Så var det här med media igen...

Som ni kanske kommer ihåg, så var jag och min familj mycket ledsna, besvikna och arga på media och deras framfart, de där hemska dagarna kring julen 2016. 

Vi ville bara bli lämnade ifred från allt vad media hette. 

Vi ville sörja.

Med tiden började vi mer och mer känna vikten av att dela med oss av våra känslor och upplevelser.
Av olika anledningar.

Bland annat så kändes det bra att få berätta för alla och envar om hur vi kände och även att öppet prata om det som hänt.
Det kändes viktigt för framtidens, samhällets och befolkningens skull att vara med att påverka och kanske medverka till att allt det som inte fungerade så bra i vårt fall, skulle få en chans att fungera bättre.

Vid det här laget har några av oss drabbade medverkat både i tidningar och tv, där vi bl a berättat om hur vi upplevt tiden efter de hänsynslösa morden på mamma och hennes granne.

Kanske har det hjälpt en aning för att bland annat få krishjälpen att fungera bättre i vår kommun.

Jag har tidigare skrivit här i bloggen om Mediadrevet och avslutade det  inlägget med att ge media rådet om att ha lite is i magen och kanske avvakta med att ta kontakt med de drabbade.
Det tycker jag fortfarande, även om jag förstår vikten av deras enträgenhet.

Det är förstås, vilket även vi drabbade förstår, lite svårt att avvakta när man ska skriva om nyheter.
Journalister och reportrar behöver skriva/prata om nyheterna när det är just nyheter det handlar om. Alla vill ju läsa/höra de där nyheterna medan de är  nya. Ingen köper gamla tidningar för att läsa gamla nyheter.

De gör sitt jobb, journalisterna. 

De behöver scoop.
Sedan får vi drabbade helt enkelt välja själv. För eller emot. Medverka eller inte. När och hur.

Med facit i hand så blev vi lite mer samarbetsvilliga med tiden och nu när det snart gått två år sedan det fruktansvärda hände, så hörde media av sig igen.
Några av oss drabbade valde nu att återigen sätta oss ner med en journalist och en fotograf.
Tillsammans har vi förberett ett reportage som i sinom tid kanske, enentuellt kommer att ges ut i pappersform.

Det kändes rätt så ok och jag kan även rikta en eloge till journalisten och fotografen som i mina ögon visade både hänsyn och respekt för vad vi gått igenom.

Vi hade en rätt trevlig stund, trots det sorgliga och ofattbara ämnet.

Troligen känner även de sig rätt bra bemötta och kanske har de fått ihop tillräckligt mycket information för ett bra aktuellt reportage.

Av gamla nyheter.

Snart är det jul igen...

Redan på sommarsemestern dök mina tankar på julen upp.
Mitt i den minnesvärda heta sommaren, då skogsbränderna härjade som värst, kom de. 

De där tankarna jag inte ville ägna ledigheten åt.
Hur gör vi i år? Vart ska vi vara? Vilka ska fira tillsammans? 

Hur vill alla andra i familjen göra?
Och därefter konstaterandet: Nej, jag vill nog inte fira jul i år heller.

Jag kände (och känner) ett slags motstånd inför alla julförberedelser och gruvar mig för påminnelsen om att julen aldrig kommer att bli som förr. Julen tappade ju sin glans, den där kvällen innan jul 2016. 

Plötsligt vill jag trycka på "ogillaknappen" gällande julen.

Under veckorna som nu gått och när hösten står här i sin prakt, har det dykt upp några nya tankar och funderingar på om jag borde följa min envisa vilja att inte fira jul, eller om jag ska trotsa mig själv och på nåt sätt försöka "träna" mig på att tycka om julen igen.

Ska jag åka på ex Rusta och utsätta mig för deras, som vanligt, alltför tidiga julpynt? Det som jag aldrig har förlikat mig med. Eller kanske ska jag välja att göra sånt som jag verkligen gillade skarpt innan 2016 års jul?
Till exempel åka till Taxinge slott på julmarknad, frossa i olika sorters glögg, leta recept på nya smaker och typer av tryfflar, köpa vackra julpapper att scrappa julkort av, leta fram den finaste favorittomten, lyssna på alla vackra julsånger, välja en ny julskiva till samlingen, tänka ut roliga och bra julklappar till barnen, överraska någon med ett hemligt paket osv.

Visst låter det mysigt? Ja, det gör det. 

Men, tyvärr... Jag får ont i magen när jag tänker på det. 

Trots det, så försöker jag att tänka på allt det mysiga vi en gång hade och innerst inne tror jag nog att jag en gång i framtiden vill fira en hejdundrande jul.
Så som mamma ville ha det.

Skulle jag lyssna på vad mamma ville, så skulle jag nog i god tid fixa lotter för att bestämma vem som ska köpa  julklapp till vem, baka julkakor och knåda tryfflar, trilla köttbullar och lägga in sill. Och så på självaste julafton åka till Råbo och fira jul - precis som vanligt.

För familjens och framtidens skull behöver jag försöka tycka om julen igen. Och med tiden och lite hjälp ska det nog gå.
Naturligtsvis vill jag att alla barn i vår stora  familj (födda och ofödda) ska kunna fira jul med glädje och uppleva en känsla av lycka.
Det är ju så det borde vara. Inte bara borde, utan som det ska vara i framtiden.
Vi måste försöka kämpa för att det ska bli så. Tillsammans är vi starka. Vår stora familj.

Och fram till dess får jag, och kanske fler med mig, tänka lite som jag har skrivit om tidigare: "Fake it until you make it".
Och i sakta mak hoppas jag till slut kunna landa i känslan att julen är helt ok.

Att jag med glädje kan stämma in och sjunga: 

Jul, jul, strålande jul!

Katastroftänk de lux

Med hösten kommer mörkret och med mörkret kommer tankarna.
På mammas död, katastrofen som drabbade oss så abrupt, och sorgen därefter.
Men trots mörkret, är jag glad över alla de underbara färger hösten för med sig. Som lyser upp och som ger kraft och energi.

Häromdagen, när jag var ute i skogen, kom jag att tänka på mitt katastroftänk. Då och då dyker det upp. Sättet att tänka på olyckor som ännu inte har hänt. Dessa ovälkomna tankar.

Detta med katastroftänk kan man fundera mycket över.

Har vi kvinnor mer av den varan än män?
Kan det vara så att det är något vi har inom oss, mer än männen?
För att skydda våra avkommor?
Ja, inte vet jag. Men, jag vet i alla fall att min mormor hade det inom sig, liksom mamma. 

Och så har jag, på nåt sätt, fått katastroftänket med mig. Inbyggt eller inte, så finns det där. 

Oavsett orsak.

Vi människor har detta tänk inom oss, sedan urminnes tider, tror jag. 

Det sitter väl i "reptilhjärnan" som ett slags inbyggt försvar.

De flesta känner nog igen sig en aning när ordet katastroftänk dyker upp. Eller hur?
Många som har barn och familj känner sig oroliga t.ex när barnen är ute på äventyr, särskilt sena kvällar och nätter. Man tänker ofta ett steg för långt. Som man inte borde. Man oroar sig för olika saker, innan de ens har hänt. För tänk om det händer nåt... Tänk om barnen gör si eller så. Tänk om de väljer fel umgänge mm.
Eller när någon av ens nära och kära är ute och kör bil. Då kan pulsen gå igång.
Om man till exempel hör på radion att det skett en olycka,  efter den väg man vet att familjemedlemmen kan befinna sig. Då är katastroftänket där på ett ögonblick. Man oroar sig, vare sig man vill eller inte.

Mitt katastroftänk och de ovälkomna känslorna av lätt ångest, har ökat lavinartat sedan mamma dog.
Känslorna och tankarna kommer över mig utan att jag kan hindra dem.
Ibland för minsta lilla händelse.

De första veckorna efter mordet, fick jag hjärtklappning, blev yr och mådde illa så fort jag såg poliser eller polisbilar. Likaså gällde brandbilar, brandmän, ambulanser och dess personal.
Ja, uniformerade människor helt enkelt. 

Bara jag läste om dem, eller när någon pratade om dessa yrkesgrupper, kände jag illamåendet som en klump i magen.
Hörde jag och/eller såg en helikopter så blev det trångt i bröstet och ibland undrade jag om hjärtat verkligen  skulle klara av belastningen. 
Tankarna som följde handlade ofta om det fruktansvärda som redan hade hänt, men de kunde även uppta min hjärna med tankar som "Tänk om...".

Jag såg katastrofer i mångt och mycket. Olyckor förutspåddes och jag kände mig livrädd över tanken på att förlora ytterligare någon ur min familj. 

Under lång tid var jag noga med att låsa dörren när jag gick ut. Även om familjen var kvar hemma. 

Jag låste in min familj helt enkelt.
En inlåst familj är ju bättre än ingen familj alls. Jag ville skydda alla mina närstående så gott jag kunde. Ibland blev jag nog lite för överbeskyddande. Särskilt mot våra barn och mot pappa. Det sitter nog fortfarande i, om jag ska vara ärlig.
 
