Brotten glöms ofta bort

Härom veckan pratade jag och min bror om detta med hur fort man ibland glömmer olika brott som begåtts. 

När det har gått en tid, så glömmer man det som hänt i grannkommunen, i övriga delar av Sverige, på andra sidan jordklotet osv.
Ibland läser man en notis eller en artikel och reagerar väldigt starkt, men nästa dag har man redan gått vidare.

Varför är det så?

Kanske blir vi liksom de som förmedlar nyheterna: Idag är nyheten ny och spännande, i morgon blir den gammal och ointressant?
Och så glöms nyheten bort.

Eller beror det på att man inte orkar ta in alla hemskheter och på något sätt försöker sålla bort det som går?
Och sedan glömmer.

Kan det kanske vara en slags överlevnadsstrategi hos oss människor i dagens upplysta samhälle?
Ett samhälle där vi matas med nyheter av olika slag.
Ibland kan det kanske kännas bättre att glömma.

Men, vi som drabbas glömmer inte.

Vi närstående glömmer inte.
De närmaste grannarna glömmer inte. Vännerna glömmer inte heller.
Och alla vi som inte glömmer, undrar hur i hela friden man bara kan glömma?

Under mitt liv har det begåtts ett antal grova brott här i Hudiksvall med omnejd. Några så pass grova, att det slutat med döden för offren.
Vissa av brotten minns jag fortfarande till viss del.
Kanske beror det på att brottet hände i någon närliggande by eller för att det drabbade någon bekant eller bekants bekant.
Det kan också bero på att vi tidigare inte matades via media på samma sätt som nu. Vi hade ju till exempel inget internet.
De flesta av brotten har jag ändå glömt, liksom många med mig har gjort.

I dagsläget kan jag ibland önska att jag för alltid skulle glömma det, just för mig, värsta brottet.
Glömma att det har hänt. Glömma känslorna som ramlade över mig likt ett fallande höghus. Den kvävande, tunga känslan när höghuset lade sig över mig och täckte varje por av min kropp. Tungt! När det inte hjälpte att skrika och när syret nästan tog slut.
Tänk om jag bara hade fått glömma då? 

Och samtidigt vet jag att det är ju bara som att sticka huvudet i sanden. 

Även om jag skulle glömma själva händelsen, så kommer hon inte tillbaka.
Vår mamma.

Vi måste komma ihåg att bakom varje brott finns det människor.
Människor som du och jag.
Människor som är nära och människor i grannbyn.
Människor som kommer att ha minnena med sig genom hela livet. 

Människor som aldrig glömmer.