Att kunna planera för begravning - eller inte

Begravning... vadå begravning? Varför? Nu? Redan? Hur ska det gå till?
Vi har ju inte ens riktigt fattat att mamma är död...
Hur skulle mamma vilja ha det på sin begravning? Vilken ort? Vilken kyrka? Vilken präst? Vilka ska bjudas in? Hur många? Hur ska vi orka?
Dessa och flera andra frågor snurrade i våra huvuden.

Mamma var kvar på rättsmedicin i Uppsala, i ca tre veckor. Vi fick inte något klart besked om när vi skulle "få hem" henne.
Vi började därför planera för begravningen, innan vi visste när mammas kropp skulle komma tillbaka från Uppsala.

2012 kom en ny lag gällande begravningar. Lagen säger att man måste begrava den döde senast en månad efter dödsfallet. Om detta inte är möjligt, får man ansöka om förlängning hos Skatteverket.
Begravningsbyrån kan hjälpa till med allt som behövs ordnas.

I vårt fall var det lite svårt att hinna  planera och ordna allt som skulle förberedas inom, den enligt lagen, bestämda månaden.
Detta på grund av att det var julhelg och därav många röda dagar. Dessutom tog obduktionen lite längre tid än i mer normala fall.

Polisen/utredarna ville få svar på alla dna-prov mm innan de kunde anse sig som färdiga med obduktionen.
Vi fick först ett preliminärt besked från Uppsala om att de var klara, men så ändrade de sig i sista minuten och det dröjde ytterligare någon/några dagar innan vi fick besked om att allt var klart.

Jag upplevde det väldigt jobbigt den där tiden, med att veta att mamma låg där i Uppsala och vi fortfarande inte hade sett henne. Det kändes så konstigt. Att någon säger att mamma är död. Jag kunde inte förstå det. Kanske var det svårare att förstå eftersom vi inte fått se henne? Vilket jag även tagit upp i ett tidigare inlägg.
Jag hoppades på att ett fruktansvärt fel hade begåtts och att min mamma fanns i livet.
Och som jag skrivit om tidigare:
Hur kunde de vara så säkra på att hon var död? Vem bestämde det? Vem bestämde att det var just hon?

Jag minns att jag bad till Gud: Låt mig vakna upp ur denna mardröm och låt allt vara bra igen!

En begravning brukar innebära ett slags avslut och ett avsked. Ofta inom en par veckor efter dödsfallet.
För oss var det annorlunda.

Proceduren hade bara hunnit börja, när mammas kropp kom till Hudiksvall.
Vi hade en lång väg att gå, med utredning, kontakt med polis och åklagare, långa möten på advokatkontor, rättegång, skadestånd mm.

Flera besök behövdes på begravningsbyrån, liksom träff och planering med den präst vi valde.

Slutligen kunde vi bestämma en dag för begravningen.
Det blev den 27:e januari 2017 i Ilsbo kyrka. Präst blev Kajsa.B och solist blev Simon.G. Vi valde att ha begravningen i enskildhet. Den skulle smyckas i vårens och pärlhyacinternas tecken, eftersom mamma var född 2/4.

På något vis kändes det alldeles för tidigt och ändå var det som om väldigt lång tid hade gått.
Redo för avsked? Nej, det var vi inte.

Kan man någonsin bli redo för avsked efter detta som hänt?