Begravningen

Begravning.
Vad menas egentligen med det?

Letar man på nätet kan man hitta flera synonymer till ordet begravning:
jordfästning, gravläggning, jordafärd,
griftefärd, sorgeakt och gravsättning.

Man kan även hitta orden avsked och farväl. Två starka och sorgliga ord som berör. Avskedet har jag skrivit om även tidigare.

När jag tänker på dessa ord får jag plötsligt en bild inom mig, föreställande en båt med en sjöman i. Sjömannen seglar ut till havs. Han står vid relingen och tittar mot land.
På land står en kvinna och vinkar farväl med en vit näsduk i handen.
Den näsduken är nog väldigt våt av tårar när hon kommer hem, tänker jag mig. 

Ja, vare sig man vill eller inte, så kommer den där dagen man egentligen inte vill ska komma.
Den där dagen då man ska få ta ett sista farväl av den döde.
Men tänk om man inte vill ta ett sista farväl? Om man vill hålla kvar kroppen lite till, och ytterligare lite till.
Det blir ju så definitivt när begravningen börjar gå mot sitt slut och den till slut är över.
En stund, som åtminstone inte jag ville uppleva.

Jag undrar om det är lite därför, som det för många är extra tungt under begravningen? Med gråt och kanske lite panikkänsla ibland.

För att det där slutliga avskedet känns så otroligt tungt och definitivt? För att det på något sätt blir klargjort att det inte finns någon återvändo? För att chansen till att få se den döde igen är förbi?

Vi bestämde oss för Ilsbo kyrka. Den kyrka som mamma och pappa gifte sig i. Flera av familjens barn är döpta där och under många år har vi både haft skolexamen och luciafirande där.
Präst och solist bokades. Vi beställde blommor i vårens tecken med pärlhyacinter i kistdekorationen.

Vi enades om vilken musik vi ville ha med och sedan var det dags.

Eftersom pappa var sjuk och vi kände att vi inte orkade med en stor begravning, så valde vi att hålla begravningen i "kretsen av de närmaste". Trots att många vänner och bekanta hörde av sig och ville komma så valde vi att bjuda in endast familjen, de närmaste släktingarna samt de vänner som mamma bjöd in till sin 70-års fest.

Dagen som vi fasade för bara kom, liksom alla andra dagar, utan vidare. Morgonen grydde och så fanns dagen där, när vi vaknade.
Den 27:e januari 2017.

Undrar om mamma skulle ha tyckt om min nya klänning? Maten? Valet av musik? Och alla vackra blommor som gick i blått och matchade Ilsbo kyrkas bårtäcke?

Klart hon skulle. Vi gjorde det så fint vi kunde - för mammas skull.

Vi kunde inte göra annat.

Till exempel kunde vi inte ta reda på om mamma hade några önskemål gällande sin egen begravning. Vi fick fortfarande inte komma in i huset i Råbo. Vi beskrev lite kläder för polisen, så de kunde plocka fram den klänning vi ville mamma skulle ha på sig. 

Den klänning hon köpte till sin 70-årsdag.

Denna sista dag tillsammans med mammas lekamen, blev tyvärr inget klart och tydligt minne för mig. Jag minns inte så mycket av det som skedde i kyrkan. Ja, jag bröt ihop och grät mest hela tiden. Liksom flera av oss gjorde.
Jag minns inte ett ord vad prästen pratade om. Jag minns sångerna som Simon Garefors sjöng, eftersom jag lyssnar på dem ofta. Jag minns också att en fågel sjöng så högt, så högt från ett träd intill kyrkan, när vi steg ut på trappan efteråt. Och att solen tittade fram en aning ur molnen. Det minns jag. Ett tecken från mamma, tänkte jag.

En av mina systerdöttrar hade knåpat ihop ett fint bildspel innehållande musik, bilder och även filmsnuttar. Som ett minne av mamma.

Detta bildspel tittade vi på vid minnesstunden, som vi hade i församlingshemmet i Ilsbo efteråt. Jag är fortfarande så glad över detta bildspel. Som gör det möjligt att, lite mer intensivt, "umgås" med mamma då och då. Höra hennes röst, se hennes rörelser, lyssna till hennes skratt, se henne le osv.

Vi lämnade mamma där i kyrkan den där dagen. Och gick vidare till minnesstunden. Konstig känsla. På ett sätt ville jag inte lämna kyrkan. Den där definitiva känslan infann sig. "Det är slut, det är slut, det är över nu". Men över var det inte. Det går aldrig över, som Tomas Sjödin säger, men det går vidare. Jag ville smeka kistan. Omfamna den, med blommor och allt. Skrika, gråta och aldrig gå därifrån.

Men, jag behärskade mig och gick...

Här under är en länk till Fonus och mammas minnessida. Där kan ni klicka er fram till foton, lite musik, länkar till mera musik  mm.

https://minnessidor.fonus.se/memorial_page/memorial_page_personal_info.php?order_id=521761&set_site_id=2&sign=09f0b97e536d3b657c9bc46d91cad6a3