Alltjämt reagerar jag ibland stark när jag t.ex hör någon typ av utryckningsfordon. Jag blir kall i hela kroppen, benen känns ostadiga, hjärtklappningen kommer direkt och jag försöker snabbt tänka efter vart alla i familjen befinner sig.
Jag lokaliserar åt vilket håll ljudet försvinner och känner en stark längtan efter att ringa till den som kanske kan befinna sig åt det hållet.

När min dotter var liten fick hon med sig en bilddagbok hem från dagis.
På en av bilderna ser man några små barn sittande, skrattandes, i en öppen stor kartong. Min dotter står på golvet intill. Hon ler stort och ser väldigt nöjd ut. Någon av fröknarna har skrivit en text intill fotot, som tydligt beskriver min dotters ord: "Jag älskar småbarn. Och här har jag samlat dem i en låda"!
Precis så kan jag känna ibland. Tänk så praktiskt och tryggt det vore, att kunna samla alla man älskar i en låda. Då skulle man verkligen veta vart man hade dem. Tryggt och bra.

Även i mitt yrke känner jag ibland att katastrofen lurar bakom ett hörn. Det är klart att det händer akuta saker där då och då, men katastrofer är rätt ovanliga på min arbetsplats.
Lika ovanliga som i mitt hem eller i mina vänners hem.

Det är nog bara helt enkelt dags att inse, att jag inte helt är omgiven av katastrofer.

Att känna glädje mitt i sorgen

Att känna riktig och äkta glädje, efter att ha förlorat en familjemedlem så chockartat som vi gjorde när mamma mördades, är svårt och sitter långt inne.
Det tar tid innan de äkta känslorna infinner sig.

Från början hade jag dåligt samvete om jag råkade ha trevligt/roligt. 

Jag bad nästan mamma om förlåtelse ibland, när och om jag kände en gnutta glädje.
Hur kunde jag överhuvudtaget glädjas över något? 

Efter det fruktansvärda vi drabbats av.
Det fanns ju inte längre nåt att vara glad över.
Fast...det stämde ju inte riktigt.
Vi hade/har ju så mycket att glädjas åt, egentligen.
Även om det var svårt att se, mitt i den stora sorg och chocktillstånd vi vandrade omkring i.

Det var svårt att känna något annat  än en växande rädsla och skräck
de första timmarna. Och naturligtvis en enorm sorg och kraftlöshet som inte går att beskriva. Därefter smög sig ilskan på, liksom förtvivlan och vanmakt. Kroppen fylldes av en en tomhet som bara växte.
Vi gick omkring som i något slags vakuum.

Glada och tacksamma var vi naturligtvis, över all den hjälp och det stöd vi fick. Vänner kom och gick, mycket kaffe dracks och tårar föll. 

Det blev många tröstande kramar och varma ord som omfamnade oss. 

Och mitt i allt detta växlades det även några leenden. 

Något enstaka ansträngt skratt lyckades till och med komma upp ur våra strupar ibland.
Men den riktiga genuina glädjen tog det tid att hitta.
Till viss del  söker vi nog fortfarande efter den.

Ibland är det tur att det finns barn. Barnen är som små glädjeämnen. Det är svårt att hindra dem från att skratta när de tycker nåt är roligt. Och skratten smittar.
Vi skrattade tillsammans med barnen på juldagen, när vi spelade spelen som fanns i de paket som öppnades (det var ju jul...).
Vi hade faktiskt lite roligt en stund. Trots allt!

Några dagar efter årsskiftet kom ett nytt litet glädjeämne till familjen. 

Ett nytt liv kom till världen. 

En liten tjej med stor livskraft och en påminnelse om att livet går vidare, oavsett.
Det lilla glädjeämnet hade en "hälsning" från mormorsmor Vanja i pannan.
Ett "storkbett" format som ett V.
Kraftigt rött och framträdande.
Sorgen blandades med glädje. Och i viss mån en gnutta förtröstan.

Det lilla livet gav oss alla lite extra kraft.

Denna sommar har familjen samlats kring en, för oss, stor högtid.
Ett vackert bröllop där mamma, trots sin frånvaro, fanns med på olika sätt. Bruden bar en fantastisk brudklänning som var omsydd av den klänning mamma hade när hon stod brud.
En berlock med ett foto av mamma och pappa som brudpar, fanns med i brudbuketten.
Det var en glädjefylld dag. 

Mitt i sorgen vi fortfarande bär på. 

En dag fylld av kärlek och glada tankar. Men även en dag, då vi saknade mamma lite extra.

Med tiden har de äkta skratten återvänt. Skratten som bubblar friskt  inom en och som känns ärliga och fyllda av glädje. Man liksom glömmer sorgen för en stund och fyller omedvetet på med den energi och kraft vi så väl behöver, till både kropp och själ.

Vissa kvällar, särskilt när det är stjärnklart och jag spanar efter de där stjärnfallen jag skrivit om tidigare ni vet, känner jag sorgen inom mig som extra stor. Då kommer tankarna åter. Hur kan jag vara glad?
Hur kan jag känna glädje?

Ibland kan det numera, efter en stund, dyka upp en annan känsla.  

Den kommer smygande och letar sig fram i mitt inre. 

En känsla av tacksamhet och en stilla glädje. 

Som en liten påminnelse kommer den och fyller mig med sin kraft. 

En påminnelse om allt det fina vi faktiskt har kvar. 

Alla glädjeämnen vi har att leva för. Våra ljusa och goda minnen vi har efter mamma.

Vår mamma skrattade ofta och högt, vilket även min systerdotter har skrivit om i ett inlägg på Facebook.
Skratten var ekande och klingande.
Och även om sorgen fortsätter att krama hårt om våra hjärtan och själar och hela kroppen skriker av smärta ibland, så kan vi inte värja oss från de klingande, smittande skratten och glädjeämnena. 

Skratten som helar och läker. 

Som stärker och bygger upp. 

Som enar oss i glädjen och får oss att lättare gå vidare.
Mitt i sorgen.

Vart tog tiden vägen?

Har ni någon gång känt att tiden på något sätt springer ifrån er?
I många fall kanske det beror på att man upplever att tiden går alldeles för fort och att man önskar den skulle stanna upp ett tag.
Till exempel när man har väldigt roligt eller som när barnen växer upp lite för snabbt.
Ibland vill man till och med kanske backa tiden och återuppleva allt det där roliga.

Så har det i alla fall varit för mig under årens lopp.

Jag har även nu, sedan mordet på mamma skedde, många gånger känt att jag vill backa tiden. Men inte av den gamla vanliga anledningen, utan för att kunna göra som vi ibland brukar säga:  "Gör om och gör rätt". 

För nu vet vi ju vad som hände. Och hur mammas liv slutade. Mot hennes vilja.
Därför kanske vi skulle kunna ändra på själva slutet. Jag kunde till exempel ha hämtat henne i god tid. Hon kunde ha fått sova hos mig och min familj. Hon kunde kanske ha haft flera av oss närstående där hos sig. Bussen kunde ha ställts in den kvällen. Eller halkat av vägen. Taxichauffören kört en annan rutt. Någon kunde ha agerat i tid.
Ja, mycket hade kanske kunnat ändrats.
Om vi nu ändå kunde backa tiden...

Flera av oss i familjen upplever att vi knappt minns om 2017 ens har existerat.
Det känns som om vi gått miste om ett helt år, minst. Som om vi blivit blåst på tiden. Snuvad på månad för månad. Årstid för årstid.
Tiden har på något sätt stått stilla och ändå känns det som om tiden har gått alldeles för fort. Det är ju plötsligt 2018. Eller?
Vart tog 2017 vägen egentligen?

Innan rättegången gick tiden väldigt långsamt och ändå minns jag knappt om det till exempel var någon vinter det året.
Hur mycket snö var det? Var det kallt? Vad gjorde vi? Vad hände i världen?
Ja, vintern 2017 bara försvann, liksom våren och sommaren.

Vi var i alla fall på Madeira i mars 2017, maken och jag. Det var med tudelade känslor jag befann mig där, det året. Skönt att komma hemifrån ett tag,  men oroligt över allt som skedde här hemma gällande kommande rättegång med mera.
Det jag minns från de där dagarna i mars var att jag lyssnade mycket på Tomas Sjödin, besvärades mer än vanligt av vallningar och att jag grät en del. Resten får jag nog titta på foton och fråga maken, för att minnas ordentligt.

I våras påstod jag för mina arbetskamrater att jag skulle fylla 53 nästa gång... Hm.
Det fyllde jag ju sommaren 2016, var det någon som upplyste mig om.
Ja, visst ja. Det gjorde jag ju.
När allt var som vanligt. När allt var som det skulle. Innan livet vändes upp och ner.
Men detta med åldern hade, som så mycket annat, på något sätt suddats ut ur mitt minne. Som om tiden stått stilla sedan 2016. Som om den inte har existerat. Borta ur tideräkningen helt enkelt.

Tid kan ju räknas, normalt sett. Eller hur?
Hur många månader det går på ett år till exempel. Hur många dagar det går på en månad.  Hur många minuter på en timme. Osv.
Och vi vet ju att det normalt sett går fyra årstider på ett år och vanligtvis håller vi också reda på vilket år det är. Och hur många år det gått sedan man föddes osv.
Konstigt då att det blev sommar 2018 direkt efter sommaren 2016, tycker jag. Hur gick det till?
Någon måste ha räknat fel. Eller beräknat fel kanske?

