Gå vidare...

Ett av mina "favorittröstecitat", efter att mamma dog, har varit orden som pastorn, författaren och föreläsaren Tomas Sjödin sagt/skrivit: "Det går aldrig över.., men det går vidare".

Ja, så är det. Konstigt nog. Livet går vidare och man fortsätter att leva... Sorgen har sin gilla gång och tiden läker såren.
Eller? Läker verkligen såren?
Jo, kanske  - men såren lämnar spår.

Ärren kan ibland vara rätt så stora och synliga.

För vissa av oss människor, tar det mycket lång tid att få fysiska sår att läka. 

Beroende på i vilket skick man befinner sig i, rent kroppsligen. 

Cirkulationen har stor betydelse.
Alltså blodförsörjningen, syreupptaget och kroppens förmåga att få blodet att nå ut i alla kroppsdelar på ett optimalt sätt.

Det gäller att försöka kämpa lite för att få en så god sårläkning som möjligt.

Man kan till exempel använda stödstrumpor, försöka ha ett bra näringsintag, kanske ta tillägg av vissa vitaminer, gå på promenader, sluta röka, använda bra förband och vara noggrann med hygien.

Vissa klarar av att ta till sig och leva upp till många av råden/kraven för en bra sårläkning. Andra klarar det till viss del.
Såren läker olika snabbt/sakta och ärren blir mycket olika, gällande utseende och storlek.

Sårläkningen av de fysikska såren påminner mig om mitt sorgearbete och läkandet av mitt djupa själsliga sår. 

Att skriva den här bloggen har till exempel varit läkande och bra för mig.
Att kunna sätta ord på många av mina känslor, kan ibland kännas lika utmattande som ett träningspass. Men senare märker jag att det gjort verkan.
Att få ha förmånen att ha en familj, goda vänner och arbetskamrater som inte tröttnar på att lyssna, när man behöver ventilera - om och om igen. Trots tiden som gått. Det kan liknas vid vitaminkickar som pytsas ut lite då och då. Eller de där stödstrumporna som är så viktiga.
Att kunna hitta små tecken, som påminner om att mamma finns här med oss. På ett eller annat sätt. Där har vi verkligen energiintaget. 

Näringen.

Runt om mig i min närhet, kan jag även hitta de där de där bra förbanden som på nåt sätt får mig att kunna gå vidare i livet.

Men ändå... mitt i allt detta kan det komma över mig, ungefär som vågen jag skrivit om tidigare.
Det väller över mig.
Sorgen och konstaterandet: Det går aldrig över...

Och det är då jag får plocka fram nästa fras i favoritcitatet: "Men det går vidare..."

Ja, det gör ju det. Trots allt.

Nu har det gått 1 1/2 år sedan det ofattbara hände. Mycket har hänt i vår stora familj under denna tid.
Bra, roliga och fantastiska händelser. Upplevelser och minnen att glädjas åt. Men också mindre bra och lite sorgliga saker.
Sånt där man lika gärna kunde lämna därhän.

Och livet, det går vidare.