Häromkvällen berättade jag, för några nyfunna vänner, om ett av mina sätt att se på sorgen. Nu vill jag dela med mig ytterligare.
Den 22:a mars i år, 15 månader efter mammas död, delade min syster ett inlägg som Riksorganisationen RAV hade lagt ut på sin Fb-sida samma dag. Det var ett av deras "Veckans ordspråk" och det är så fint.
"Sorg går inte över. Den tar bara en annan form. En sorg är som havet. Till att börja med är vågorna väldigt stora. Sen kommer dyningarna men havet blir aldrig mer stilla.
//Iben Sandermose"
Orden fick mig att tänka lite mer ingående på sorgen och vågorna.
Många har säkert hört talas om detta med den sjunde vågen.
Att det först kommer ungefär sex lika stora vågor och sedan kommer den sjunde vågen som är större, högre och starkare. En våg som kan skölja över en, helt oförberett och så kraftigt att man förlorar kontrollen.
Dagarna går, fyllda av en stilla sorg. Den ena dagen är den andra lik men ändå inte, liksom vågorna.
Vågorna rör sig mot stranden, lugnt och regelbundet.
Den ena vågen är på nåt sätt den andra lik, men ändå inte.
Och så plötsligt slår den sjunde vågen över en. Men en kraft som man inte är beredd på. Man slås omkull och tappar balansen och med den även kontrollen.
Man rullar runt i vågen och virvlar med den en bit upp mot land. Man får vatten över huvudet och kanske en kallsup eller två, innan man frustande försöker sträcka på huvudet och kippa efter andan.
Man skrapas mot botten och känner stenar och grus mot huden. Det bränner i huden av gruset och svider i ögonen och näsan av det salta havsvattnet.
Man spolas upp på land av den kraftiga vågen.
Sedan plötsligt drar sig vattnet tillbaka och försvinner för en stund.
Men innan man hinner samla sig och hämta andan, så kommer nästa våg och sköljer undan gruset där man ligger.
Trött och slut ligger man kvar där och försöker öppna sina svidande ögon.
Man kanske undrar vad som hände och så försöker man kravla sig längre upp på stranden till ett mera torrt område.
Bakom sig hör man de lugnare och mindre vågorna, sakta och regelbundet slå emot stranden.
En obehaglig upplevelse är över. En kort känsla av att drunkna. Och sedan en förundran över att man faktiskt överlevt.
Så tänker jag mig sorgen. Dag för dag.
Den sjunde vågen infinner sig då och då. En en oanad kraft som slår undan benen på mig. Jag känner mig som en fisk på torra land, som kippar efter andan. Gråten inom mig, som förlamar och tröttar ut.
Lättnaden är stor när den sjunde vågen drar sig tillbaka och jag bara vaggas med i de mer lugna och regelbundna vågor som följer.
Jag vet att den kommer endera dagen... Den Sjunde Vågen.
Igen och igen, kommer den.
Men jag vet också att den drar sig tillbaka...
Den Sjunde Vågen, den fortsätter rulla, men den kommer inte alltid att vara lika kraftig varje gång den slår emot land.
Stormen kommer att bedarra en aning.
Kanske, till slut, kan jag bara låta mig vaggas i dyningarna.
Här är en länk till RAV:s hemsida:
http://www.rav.se
Och de finns som sagt även på Facebook.
När jag behöver fylla på själen med några trösterika ord, händer det att jag letar upp någon av Tomas Sjödins texter. Jag vill gärna dela med mig även av hans fina ord, och här kommer en länk till en av hans krönikor:
http://www.gp.se/livsstil/tomas-sj%C3%B6din-lita-p%C3%A5-att-det-ljusnar-1.3863916
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar