Och klumpen i magen växte

På julaftonsmorgon 2016 vaknade jag för andra dagen med en klump i magen, vilket jag skulle göra i många veckor ytterligare.
Klumpen växte och ville tränga ut genom halsen och munnen. Jag kände mig spyfärdig. Gråten låg där i klumpen och trängdes, tillsammans med ångesten och oron. Smärtsamt låg den där och gjorde sig påmind hela dagen... och resten av mitt liv känns det som ibland.

Jag började min julafton med att tända ett ljus, lyssna på några sånger och gråta.
Upplysningsvis kan jag berätta att klumpar i mellangärdet kan minska av gråt som släpps ut. Tyvärr är jag inte rätt person att upplysa er om hur mycket gråt som krävs för att klumparna ska försvinna helt.
Det förekom många klumpar i vårt hus den julen, som ni förstår.
Stora, tunga och svarta som kom dit mot vår vilja.

Vi var samlade allihopa, som vanligt vid jul. Men ingenting var som det skulle. Huset var fullt och trångt men det kändes så fruktansvärt tomt och meningslöst. Jul? Den kände vi inte av.
Vi förlorade glädjen över julen samtidigt som vi förlorade mamma.

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg, så kom en av Hjälparna på morgonen, med varm risgrynsgröt åt oss alla.
Det smakade så gott. Den mättade och gjorde gott i magen som man brukar säga ibland.
"Hä lägg sä söm bomull kring hjachta" brukade farmor säga om vit gröt. Och denna dag stämde det.
Det var ingen självklarhet att äta mat dessa dagar. Ingen visste vad man var sugen på. Ingenting lockade.
Våra magar var ju redan fyllda av klumpar som ingen ville ha.
Det var tacksamt att ha Hjälparna, som kom med närande och stärkande mat åt oss alla. När vi väl började äta, så kom hungern och maten smakade då riktigt bra.

Mitt på dagen åkte jag och pappa för att träffa den andra drabbade familjen. Mammas grannes familj.
Vi kände nog alla ett behov av att få prata med varandra och att få sörja tillsammans. Bara vara.

När vi satt där och drack kaffe så ringde min mobil. Okänt nummer. Klumpen i magen blev plötsligt större. Oron kom smygande. Vad hade hänt? Vem var det som ringde? Bara ingen olycka skett...

Det var media som ringde.
Aftonbladet valde att ringa till mig på självaste julaftonen. De undrade om jag ville svara på några frågor. 

Klumpen i magen växte ännu lite till och jag klickade bort samtalet.
Om medias idoga arbete får ni läsa om i mitt nästa inlägg...

Klumpen som landade i mitt mellangärde, den där fredagsmorgonen,  kom tydligen dit för att stanna.
Ibland är den större och ibland är den mindre. Den Svarta Klumpen.

Jag försöker att tänka bort den och vissa dagar är den så liten att den knappt märks. Jag glömmer till och med nästan bort den ibland.

Om jag hade katastroftänk innan det ofattbara hände, så är det ej jämförbart med vad jag har nu. Det gäller framförallt familjen. Vissa små orosmoln blir som mindre orkaner i mitt inre. 

 
Jag försöker intala mig själv, varje dag, att det kommer att bli bättre än just nu. I framtiden.
En vacker dag kommer jag att märka att ljuset i slutet av tunneln blir starkare och att havets stormande höga vågor minskar i storlek.

Och klumpen i magen... den hoppas jag ska torka ihop till en liten ärta. En ärta som kan få gro och växa till goda glädjefyllda minnen.

Jag ska bara försöka komma ihåg att ge den lite solljus och vattna den varsamt.