Uppståndelsens tid

Påsken är här och på Annandag påsk är det den 2:a april, vilket är mammas födelsedag.

Påsken är både sorgens och uppståndelsens/glädjens tid.
Kyrkligt sett.

Jag önskar ibland att mamma skulle återuppstå för en stund... Om så bara för någon minut.
Så jag kunde få säga att jag älskar henne. Så jag kunde få krama henne. Så jag kunde få smeka hennes kind. Så jag kunde få höra hennes röst. Så jag kunde få tala om att jag gärna hjälper henne på med strumporna ett tag till, de dagar hon inte orkar. Så jag kunde få berätta om allt hon har missat. Så vi kunde få skratta tillsamman en sista gång.
Så jag kunde få ta ett ordentligt avsked...

Jag påminns i tanken om förra årets 2:a april och påsk.
Men innan jag berättar om det, måste jag backa lite och berätta om en blomma vi "hittade" på köksbordet i Råbo, när vi fick tillgång till huset två månader efter mordet...

Pappa hade köpt en liten Amaryllis till mamma innan jul. Mamma hade ställt krukan på köksbordet, men den hann aldrig börja blomma till julhelgen.

När vi kom till huset i slutet av februari, så hade inga blommor fått vatten under de två månader som hade gått.
Amaryllisen hade vissnat, så när som en liten ny grön knopp längst ner i krukan.

Vi vattnade och pysslade om, satte den i ljuset och gav den lite värme och kärlek. Liksom vi gjorde med alla de övriga blommor som verkade ha någon livsgnista kvar.
Den vissnade stjälken på amaryllisen  fick vara kvar.

Så till själva poängen och orsaken till mina tankar och minnen idag.

När mammas födelsedag kom, den 2:a april 2017, hade amaryllisens spirande, gröna, nya stjälk vuxit sig stark och ganska lång.
Dessutom bar den knoppar.
Och den vissnade stjälken var kvar.

Och så kom påsken, uppståndelsens tid.

Vi kom till huset och såg den lilla amaryllisen.
Den var inte så liten längre.
Den hade fyra vackra, röda, stora blommor.

För mig blev det som en slags liknelse.
Det var en blomma för pappa, en för min bror, en för min syster och en för mig.
Och den vissnade stjälken var kvar. 

Den låg så mjukt över kanten på krukan och påminde mig om mamma och det som hänt.
En blomma för var och en av oss och så mamma som "vissnat", men ändå finns kvar.

Fyra vackra blommor på en enda stark och stadig stjälk hade utvecklats ur den vissnade ursprungsblomman.

Amaryllisen, julens blomma, hade lagomt till påsk fått liv igen.

I uppståndelsens tid fick vi uppleva att julen varade ända fram till påska.