Det är en märklig känsla att "förlora tid". Har man tappat minnet, eller? Naturligtvis är det ju inte riktigt så. Men känslan av att förlora kontrollen och greppet, får en att uppleva att veckorna, månaderna, ja hela året har uppslukats av själva intet. Minnesluckorna finns där och påminner en om att människan och dess försvarsmekanismer är nåt förunderligt.
Och likheten med en total minnesförlust är lite skrämmande.

En av mina nära och kära sa till mig, att det känns som om det nu är än viktigare att "Ta vara på tiden".
Det är ett uttryck som man verkligen ska ta till sig.
Så det, mina vänner, kanske bör bli ledordet för framtiden.

Ta vara på tiden - idag och här och nu.

Att gå vidare - del 2

Släpp och gå vidare.
Det är en text av en, för mig, okänd författare. Texten kan man hitta på nätet.

Jag kom för första gången i kontakt med den, när jag satt och bläddrade igenom några anteckningsböcker efter mamma. 

Hon hade skrivit ner texten för hand längst bak i en av böckerna. Det var ord som någon gång hade berört henne och som hon kände att hon ville bevara. Mamma hade en tanke med att hon ville spara texten. Av någon okänd anledning.

Min första tanke när jag hittade den och läste var: "Ja, det är ju lätt för dig att säga, mamma. Du finns ju inte här längre... Det är ju inte du som är tvungen att gå vidare. Typiskt att just du skulle komma med dessa ord".
Jag kände mig lite arg. Sedan blev jag ledsen och fick dåligt samvete för mina tankar. Men, mamma fanns där på nåt sätt, och smålog lite finurligt.
På ett sätt kändes det som ett slag i magen. Som ett slags hån. Att nu får det vara nog med ert "grinande". Nu har ni "pjålat" klart. Nu räcker det, liksom.
Och på ett annat sätt var det som om mamma ville säga nåt annat. Nåt tröstande. På hennes lilla vis. Nåt vägledande.

Att se hennes handstil var inte heller det lättaste. Inte med den texten.

Och, tyvärr mamma, det är faktiskt inte så lätt att släppa och gå vidare. Inte så fort i alla fall.
Det tar ju, som jag varit inne på tidigare, olika lång tid för oss alla.

Texten säger ju inget om vid vilken tidpunkt vi ska släppa, så att likna den vid en pekpinne är kanske lite överdrivet. Även om den kändes lite som det, direkt när jag läste den.

Att gå vidare är en sak, men att släppa är en annan. Det kan faktiskt vara det svåraste.
Som jag skrev i det förra inlägget så går ju faktiskt livet vidare. Utan att man kanske ens förstår det. 

Det kanske händer nåt speciellt där man påminns om att mamma faktiskt inte finns här bland oss i familjen längre. Man påminns om att man trots detta fungerar skapligt. Att man inte ständigt tänker på det som hänt längre.
Man går till exempel vidare med jobb, utbildning, nya kontakter, familjen mm. Man skrattar och man gråter. Har känslor som kommer och går. Man börjar faktiskt så smått att förstå.
Men att släppa taget om det som hänt, själva händelsen alltså, är näst intill omöjligt.

Frågorna återkommer då och då. De gnager inom en. Varför? Hur kunde det ske? Tänk om något varit annorlunda? Om vården hade upptäckt allt i tid? Om någon förstått i tid?
Och så håller hjärnan på. Inte hela tiden. Kanske inte riktigt varje dag längre, men då och då.

Så, älskade mamma, det är svårt att ta till sig texten du skrev ned. Men jag försöker. Vi alla försöker. Varje ny morgon ställs vi inför en ny dag med nya möjligheter.

Släpp och gå vidare
Låt inte det som hänt tidigare, tynga ned dig.
Allt som hänt, fram tills nu, är historia.
Det finns inte längre, annat än i dina tankar.
Varje gång du tänker på något negativt som hänt, utsätter du dig och din kropp för upplevelsen igen, eftersom din kropp inte kan skilja på det som hänt "på riktigt" och på det som du "bara tänker".
Du ökar alltså mängden av negativitet i din kropp, vilket i längden kan påverka både din hälsa och ditt liv. Tillåt dig att släppa, förlåta om det behövs och sedan gå vidare.
Du har inget att vinna på att älta eller fastna i gamla saker. Ditt liv är här och nu och varje dag är ny. Varje morgon har du möjlighet att börja om, varje morgon kan du ta beslutet att göra det bästa av den här dagen. Unna dig det!
Ingen mer än du förlorar på att du ältar det som redan är över.
Släpp och gå vidare. Lättare och gladare.

-----------

Älskade Mamma! Om det bara vore så lätt... Men vi får ta en dag i taget, och fortsätta så smått med steget att gå vidare. Och så jobbar vi vidare på det där med att släppa. Eller hur, mamma?

Gå vidare...

Ett av mina "favorittröstecitat", efter att mamma dog, har varit orden som pastorn, författaren och föreläsaren Tomas Sjödin sagt/skrivit: "Det går aldrig över.., men det går vidare".

Ja, så är det. Konstigt nog. Livet går vidare och man fortsätter att leva... Sorgen har sin gilla gång och tiden läker såren.
Eller? Läker verkligen såren?
Jo, kanske  - men såren lämnar spår.

Ärren kan ibland vara rätt så stora och synliga.

För vissa av oss människor, tar det mycket lång tid att få fysiska sår att läka. 

Beroende på i vilket skick man befinner sig i, rent kroppsligen. 

Cirkulationen har stor betydelse.
Alltså blodförsörjningen, syreupptaget och kroppens förmåga att få blodet att nå ut i alla kroppsdelar på ett optimalt sätt.

Det gäller att försöka kämpa lite för att få en så god sårläkning som möjligt.

Man kan till exempel använda stödstrumpor, försöka ha ett bra näringsintag, kanske ta tillägg av vissa vitaminer, gå på promenader, sluta röka, använda bra förband och vara noggrann med hygien.

Vissa klarar av att ta till sig och leva upp till många av råden/kraven för en bra sårläkning. Andra klarar det till viss del.
Såren läker olika snabbt/sakta och ärren blir mycket olika, gällande utseende och storlek.

Sårläkningen av de fysikska såren påminner mig om mitt sorgearbete och läkandet av mitt djupa själsliga sår. 

Att skriva den här bloggen har till exempel varit läkande och bra för mig.
Att kunna sätta ord på många av mina känslor, kan ibland kännas lika utmattande som ett träningspass. Men senare märker jag att det gjort verkan.
Att få ha förmånen att ha en familj, goda vänner och arbetskamrater som inte tröttnar på att lyssna, när man behöver ventilera - om och om igen. Trots tiden som gått. Det kan liknas vid vitaminkickar som pytsas ut lite då och då. Eller de där stödstrumporna som är så viktiga.
Att kunna hitta små tecken, som påminner om att mamma finns här med oss. På ett eller annat sätt. Där har vi verkligen energiintaget. 

Näringen.

Runt om mig i min närhet, kan jag även hitta de där de där bra förbanden som på nåt sätt får mig att kunna gå vidare i livet.

Men ändå... mitt i allt detta kan det komma över mig, ungefär som vågen jag skrivit om tidigare.
Det väller över mig.
Sorgen och konstaterandet: Det går aldrig över...

Och det är då jag får plocka fram nästa fras i favoritcitatet: "Men det går vidare..."

Ja, det gör ju det. Trots allt.

Nu har det gått 1 1/2 år sedan det ofattbara hände. Mycket har hänt i vår stora familj under denna tid.
Bra, roliga och fantastiska händelser. Upplevelser och minnen att glädjas åt. Men också mindre bra och lite sorgliga saker.
Sånt där man lika gärna kunde lämna därhän.

Och livet, det går vidare.

Rättegången

Snart är det ett år sedan domen föll, 

i brottsmålet som gällde min familj mfl.
Den sista juni 2017 blev "domens dag" i vårt fall.

Vi fick vänta tills i slutet av april 2017 innan det blev dags för rättegång.
Några fruktansvärt tunga och mörka dagar väntade, för oss drabbade.
Därefter följde en jobbig vår, fylld av en orolig väntan på dom. En vår då det var svårt att se det positiva och svårt att fokusera på det här med att "livet går vidare" och att "följa livets stig".
Våren och försommaren bara försvann ur minnet, liksom tiden gjort fram tills nu egentligen.
Ibland blir vi påminda om vi har drabbats av viss minnesförlust.  Tiden har på nåt sätt stått stilla.

Jag valde, av flera skäl, att inte gå på rättegången gällande mordet på mamma och hennes granne.
Jag orkade helt enkelt inte med den press det innebar med rättegång.
Jag ville inte heller personifiera gärningsmannen. Ville inte få ett ansikte på honom. Inte se honom och hans egenheter som vi läst om i utredningen och i tidningarna. 

Som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, så har jag stängt in honom i ett svart syrefritt hål utanför min kropp. Där sitter han fortfarande och är ingenting annat än "gärningsmannen" eller "mördaren". Han är ingenting.

De övriga i familjen valde att, i olika stor omfattning, gå på rättegången som pågick i fyra dagar.

