Jag glömde bort att andas

Först på Annandagen 2016 fick vi träffa polisen, för att informeras om vad som hade hänt på kvällen den 22:a, vad som var på gång och vad som fortsättningsvis planerats hända i Råbo.

Fram till dess hade vi bara fått enstaka sms och telefonsamtal.

Vi visste inte hur mamma hade bragts om livet, eller varför.
Vi visste inte vem som var den skyldige. Bara att en misstänkt var gripen.

Det hade varit några spända dagar, då vi allihopa var samlade i mitt och makens hem.
Ca 15 familjemedlemmar samsades varje dag på 89 kvadrat.
Inte många ställen att vara lite privat och för själv på.
Det var tudelade känslor.
Man vill vara samlade för att stötta och få stöttning, samtidigt som man behöver lite egentid.

Vissa människor behöver gråta, och gör det. En del av oss kanske inte gärna vill gråta inför alla andra och håller det inom sig, tills en explosion är nära. Andra kan inte gråta, men vill.

De flesta i vår sköra familj kände nog den julen att vi gick varandra på nerverna då och då.

Hur som helst så var det en spänd liten skara som åkte ner till polisstationen på Annandagen. Vad skulle vi få veta?

Vi blev visade till ett rum, där vi satte oss runt ett bord.
Vi fick prata med två av dem som var ansvariga för hela mordutredningen. Från avdelningen Grova Brott i Bollnäs.
De berättade lite (det lilla de kunde och fick berätta) om hur långt de kommit i sitt arbete om att reda ut frågetecknen.

Vi ställde frågor, som de försökte svara på så gott det gick.

Jag minns i stort sett ingenting av det som sades, men deras mobiler ringde flera gånger. De fick information och rapporter om fallet, under tiden vi var samlade.

Vi fick veta att vi inte fick åka till huset i Råbo på ett bra tag. Det var en mordplats och teknikerna arbetade där.
Mordplats?! 

Det låter så overkligt med mord och mordplats... Det är väl Råbo vi pratar om, ingen mordplats?!
Vi skulle visst få en advokat också.

Vart var mamma? Hon skulle visst obduceras och undersökas tekniskt nere i Uppsala.

Efter att vi varit där en stund, hörde jag dem längre och längre bort... Bla bla bla bla... De babblade och babblade och jag uppfattade inte vad som sades.

Plötsligt känner jag att jag försvinner bort... Det susar i öronen och allt blir så dovt tyst. Mina händer domnar bort.

Jag hör att min syster gråter och jag hör någon prata om död... Vem är det som är död? Tror hon att jag är död? 

Inte håller jag på att dö inte...
Jag har ju bara glömt bort att andas!

Någon ropar på mig. "Är du med"? Mmm... "Carina, Hallå? Kom igen"! Mmm...
Jag känner hur de tar tag i mig.
Jag svarar mumlande att det är lugnt... Att jag bara ska köra ner huvudet mellan knäna och snart är pigg igen... 

Det är ok.  Jag behöver bara vila först. Vila, vila. Komma bort en stund.
Snart är jag ok igen!

Jag ska bara andas lite.