Rättegången

Snart är det ett år sedan domen föll, 

i brottsmålet som gällde min familj mfl.
Den sista juni 2017 blev "domens dag" i vårt fall.

Vi fick vänta tills i slutet av april 2017 innan det blev dags för rättegång.
Några fruktansvärt tunga och mörka dagar väntade, för oss drabbade.
Därefter följde en jobbig vår, fylld av en orolig väntan på dom. En vår då det var svårt att se det positiva och svårt att fokusera på det här med att "livet går vidare" och att "följa livets stig".
Våren och försommaren bara försvann ur minnet, liksom tiden gjort fram tills nu egentligen.
Ibland blir vi påminda om vi har drabbats av viss minnesförlust.  Tiden har på nåt sätt stått stilla.

Jag valde, av flera skäl, att inte gå på rättegången gällande mordet på mamma och hennes granne.
Jag orkade helt enkelt inte med den press det innebar med rättegång.
Jag ville inte heller personifiera gärningsmannen. Ville inte få ett ansikte på honom. Inte se honom och hans egenheter som vi läst om i utredningen och i tidningarna. 

Som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, så har jag stängt in honom i ett svart syrefritt hål utanför min kropp. Där sitter han fortfarande och är ingenting annat än "gärningsmannen" eller "mördaren". Han är ingenting.

De övriga i familjen valde att, i olika stor omfattning, gå på rättegången som pågick i fyra dagar.

Jag har frågat min familj om löfte att få berätta om hur de kände, när de satt där mitt emot den person som valde att på bara några minuter släcka två människors liv.
Människor som var älskade och som hade livslust.

Flera familjemedlemmar har valt att låta mig beskriva deras upplevelser och känslor de hade under rättegången. Jag väljer att utgå från deras beskrivningar, men försöker återge dem med inslag av mina egna tankar.

Ett ord som har framkommit från många i familjen är ordet: Hat

Det är ett starkt ord och en stark känsla, men det var vad många i familjen kände mot gärningsmannen och det han gjort.
Både innan rättegången, under tiden den pågick och efter.

När den första rättegångsdagen tog sin början, var Tingsrätten fylld med åhörare. Även flertalet från olika media fanns på plats.
Plötsligt meddelade man att rättegången skulle ske inom "lyckta dörrar".
Detta innebar att den stängdes för allmänheten och endast målsäganden med närstående fick delta. Övriga i lokalen fick resa sig och gå ut.
Man tog beslutet om lyckta dörrar "för gärningsmannen skull..."

Många vänner och närstående till oss drabbade, kände stor besvikelse av beslutet om lyckta dörrar.
Detta, eftersom de såg rättegången som ett sätt att få en slags förklaring av det som hänt.
Om själva beslutet finns många och varierande åsikter från olika håll. Flertalet av åsikterna skiljer sig från det beslut som togs.

Under rättegången förhördes polis, representanter från psyk, olika vittnen från den dag mordet skedde och dagen efter, samt några av gärningsmannens vänner.
Jag kan tänka mig hur jobbigt det måste ha känts för flera av vittnena.

Två drabbade familjer satt där dessa dagar och betraktade gärningsmannen.
Granskade honom från topp till tå. Stirrade på honom. Väntade på att han på något sätt skulle visa ånger.
Men, nej. 

Han satt där och stirrade in i väggen, gjorde ryckiga rörelser med huvudet och höll på med något...

De flesta av familjemedlemmarna har glömt vad han höll på med och mkt av det som sades. Andra minns nåt med en penna som slogs mot bordet eller kanske ett glas. Ett papper som kanske veks. Rubiks kub fanns även den med i några av minnesbilderna. Ett minne som följt med i hela utredningen.
Jag har haft väldigt svårt att titta på Rubiks kuber sedan mordet. Det knyter sig i magen, när jag ser en.

Gärningsmannen visade inte med en min att han ångrade det han gjort. Naturligtvis undvek han att titta på de drabbade familjerna. 

Det kändes väl bäst så, för honom.
Om han hade valt att möta de drabbades blickar, skulle han ha mött många hatiska och ilskna ögon.
Familjen kände det som om han var feg, som inte tittade på dem.
Jag funderar om han fått rådet av sin advokat att inte titta på målsäganden, eller om det var hans eget beslut.

Tomhet, ilska och hat. 

Det är en sammanfattning från flertalet känslor i familjen. Tre tunga ord som säger en hel del och egentligen inte behöver förklaras något närmare.
Overklighet är ett annat ord, som några har nämnt. En känsla av att detta inte gällde oss. Det bara kunde ju inte gälla oss. Eller? Kanske var allt en mardröm? Vi skulle vakna och då skulle allt snart bli bra igen.

Även rädsla, skräck och äckel var känslor som kom upp, till exempel när mördaren togs in i rättssalen. Ett monster, kände någon.
Man både ville se honom och inte.
Samtidigt med skräcken och rädslan så fanns där en slags sammansvetsad trygghet.
Till exempel när familjen satt och pratade med advokaten innan och mellan förhandlingarna.
Att de båda drabbade familjerna satt tillsammans och var som ett stöd för varandra kändes också tryggt. 

Det fanns en känsla av sammanhållning.
En känsla av att allt nog skulle bli bättre, bara vi tillsammans "plågade" oss igenom dessa dagar.

Behovet av att trösta och bli tröstad upplevdes starkt av många. Det gjorde så ont i själ och hjärta att se de övriga i familjen bli så illa berörda och fyllda av jobbiga känslor. Egentligen igenkännande känslor... 
Behovet av att krama varandra växte. Nåt av barnbarnen uttryckte att en stark känsla, om att särskilt hålla om och krama morfar, infann sig. 
Någon uttryckte att dessa dagar var några av de värsta dagarna, av alla hemska dagar.

Någon riktig förklaring om varför, det fick vi inte.

Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning blev det.
Så lydde domen.

Bra eller dåligt? Ja, det får tiden utvisa.
Bara han inte släpps ut, är vi nöjda.

Han valde den enklaste vägen. Att inte se, samt att påstå att han inte mindes något från kvällen den 22:a december 2016.

Han minns inte...
Men vi minns och vi kommer aldrig att glömma.