Jag har frågat min familj om löfte att få berätta om hur de kände, när de satt där mitt emot den person som valde att på bara några minuter släcka två människors liv.
Människor som var älskade och som hade livslust.

Flera familjemedlemmar har valt att låta mig beskriva deras upplevelser och känslor de hade under rättegången. Jag väljer att utgå från deras beskrivningar, men försöker återge dem med inslag av mina egna tankar.

Ett ord som har framkommit från många i familjen är ordet: Hat

Det är ett starkt ord och en stark känsla, men det var vad många i familjen kände mot gärningsmannen och det han gjort.
Både innan rättegången, under tiden den pågick och efter.

När den första rättegångsdagen tog sin början, var Tingsrätten fylld med åhörare. Även flertalet från olika media fanns på plats.
Plötsligt meddelade man att rättegången skulle ske inom "lyckta dörrar".
Detta innebar att den stängdes för allmänheten och endast målsäganden med närstående fick delta. Övriga i lokalen fick resa sig och gå ut.
Man tog beslutet om lyckta dörrar "för gärningsmannen skull..."

Många vänner och närstående till oss drabbade, kände stor besvikelse av beslutet om lyckta dörrar.
Detta, eftersom de såg rättegången som ett sätt att få en slags förklaring av det som hänt.
Om själva beslutet finns många och varierande åsikter från olika håll. Flertalet av åsikterna skiljer sig från det beslut som togs.

Under rättegången förhördes polis, representanter från psyk, olika vittnen från den dag mordet skedde och dagen efter, samt några av gärningsmannens vänner.
Jag kan tänka mig hur jobbigt det måste ha känts för flera av vittnena.

Två drabbade familjer satt där dessa dagar och betraktade gärningsmannen.
Granskade honom från topp till tå. Stirrade på honom. Väntade på att han på något sätt skulle visa ånger.
Men, nej. 

Han satt där och stirrade in i väggen, gjorde ryckiga rörelser med huvudet och höll på med något...

De flesta av familjemedlemmarna har glömt vad han höll på med och mkt av det som sades. Andra minns nåt med en penna som slogs mot bordet eller kanske ett glas. Ett papper som kanske veks. Rubiks kub fanns även den med i några av minnesbilderna. Ett minne som följt med i hela utredningen.
Jag har haft väldigt svårt att titta på Rubiks kuber sedan mordet. Det knyter sig i magen, när jag ser en.

Gärningsmannen visade inte med en min att han ångrade det han gjort. Naturligtvis undvek han att titta på de drabbade familjerna. 

Det kändes väl bäst så, för honom.
Om han hade valt att möta de drabbades blickar, skulle han ha mött många hatiska och ilskna ögon.
Familjen kände det som om han var feg, som inte tittade på dem.
Jag funderar om han fått rådet av sin advokat att inte titta på målsäganden, eller om det var hans eget beslut.

Tomhet, ilska och hat. 

Det är en sammanfattning från flertalet känslor i familjen. Tre tunga ord som säger en hel del och egentligen inte behöver förklaras något närmare.
Overklighet är ett annat ord, som några har nämnt. En känsla av att detta inte gällde oss. Det bara kunde ju inte gälla oss. Eller? Kanske var allt en mardröm? Vi skulle vakna och då skulle allt snart bli bra igen.

Även rädsla, skräck och äckel var känslor som kom upp, till exempel när mördaren togs in i rättssalen. Ett monster, kände någon.
Man både ville se honom och inte.
Samtidigt med skräcken och rädslan så fanns där en slags sammansvetsad trygghet.
Till exempel när familjen satt och pratade med advokaten innan och mellan förhandlingarna.
Att de båda drabbade familjerna satt tillsammans och var som ett stöd för varandra kändes också tryggt. 

Det fanns en känsla av sammanhållning.
En känsla av att allt nog skulle bli bättre, bara vi tillsammans "plågade" oss igenom dessa dagar.

Behovet av att trösta och bli tröstad upplevdes starkt av många. Det gjorde så ont i själ och hjärta att se de övriga i familjen bli så illa berörda och fyllda av jobbiga känslor. Egentligen igenkännande känslor... 
Behovet av att krama varandra växte. Nåt av barnbarnen uttryckte att en stark känsla, om att särskilt hålla om och krama morfar, infann sig. 
Någon uttryckte att dessa dagar var några av de värsta dagarna, av alla hemska dagar.

Någon riktig förklaring om varför, det fick vi inte.

Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning blev det.
Så lydde domen.

Bra eller dåligt? Ja, det får tiden utvisa.
Bara han inte släpps ut, är vi nöjda.

Han valde den enklaste vägen. Att inte se, samt att påstå att han inte mindes något från kvällen den 22:a december 2016.

Han minns inte...
Men vi minns och vi kommer aldrig att glömma.

Advokatens roll - för eller emot

Att vara advokat är ju nästan som att själv ha flera roller i en filmserie, tänker jag.
Ena veckan kan man få ta på sig rollen som en offentlig försvarare, åt en som är misstänkt för något grovt brott.
Andra veckan kan man bli ett målsägandebiträde åt ett brottsoffer.
Det måste vara svårt att växla från den ena rollen till den andra. Särskilt om det är svåra brott, som i vårt fall.

Ca 4-5 dagar efter att vi fått veta att mamma var död, blev vi tilldelad en advokat.  Inte tillfrågad om vem vi önskade, utan tilldelad en redan utsedd advokat, eftersom det gällde ett  målsägandebiträde.
Dessa brukar förordnas (utses) av domstol när det till exempel hänt grova brott.

Vad som för oss avgjorde valet av advokat berodde, såvitt vi har för förstått, på vem som hade jour när det blev aktuellt att utse ett målsägandebiträde.

Vintern, våren och försommaren 2017  träffade vi vår utsedda advokat (målsägandebiträde) vid ett flertal tillfällen. Vi tillbringade åtskilliga timmar på hans kontor. Vi gick igenom papper... många papper...

Det är tungt att gå igenom handlingar gällande svåra brott. Särskilt om de handlar om en nära familjemedlem.
Många koppar kaffe blev det där inne, på advokatkontoret. 

Vi gjorde oss "hemmastadda" på olika sätt. Satt utspridda lite varstans på kontoret. Letade upp små vrår när vi ville vara lite för oss själva. Vi försökte hitta så bekväma ställen som möjligt, att sitta på. Drog upp benen under oss i fåtöljer, halvlåg i soffor, åt lunch, fikade, tog en frukt mm.
Vi läste och läste.
Vi grät, pratade och resonerade. Ifrågasatte, funderade och spekulerade. Vi blev ledsna, upprörda och arga. 

Vi "löste brottet" flera gånger om. Vi hittade nya scenarier, nya orsaker och nya troliga flyktvägar.
Vi bearbetade och försökte förstå.

Och vår advokat, han stod ut med oss. Han svarade så gott han kunde på våra ingående, ibland arga och upprörda frågor.
Vid nåt tillfälle pratade vi med honom om detta med valet av fall.
Vi fick den advokat vi fick, men det hade lika gärna kunnat ha blivit tvärtom. Till exempel att gärningsmannen fick "vår" advokat och vi "hans".
Vi är glada över vår advokat. Vi kanske hade varit lika glada över någon annan, men är tacksamma över den hjälp vi fick.

Eftersom flera inom vår familj bor på annan ort med lång restid, så lades träffarna främst på kvällar och helger.
Obekväm arbetstid är tydligen en advokats vardag. 

Vi fick en inblick i hur rättsväsendet fungerar, på ett fruktansvärt och onödigt sätt.
Vi fick uppleva det från nära håll och fick bland annat lära oss hur lång en mordutredning kan vara och därefter hur lång väntan på en dom kan kännas.

Om detta blev vi varse, liksom mycket annat.

Kära mor

Kära mor... Så började mitt brev...

När jag växte upp brukade jag lyssna på Göingeflickornas visa "Kära mor". Den handlar om en person (i en annan tid) som rymt  hemifrån och sedan har svår hemlängtan och skriver ett brev hem till sin mor. 

En del av texten i visan lyder så här:
"Kära Mor! Säg får jag något svar?
Kanske finns du inte längre kvar.
Alltför länge sedan bort jag for
men jag skriver ändå, kära Mor"!

Häromdagen var det Mors Dag.
Jag önskar att det var som i visan. Att det är jag som rest bort och skriver ett längtansbrev hem.
Tyvärr är det ju nu inte så, men ibland känns det som om jag pratar med mamma likt i ett brev.

Tänk om jag kunde skicka ett verkligt brev till mamma. Adresserat:
Till
Vanja Nilsson
Änglavägen
Himmelen

Jag undrar hur mitt brev i så fall skulle se ut?
Självklart skulle jag lägga stor vikt vid valet av papper. 

Ett vackert papper i mjuka färger. 

Sedan skulle jag nog berätta om allt som hänt sedan den 22:a december 2016.
Jag skulle fråga om saker jag undrar. Berätta om hur jag mår och om hur mycket jag saknar henne. Jag skulle beskriva naturen och vädret och den märkligt varma vår vi haft. Om sorger och om smärta, men också om glädje och nya liv.

Kära Mor! Älskade Mamma!
Jag saknar dig! Jag längtar efter att få känna din mjuka kind emot min. Jag längtar efter att få höra din röst.
Som du förstår, så blev vi väldigt chockade och bedrövade, när vi fick beskedet om att du blev mördad.
En svår och jobbig tid väntade och fortfarande känns allt så overkligt och ofattbart.
Mycket har hänt sedan du dog.
Ett enda brev räcker inte, mamma. Jag får nog skriva många brev. Kanske ett brev i veckan...
Glädjeämnen har vi faktiskt fått och tur är väl det. Annars skulle livet bli totalt outhärdligt. Ett nytt liv kom till familjen, bara en kort tid efter din död. 

En går och en kommer... Som det kan hända i familjer ibland.
Vi har fått uppleva en varm och skön vår, må du tro. Du skulle ha njutit av den, liksom vi. Och förundras över naturens krafter. 

Alla mängder snö är puts väck, kan jag tala om.
Jag plockade en bukett med liljekonvaljer och "kväll o möra" (som du brukade säga) åt dig inför Morsdag. Den doftar ljuvligt ännu.
Ha det gott, älskade mamma.
Vi hörs! Kram!

Ja, många brev skulle det nog bli. Det är ju så otroligt mycket jag vill prata med mamma om. Det får ju knappast plats i bara ett brev. Skulle väl vara ett otroligt långt papper i så fall.

I söndags var det, som sagt, morsdag och många mödrar fick uppmärksamhet.
Själv umgicks jag med min man och mina barn. Vi hade det mysigt och tog vara på dagen.
Det är viktigt. Ta vara på tiden, govänner!

Carpe Diem!

Jag glömde bort att andas

Först på Annandagen 2016 fick vi träffa polisen, för att informeras om vad som hade hänt på kvällen den 22:a, vad som var på gång och vad som fortsättningsvis planerats hända i Råbo.

Fram till dess hade vi bara fått enstaka sms och telefonsamtal.

Vi visste inte hur mamma hade bragts om livet, eller varför.
Vi visste inte vem som var den skyldige. Bara att en misstänkt var gripen.

Det hade varit några spända dagar, då vi allihopa var samlade i mitt och makens hem.
Ca 15 familjemedlemmar samsades varje dag på 89 kvadrat.
Inte många ställen att vara lite privat och för själv på.
Det var tudelade känslor.
Man vill vara samlade för att stötta och få stöttning, samtidigt som man behöver lite egentid.

Vissa människor behöver gråta, och gör det. En del av oss kanske inte gärna vill gråta inför alla andra och håller det inom sig, tills en explosion är nära. Andra kan inte gråta, men vill.

De flesta i vår sköra familj kände nog den julen att vi gick varandra på nerverna då och då.

Hur som helst så var det en spänd liten skara som åkte ner till polisstationen på Annandagen. Vad skulle vi få veta?

Vi blev visade till ett rum, där vi satte oss runt ett bord.
Vi fick prata med två av dem som var ansvariga för hela mordutredningen. Från avdelningen Grova Brott i Bollnäs.
De berättade lite (det lilla de kunde och fick berätta) om hur långt de kommit i sitt arbete om att reda ut frågetecknen.

Vi ställde frågor, som de försökte svara på så gott det gick.

Jag minns i stort sett ingenting av det som sades, men deras mobiler ringde flera gånger. De fick information och rapporter om fallet, under tiden vi var samlade.

Vi fick veta att vi inte fick åka till huset i Råbo på ett bra tag. Det var en mordplats och teknikerna arbetade där.
Mordplats?! 

Det låter så overkligt med mord och mordplats... Det är väl Råbo vi pratar om, ingen mordplats?!
Vi skulle visst få en advokat också.

Vart var mamma? Hon skulle visst obduceras och undersökas tekniskt nere i Uppsala.

Efter att vi varit där en stund, hörde jag dem längre och längre bort... Bla bla bla bla... De babblade och babblade och jag uppfattade inte vad som sades.

Plötsligt känner jag att jag försvinner bort... Det susar i öronen och allt blir så dovt tyst. Mina händer domnar bort.

Jag hör att min syster gråter och jag hör någon prata om död... Vem är det som är död? Tror hon att jag är död? 

Inte håller jag på att dö inte...
Jag har ju bara glömt bort att andas!

Någon ropar på mig. "Är du med"? Mmm... "Carina, Hallå? Kom igen"! Mmm...
Jag känner hur de tar tag i mig.
Jag svarar mumlande att det är lugnt... Att jag bara ska köra ner huvudet mellan knäna och snart är pigg igen... 

Det är ok.  Jag behöver bara vila först. Vila, vila. Komma bort en stund.
Snart är jag ok igen!

Jag ska bara andas lite.

De besvärliga orden död och/eller avliden

Vår mamma är död. Hon är avliden.
Varför har många ibland så svårt att nämna dessa ord? Att någon har dött? Eller avlidit? Man har nog haft svårigheter för dessa ord i många sekler, tror jag.
Ibland säger man att personen i fråga har Omkommit, Gått bort eller Kilat vidare. Eller så väljer man att använda beskrivningen Somnat in.

Att Avlida.
Jag letade synonymer även här, liksom jag gjorde i inlägget om begravningen.
Avlida är ett ord som har väldigt många synonymer.
Här kommer några stycken: Dö, gå bort, omkomma, somna in, gå hädan, fått komma hem, kila vidare, kola, passera gränsen, gå in i den eviga vilan, sluta, ge upp andan, gå till sina fäder, lämna sin kroppshydda,  fara ned i det tysta, vända åter till jorden, vissna bort, kasta in handduken, dra ner rullgardinen, kila runt hörnet, dra sitt sista andetag.

Att vara avliden innebär ju, som alla vet, att man inte lever längre. Man har lämnat livet här på jorden. Man är död helt enkelt.  

Jag har egentligen inte haft några svårigheter med att säga att vår mamma är död eller avliden.  Desto svårare är det att acceptera just det faktum att hon är död.
Eller kanske handlar det mera om sättet hon dog på. 

Som det känns just nu vet jag inte om jag någonsin kommer att acceptera just detta.

Hon har omkommit på grund av ett grovt brott. Hon förolyckades i samband med ofrivillig kroppsskada.
Ja, om man vill så kan man kringgå den jobbiga sanningen och ordet man helst vill slippa säga.

Även om jag inte känner det jobbigt  att säga orden död eller avliden gällande mamma, så får jag däremot kämpa en del inombords med att säga ordet: Mördad.
Det är ett hårt, brutalt och traumatiskt ord. Liksom gärningen i sig.
Ibland väljer jag att säga att hon har bragts om livet. Eller att någon annan valde att avsluta hennes liv. 

Två något lindrigare beskrivningar att låta komma ut ur min mun.

  

Tyvärr, är det den bittra sanningen.
Att vår mamma inte bara är död/avliden.
Hon är mördad också.

Jämför man det hemska ordet med exempelvis uttrycket att någon har dött, så känns det plötsligt så mycket enklare att använda sig av orden död och/eller avliden.  Eller hur?
Det är egentligen inte ett skrämmande ord.
Det är ett faktum.

Att vara död eller avliden - att inte längre vara i livet.
Så är det.
Hon finns inte längre i livet - vår mamma.

Brotten glöms ofta bort

Härom veckan pratade jag och min bror om detta med hur fort man ibland glömmer olika brott som begåtts. 

När det har gått en tid, så glömmer man det som hänt i grannkommunen, i övriga delar av Sverige, på andra sidan jordklotet osv.
Ibland läser man en notis eller en artikel och reagerar väldigt starkt, men nästa dag har man redan gått vidare.

Varför är det så?

Kanske blir vi liksom de som förmedlar nyheterna: Idag är nyheten ny och spännande, i morgon blir den gammal och ointressant?
Och så glöms nyheten bort.

Eller beror det på att man inte orkar ta in alla hemskheter och på något sätt försöker sålla bort det som går?
Och sedan glömmer.

Kan det kanske vara en slags överlevnadsstrategi hos oss människor i dagens upplysta samhälle?
Ett samhälle där vi matas med nyheter av olika slag.
Ibland kan det kanske kännas bättre att glömma.

Men, vi som drabbas glömmer inte.

Vi närstående glömmer inte.
De närmaste grannarna glömmer inte. Vännerna glömmer inte heller.
Och alla vi som inte glömmer, undrar hur i hela friden man bara kan glömma?

Under mitt liv har det begåtts ett antal grova brott här i Hudiksvall med omnejd. Några så pass grova, att det slutat med döden för offren.
Vissa av brotten minns jag fortfarande till viss del.
Kanske beror det på att brottet hände i någon närliggande by eller för att det drabbade någon bekant eller bekants bekant.
Det kan också bero på att vi tidigare inte matades via media på samma sätt som nu. Vi hade ju till exempel inget internet.
De flesta av brotten har jag ändå glömt, liksom många med mig har gjort.

I dagsläget kan jag ibland önska att jag för alltid skulle glömma det, just för mig, värsta brottet.
Glömma att det har hänt. Glömma känslorna som ramlade över mig likt ett fallande höghus. Den kvävande, tunga känslan när höghuset lade sig över mig och täckte varje por av min kropp. Tungt! När det inte hjälpte att skrika och när syret nästan tog slut.
Tänk om jag bara hade fått glömma då? 

Och samtidigt vet jag att det är ju bara som att sticka huvudet i sanden. 

Även om jag skulle glömma själva händelsen, så kommer hon inte tillbaka.
Vår mamma.

Vi måste komma ihåg att bakom varje brott finns det människor.
Människor som du och jag.
Människor som är nära och människor i grannbyn.
Människor som kommer att ha minnena med sig genom hela livet. 

Människor som aldrig glömmer.

Begravningen

Begravning.
Vad menas egentligen med det?

Letar man på nätet kan man hitta flera synonymer till ordet begravning:
jordfästning, gravläggning, jordafärd,
griftefärd, sorgeakt och gravsättning.

Man kan även hitta orden avsked och farväl. Två starka och sorgliga ord som berör. Avskedet har jag skrivit om även tidigare.

När jag tänker på dessa ord får jag plötsligt en bild inom mig, föreställande en båt med en sjöman i. Sjömannen seglar ut till havs. Han står vid relingen och tittar mot land.
På land står en kvinna och vinkar farväl med en vit näsduk i handen.
Den näsduken är nog väldigt våt av tårar när hon kommer hem, tänker jag mig. 

Ja, vare sig man vill eller inte, så kommer den där dagen man egentligen inte vill ska komma.
Den där dagen då man ska få ta ett sista farväl av den döde.
Men tänk om man inte vill ta ett sista farväl? Om man vill hålla kvar kroppen lite till, och ytterligare lite till.
Det blir ju så definitivt när begravningen börjar gå mot sitt slut och den till slut är över.
En stund, som åtminstone inte jag ville uppleva.

Jag undrar om det är lite därför, som det för många är extra tungt under begravningen? Med gråt och kanske lite panikkänsla ibland.

För att det där slutliga avskedet känns så otroligt tungt och definitivt? För att det på något sätt blir klargjort att det inte finns någon återvändo? För att chansen till att få se den döde igen är förbi?

Vi bestämde oss för Ilsbo kyrka. Den kyrka som mamma och pappa gifte sig i. Flera av familjens barn är döpta där och under många år har vi både haft skolexamen och luciafirande där.
Präst och solist bokades. Vi beställde blommor i vårens tecken med pärlhyacinter i kistdekorationen.

Vi enades om vilken musik vi ville ha med och sedan var det dags.

Eftersom pappa var sjuk och vi kände att vi inte orkade med en stor begravning, så valde vi att hålla begravningen i "kretsen av de närmaste". Trots att många vänner och bekanta hörde av sig och ville komma så valde vi att bjuda in endast familjen, de närmaste släktingarna samt de vänner som mamma bjöd in till sin 70-års fest.

Dagen som vi fasade för bara kom, liksom alla andra dagar, utan vidare. Morgonen grydde och så fanns dagen där, när vi vaknade.
Den 27:e januari 2017.

Undrar om mamma skulle ha tyckt om min nya klänning? Maten? Valet av musik? Och alla vackra blommor som gick i blått och matchade Ilsbo kyrkas bårtäcke?

Klart hon skulle. Vi gjorde det så fint vi kunde - för mammas skull.

Vi kunde inte göra annat.

Till exempel kunde vi inte ta reda på om mamma hade några önskemål gällande sin egen begravning. Vi fick fortfarande inte komma in i huset i Råbo. Vi beskrev lite kläder för polisen, så de kunde plocka fram den klänning vi ville mamma skulle ha på sig. 

Den klänning hon köpte till sin 70-årsdag.

Denna sista dag tillsammans med mammas lekamen, blev tyvärr inget klart och tydligt minne för mig. Jag minns inte så mycket av det som skedde i kyrkan. Ja, jag bröt ihop och grät mest hela tiden. Liksom flera av oss gjorde.
Jag minns inte ett ord vad prästen pratade om. Jag minns sångerna som Simon Garefors sjöng, eftersom jag lyssnar på dem ofta. Jag minns också att en fågel sjöng så högt, så högt från ett träd intill kyrkan, när vi steg ut på trappan efteråt. Och att solen tittade fram en aning ur molnen. Det minns jag. Ett tecken från mamma, tänkte jag.

En av mina systerdöttrar hade knåpat ihop ett fint bildspel innehållande musik, bilder och även filmsnuttar. Som ett minne av mamma.

Detta bildspel tittade vi på vid minnesstunden, som vi hade i församlingshemmet i Ilsbo efteråt. Jag är fortfarande så glad över detta bildspel. Som gör det möjligt att, lite mer intensivt, "umgås" med mamma då och då. Höra hennes röst, se hennes rörelser, lyssna till hennes skratt, se henne le osv.

Vi lämnade mamma där i kyrkan den där dagen. Och gick vidare till minnesstunden. Konstig känsla. På ett sätt ville jag inte lämna kyrkan. Den där definitiva känslan infann sig. "Det är slut, det är slut, det är över nu". Men över var det inte. Det går aldrig över, som Tomas Sjödin säger, men det går vidare. Jag ville smeka kistan. Omfamna den, med blommor och allt. Skrika, gråta och aldrig gå därifrån.

Men, jag behärskade mig och gick...

Här under är en länk till Fonus och mammas minnessida. Där kan ni klicka er fram till foton, lite musik, länkar till mera musik  mm.

https://minnessidor.fonus.se/memorial_page/memorial_page_personal_info.php?order_id=521761&set_site_id=2&sign=09f0b97e536d3b657c9bc46d91cad6a3

Att kunna planera för begravning - eller inte

Begravning... vadå begravning? Varför? Nu? Redan? Hur ska det gå till?
Vi har ju inte ens riktigt fattat att mamma är död...
Hur skulle mamma vilja ha det på sin begravning? Vilken ort? Vilken kyrka? Vilken präst? Vilka ska bjudas in? Hur många? Hur ska vi orka?
Dessa och flera andra frågor snurrade i våra huvuden.

Mamma var kvar på rättsmedicin i Uppsala, i ca tre veckor. Vi fick inte något klart besked om när vi skulle "få hem" henne.
Vi började därför planera för begravningen, innan vi visste när mammas kropp skulle komma tillbaka från Uppsala.

2012 kom en ny lag gällande begravningar. Lagen säger att man måste begrava den döde senast en månad efter dödsfallet. Om detta inte är möjligt, får man ansöka om förlängning hos Skatteverket.
Begravningsbyrån kan hjälpa till med allt som behövs ordnas.

I vårt fall var det lite svårt att hinna  planera och ordna allt som skulle förberedas inom, den enligt lagen, bestämda månaden.
Detta på grund av att det var julhelg och därav många röda dagar. Dessutom tog obduktionen lite längre tid än i mer normala fall.

Polisen/utredarna ville få svar på alla dna-prov mm innan de kunde anse sig som färdiga med obduktionen.
Vi fick först ett preliminärt besked från Uppsala om att de var klara, men så ändrade de sig i sista minuten och det dröjde ytterligare någon/några dagar innan vi fick besked om att allt var klart.

Jag upplevde det väldigt jobbigt den där tiden, med att veta att mamma låg där i Uppsala och vi fortfarande inte hade sett henne. Det kändes så konstigt. Att någon säger att mamma är död. Jag kunde inte förstå det. Kanske var det svårare att förstå eftersom vi inte fått se henne? Vilket jag även tagit upp i ett tidigare inlägg.
Jag hoppades på att ett fruktansvärt fel hade begåtts och att min mamma fanns i livet.
Och som jag skrivit om tidigare:
Hur kunde de vara så säkra på att hon var död? Vem bestämde det? Vem bestämde att det var just hon?

Jag minns att jag bad till Gud: Låt mig vakna upp ur denna mardröm och låt allt vara bra igen!

En begravning brukar innebära ett slags avslut och ett avsked. Ofta inom en par veckor efter dödsfallet.
För oss var det annorlunda.

Proceduren hade bara hunnit börja, när mammas kropp kom till Hudiksvall.
Vi hade en lång väg att gå, med utredning, kontakt med polis och åklagare, långa möten på advokatkontor, rättegång, skadestånd mm.

Flera besök behövdes på begravningsbyrån, liksom träff och planering med den präst vi valde.

Slutligen kunde vi bestämma en dag för begravningen.
Det blev den 27:e januari 2017 i Ilsbo kyrka. Präst blev Kajsa.B och solist blev Simon.G. Vi valde att ha begravningen i enskildhet. Den skulle smyckas i vårens och pärlhyacinternas tecken, eftersom mamma var född 2/4.

På något vis kändes det alldeles för tidigt och ändå var det som om väldigt lång tid hade gått.
Redo för avsked? Nej, det var vi inte.

Kan man någonsin bli redo för avsked efter detta som hänt?

Mediadrevet

Efter det som hänt vår familj och allt som stått i tidningar och sagts i tv, så vet vi att det som skrivs och sägs, inte alltid är helt och hållet sant.
Kanske beror det på att drabbade, som till exempel vår familj, väljer att inte delta? Eller så beror det på att media ibland överdriver, framförallt för att få sälja lösnummer.

Som jag skrev i mitt förra inlägg, så ringde Aftonbladet till mig på min mobil julaftonen 2016.

Det var dagen efter att jag fått reda på att min mamma blivit mördad. 

Reportern presenterade sig och undrade om jag kunde tänka mig att uttala mig...
Jag svarade inte. Jag lade på luren. 

Tyst, ledsen, arg och upprörd.

Sekunderna efter, så väljer Aftonbladet att ringa även till familjen där vi befann oss. Till deras fasta telefon.
Den som svarade valde också att avvisa dem. Kort och koncist.

När vi senare sitter till bords, hela familjen, och ska äta vår "julmiddag", så ringer de igen.
Julmiddagen som ni, sedan ett tidigare inlägg, vet bestod av tårfylld Tacos som tog flera timmar att tillaga.
Då ringer de, Aftonbladet.
Till pappa den här gången.

Jag minns att jag tog telefonen och sa med hög röst åt dem att sluta ringa. Jag var kanske inte så trevlig i luren precis. Jag sa åt dem att inte ringa mer, att visa respekt samt att vi tar kontakt själva om vi vill prata.

Frågorna som dök upp i mitt huvud var många: Bevakade de oss? Visste de att båda familjerna var samlade mitt på dagen där och  då? Varför väljer de att ringa till offren så snart efter händelsen? Varför ringer man på självaste julafton? Förstår de att vi fortfarande är i chock? Förstår de att vi är förtvivlade? Att vi helst vill gömma oss för omvärlden? Vem bestämde att de skulle ringa? Deras chef? De själva?

Jag har full förståelse för att tidningarna behöver läsare och att de, liksom jag, måste sköta sitt jobb. Att de måste sälja lösnummer och att gårdagens nyheter är gamla. 

Likaså förstår jag att det, där och då, var viktiga nyheter. Särskilt innan man visste att de hade gripit rätt person för dådet.
Att byborna var intresserade av detta fruktansvärda, förstår jag också. Alla var ju påverkade av det som hänt och många kände mamma eller hennes granne.

Men varför måste de ringa till oss drabbade så snart efter händelsen? Och på julaftonen? Kanske blev det inte sämre nyheter bara för att vi valde att avstå? Eller?
Nej, jag tror nog att de flesta var rätt så bedrövade ändå av denna händelse, som berörde en hel bygd.

Vår lokala tidning, Hudiksvalls Tidning (HT), valde att inte kontakta oss. De valde att låta oss få sörja i lugn och ro. De respekterade oss drabbade.
All heder till dem. 

Vi tog, vid nåt tillfälle, mailkontakt med HT angående frågor som vi själva kände var ok att ta upp och sprida via media.

Senare, inför årsdagen, tog de kontakt med oss och undrade om vi kunde tänka oss att vara med i ett reportage.

Vid den tiden hade vi hunnit landa lite. Hunnit inse att det som hänt, faktiskt hade hänt. Vid den tiden kändes det  okey att delta.

SVT valde, liksom HT, att avvakta.
Vi hade skriftlig kontakt med dem ett tag och när alla sedan kände sig redo, valde vi att delta i Svt:s nyheter. De belyste bl a bristen på krishjälp för oss drabbade, de första dygnen. 

De berättade även om några av mammas grannar i Råbo och deras engagemang för att ställa i ordning en minnesplats i Råbo.

Vi tyckte det kändes viktigt för framtiden att detta med krishjälp kom upp i tv. Det misstag som drabbade oss, när krishjälpen uteblev, får inte ske igen. Vi tänkte att vi kanske, genom att delta, kunde bana väg för en bättre framtid. För en bättre krishjälp.

Där har media verkligen en viktig uppgift. Att belysa och lyfta problem och låta dessa komma fram i ljuset. På det sättet bidra till förbättring.

 

Mitt råd till media i samband med sådana här fruktansvärda brott är: 

Visa respekt och avvakta.
Det kanske ni kan tjäna på i längden.

Och klumpen i magen växte

På julaftonsmorgon 2016 vaknade jag för andra dagen med en klump i magen, vilket jag skulle göra i många veckor ytterligare.
Klumpen växte och ville tränga ut genom halsen och munnen. Jag kände mig spyfärdig. Gråten låg där i klumpen och trängdes, tillsammans med ångesten och oron. Smärtsamt låg den där och gjorde sig påmind hela dagen... och resten av mitt liv känns det som ibland.

Jag började min julafton med att tända ett ljus, lyssna på några sånger och gråta.
Upplysningsvis kan jag berätta att klumpar i mellangärdet kan minska av gråt som släpps ut. Tyvärr är jag inte rätt person att upplysa er om hur mycket gråt som krävs för att klumparna ska försvinna helt.
Det förekom många klumpar i vårt hus den julen, som ni förstår.
Stora, tunga och svarta som kom dit mot vår vilja.

Vi var samlade allihopa, som vanligt vid jul. Men ingenting var som det skulle. Huset var fullt och trångt men det kändes så fruktansvärt tomt och meningslöst. Jul? Den kände vi inte av.
Vi förlorade glädjen över julen samtidigt som vi förlorade mamma.

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg, så kom en av Hjälparna på morgonen, med varm risgrynsgröt åt oss alla.
Det smakade så gott. Den mättade och gjorde gott i magen som man brukar säga ibland.
"Hä lägg sä söm bomull kring hjachta" brukade farmor säga om vit gröt. Och denna dag stämde det.
Det var ingen självklarhet att äta mat dessa dagar. Ingen visste vad man var sugen på. Ingenting lockade.
Våra magar var ju redan fyllda av klumpar som ingen ville ha.
Det var tacksamt att ha Hjälparna, som kom med närande och stärkande mat åt oss alla. När vi väl började äta, så kom hungern och maten smakade då riktigt bra.

Mitt på dagen åkte jag och pappa för att träffa den andra drabbade familjen. Mammas grannes familj.
Vi kände nog alla ett behov av att få prata med varandra och att få sörja tillsammans. Bara vara.

När vi satt där och drack kaffe så ringde min mobil. Okänt nummer. Klumpen i magen blev plötsligt större. Oron kom smygande. Vad hade hänt? Vem var det som ringde? Bara ingen olycka skett...

Det var media som ringde.
Aftonbladet valde att ringa till mig på självaste julaftonen. De undrade om jag ville svara på några frågor. 

Klumpen i magen växte ännu lite till och jag klickade bort samtalet.
Om medias idoga arbete får ni läsa om i mitt nästa inlägg...

Klumpen som landade i mitt mellangärde, den där fredagsmorgonen,  kom tydligen dit för att stanna.
Ibland är den större och ibland är den mindre. Den Svarta Klumpen.

Jag försöker att tänka bort den och vissa dagar är den så liten att den knappt märks. Jag glömmer till och med nästan bort den ibland.

Om jag hade katastroftänk innan det ofattbara hände, så är det ej jämförbart med vad jag har nu. Det gäller framförallt familjen. Vissa små orosmoln blir som mindre orkaner i mitt inre. 

 
Jag försöker intala mig själv, varje dag, att det kommer att bli bättre än just nu. I framtiden.
En vacker dag kommer jag att märka att ljuset i slutet av tunneln blir starkare och att havets stormande höga vågor minskar i storlek.

Och klumpen i magen... den hoppas jag ska torka ihop till en liten ärta. En ärta som kan få gro och växa till goda glädjefyllda minnen.

Jag ska bara försöka komma ihåg att ge den lite solljus och vattna den varsamt.

Det går en mördare lös

Tidigt på morgonen den 23:e december 2016 går man ut i media och informerar om att det har skett ett dubbelmord i Råbo, utanför Hudiksvall, och att mördaren är på fri fot.
För min familj innebar det, som ni redan vet och förstår, en katastrof. Men vad innebar det för andra?

De som bor runt sjön i Råbo, blev väckta av polisen mitt i natten och uppmanades att så snabbt som möjligt plocka ihop lite personliga saker. Därefter fick de lämna sina bostäder. Man hade då inte en aning om vart mördaren befann sig.
Man kan bara gissa sig till deras känslor och tankar. Hur ovissheten smög sig på liksom rädslan och oron.

Polisen uppmanade även människor i närheten av Råbo och skogen runt om, att inte komma i närheten, eftersom man bland annat var rädda för att eventuella spår kunde försvinna.
Media informerade om att mördaren troligtvis var beväpnad.
Vad for det för känslor genom kroppen på befolkningen då?
En beväpnad mördare som går fritt i skogen och är på väg...vart?

På morgonsidan när det spred sig ytterligare i media, visste man lite mera. 

Man hade säkrat spår i skogen och någonstans ifrån uppmanades människor i närheten att hålla sig inomhus med dörrar låsta. 

Någon fick rådet om att lämna bilnyckeln i bilen och ytterdörren låst.

Vad tänker man då som bybo? Till exempel de boende i Ilsbo, Silja eller på Bromsvallen?
Han kunde ju befinna sig vart som helst i närheten, kanske ligga i bakhåll och vänta på att slå till igen? Tänk om det var fler inblandade? Det är ju inte så långt över skogen.

Fler än vad man tror och förstår blev nog rädda och chockade. Jag vet att man på förskolan i Ilsbo låste alla dörrar och höll barnen inne. Jag vet också att någon tog sina barn och åkte till stan i den tidiga morgonen. Många var det nog som höll lite extra utkik runt husknuten den dagen.

Jag kan tänka mig att osäkerheten och kanske rädslan spred sig i takt med att informationen spreds.

Under natten befann sig, den nu hittade och dömde, gärningsmannen i skogen. 

Blödande och på flykt.
Vad rörde sig i hans huvud? Hade han flyktplanen uppgjord sedan tidigare eller kom han på lösningar efter hand?
Det får vi ju aldrig veta. Liksom vi aldrig kommer att få veta varför det blev just mamma och hennes granne som valdes ut till offer. 

Han har ju tappat minnet, gärningsmannen. 

En hel natt var han på flykt undan poliser, hundar och helikopter. Blödande tog han sig över skogen till Silja. Envist höll han ut. Han såg till att inte bli hittad där i skogen och mörkret.
Tidigt på morgonen höll han koll på Internet vad som hände i skogen runt Råbosjön. Vad tänkte han? Vad planerade han? 

Han höll koll... han googlade.

En par tre timmar efter att han googlat på Råbo, så hade han plötsligt tappat minnet.

Och så gick det ingen mördare lös längre.

Den sjunde vågen

Ibland slår känslorna över en, likt en våg.

Häromkvällen berättade jag, för några nyfunna vänner, om ett av mina sätt att se på sorgen. Nu vill jag dela med mig ytterligare.

Den 22:a mars i år, 15 månader efter mammas död, delade min syster ett inlägg som Riksorganisationen RAV hade lagt ut på sin Fb-sida samma dag. Det var ett av deras "Veckans ordspråk" och det är så fint.

"Sorg går inte över. Den tar bara en annan form. En sorg är som havet. Till att börja med är vågorna väldigt stora. Sen kommer dyningarna men havet blir aldrig mer stilla.
//Iben Sandermose"

Orden fick mig att tänka lite mer ingående på sorgen och vågorna.

Många har säkert hört talas om detta med den sjunde vågen.
Att det först kommer ungefär sex lika stora vågor och sedan kommer den sjunde vågen som är större, högre och starkare. En våg som kan skölja över en, helt oförberett och så kraftigt att man förlorar kontrollen.

Dagarna går, fyllda av en stilla sorg. Den ena dagen är den andra lik men ändå inte, liksom vågorna.
Vågorna rör sig mot stranden, lugnt och regelbundet.
Den ena vågen är på nåt sätt den andra lik, men ändå inte.

Och så plötsligt slår den sjunde vågen över en. Men en kraft som man inte är beredd på.  Man slås omkull och tappar balansen och med den även kontrollen.
Man rullar runt i vågen och virvlar med den en bit upp mot land. Man får vatten över huvudet och kanske en kallsup eller två, innan man frustande försöker sträcka på huvudet och kippa efter andan.
Man skrapas mot botten och känner stenar och grus mot huden. Det bränner i huden av gruset och svider i ögonen och näsan av det salta havsvattnet.
Man spolas upp på land av den kraftiga vågen.
Sedan plötsligt drar sig vattnet tillbaka och försvinner för en stund.
Men innan man hinner samla sig och hämta andan, så kommer nästa våg och sköljer undan gruset där man ligger.
Trött och slut ligger man kvar där och försöker öppna sina svidande ögon.
Man kanske undrar vad som hände och så försöker man kravla sig längre upp på stranden till ett mera torrt område.
Bakom sig hör man de lugnare och mindre vågorna, sakta och regelbundet slå emot stranden.

En obehaglig upplevelse är över. En kort känsla av att drunkna. Och sedan en förundran över att man faktiskt överlevt.

Så tänker jag mig sorgen. Dag för dag.

Den sjunde vågen infinner sig då och då. En en oanad kraft som slår undan benen på mig. Jag känner mig som en fisk på torra land, som kippar efter andan. Gråten inom mig, som förlamar och tröttar ut.
Lättnaden är stor när den sjunde vågen drar sig tillbaka och jag bara vaggas med i de mer lugna och regelbundna vågor som följer.

Jag vet att den kommer endera dagen... Den Sjunde Vågen.
Igen och igen, kommer den.
Men jag vet också att den drar sig tillbaka...

Den Sjunde Vågen, den fortsätter rulla, men den kommer inte alltid att vara lika kraftig varje gång den slår emot land.
Stormen kommer att bedarra en aning.

Kanske, till slut, kan jag bara låta mig vaggas i dyningarna.

Här är en länk till RAV:s hemsida:
http://www.rav.se
Och de finns som sagt även på Facebook.

När jag behöver fylla på själen med några trösterika ord, händer det att jag letar upp någon av Tomas Sjödins texter. Jag vill gärna dela med mig även av hans fina ord, och här kommer en länk till en av hans krönikor:

http://www.gp.se/livsstil/tomas-sj%C3%B6din-lita-p%C3%A5-att-det-ljusnar-1.3863916

I morgon är en annan dag

För några år sedan började jag skriva på en mer anonym blogg (som jag nu avslutat).
I den bloggen skrev jag ner detta inlägg, efter att vi varit utomlands.

Inlägget passade även bra i mina tankar för ca ett år sedan när vi åkte tillbaka till samma plats och samma hotell. 

Då var jag tyngd av sorg och vi väntade på att allt skulle bli klart inför rättegången.
En stark önskan fanns inom mig, om att en ny årstid skulle komma, både i naturen och i själen. Att allt skulle kännas lite bättre. 

Och inlägget, det passade även denna vår, när vi åkte.

Det handlar om att i morgon är en annan dag. En ny dag.

I morgon är en annan dag

Luften är klar och lätt kylig. Den är lätt att andas in.
Det börjar ljusna. Det är tidig morgon.
Jag står på balkongen på hotellet och tar ett djupt andetag. Andas in morgonens alla intryck.
Vill kunna minnas doften och känslan, tills nästa gång!
Jag lyssnar på Koltrasten som sitter i trädet utanför och jag ler för mig själv.
Den sjunger bara för mig...

Straxt ska vi resa hem till Sverige. Vill inte åka hem till vardagen. Till verkligheten.
Jag tänker "I morgon är en annan dag..."
Vem vet, kanske koltrasten kommit till Sverige också?
Och med den - våren!
Och kanske kommer allt att kännas lite bättre?

Luften är klar och lätt kylig. Den är lätt att andas in.
Det börjar ljusna. Det är tidig morgon.
Det ligger fortfarande snö på marken.
Jag går i skogen hemma i Sverige och längtar bort. Bort från vardagen och alla tunga känslor.
Jag tar djupa andetag och försöker inbilla mig själv att våren kommit lite längre. Att allt ska kännas lite bättre.

Jag lyssnar. Var det inte..? Jo, jag hör Koltrasten som sitter i ett träd i närheten! Jag ler.
Den sjunger bara för mig!

Luften är klar och lätt kylig. Den är lätt att andas in. Det har börjat skymma. Det är kväll.
Jag står på balkongen hemma i Sverige.
Jag lyssnar på Koltrasten som sitter i träd alldeles intill och jag ler.
Den sjunger bara för mig!

Våren har kommit på riktigt nu, det grönskar och gror.
Det känns inte helt bra inombords, men lite bättre.

Och I morgon är en annan dag..!

Beskedet till släkt och vänner

Vad säger man till släkt och vänner? Hur lämnar man ett sånt fasansfullt besked, som att en i familjen blivit mördad? Vad säger man? Vem ska ringa och meddela? Vem ska man ringa först? Tänk om man glömmer bort någon?

Ja, dessa frågor ställdes vi inför de där dagarna inför julen 2016.
Det år, när julen blev förstörd. Inte bara för oss, utan även för många av mammas närmaste släktingar och vänner.

Det första, och värsta, var att ringa barnen. Hur skulle de ta det?
Dottern befann sig i Stockholm och vi valde att först kontakta pojkvännen, för att vara säkra på att hon inte var ensam.
Sonen hade skollov och var hemma i sin lägenhet här i stan.

Mormor är död. Hon har blivit mördad.
Dessa hemska ord, som vi själva inte hade förstått, skulle vi på ett så skonsamt sätt som möjligt, framföra till våra barn.
Orden som trängde in i själen som ett slags gift.
Detta gift skulle nå fram till våra vuxna barn, lika snabbt som vi uttalade dem.
Och vi hade inget motgift.

Sedan stod mammas syskon och närmaste vänner på tur.
Den ena systern befann sig ensam i huset och vi valde därför att först meddela vår kusin, som fick åka till moster och lämna det hemska beskedet. Allt för att hon inte ensam skulle få ta emot informationen om att hennes storasyster mött en fruktansvärd död. 

Den andra systern befann sig hemma med maken. Jag slog numret och det var maken som svarade.
Med gråten och paniken märkbar i min röst, berättade jag det fruktansvärda. Mamma är Död. Någon har mördat henne. Mördaren går ännu lös och vi vet inget mer.

Allt eftersom klockan gick och radio och tv samt Internet hade visat och sänt inslag, hörde fler och fler av sig till oss.
De förstod. De anade. 

Redan innan kl 8 på morgonen hade många i den närmaste kretsen, nåtts av det värsta. 

Och julen var förstörd för många.