Att gå vidare - del 2

Släpp och gå vidare.
Det är en text av en, för mig, okänd författare. Texten kan man hitta på nätet.

Jag kom för första gången i kontakt med den, när jag satt och bläddrade igenom några anteckningsböcker efter mamma. 

Hon hade skrivit ner texten för hand längst bak i en av böckerna. Det var ord som någon gång hade berört henne och som hon kände att hon ville bevara. Mamma hade en tanke med att hon ville spara texten. Av någon okänd anledning.

Min första tanke när jag hittade den och läste var: "Ja, det är ju lätt för dig att säga, mamma. Du finns ju inte här längre... Det är ju inte du som är tvungen att gå vidare. Typiskt att just du skulle komma med dessa ord".
Jag kände mig lite arg. Sedan blev jag ledsen och fick dåligt samvete för mina tankar. Men, mamma fanns där på nåt sätt, och smålog lite finurligt.
På ett sätt kändes det som ett slag i magen. Som ett slags hån. Att nu får det vara nog med ert "grinande". Nu har ni "pjålat" klart. Nu räcker det, liksom.
Och på ett annat sätt var det som om mamma ville säga nåt annat. Nåt tröstande. På hennes lilla vis. Nåt vägledande.

Att se hennes handstil var inte heller det lättaste. Inte med den texten.

Och, tyvärr mamma, det är faktiskt inte så lätt att släppa och gå vidare. Inte så fort i alla fall.
Det tar ju, som jag varit inne på tidigare, olika lång tid för oss alla.

Texten säger ju inget om vid vilken tidpunkt vi ska släppa, så att likna den vid en pekpinne är kanske lite överdrivet. Även om den kändes lite som det, direkt när jag läste den.

Att gå vidare är en sak, men att släppa är en annan. Det kan faktiskt vara det svåraste.
Som jag skrev i det förra inlägget så går ju faktiskt livet vidare. Utan att man kanske ens förstår det. 

Det kanske händer nåt speciellt där man påminns om att mamma faktiskt inte finns här bland oss i familjen längre. Man påminns om att man trots detta fungerar skapligt. Att man inte ständigt tänker på det som hänt längre.
Man går till exempel vidare med jobb, utbildning, nya kontakter, familjen mm. Man skrattar och man gråter. Har känslor som kommer och går. Man börjar faktiskt så smått att förstå.
Men att släppa taget om det som hänt, själva händelsen alltså, är näst intill omöjligt.

Frågorna återkommer då och då. De gnager inom en. Varför? Hur kunde det ske? Tänk om något varit annorlunda? Om vården hade upptäckt allt i tid? Om någon förstått i tid?
Och så håller hjärnan på. Inte hela tiden. Kanske inte riktigt varje dag längre, men då och då.

Så, älskade mamma, det är svårt att ta till sig texten du skrev ned. Men jag försöker. Vi alla försöker. Varje ny morgon ställs vi inför en ny dag med nya möjligheter.

Släpp och gå vidare
Låt inte det som hänt tidigare, tynga ned dig.
Allt som hänt, fram tills nu, är historia.
Det finns inte längre, annat än i dina tankar.
Varje gång du tänker på något negativt som hänt, utsätter du dig och din kropp för upplevelsen igen, eftersom din kropp inte kan skilja på det som hänt "på riktigt" och på det som du "bara tänker".
Du ökar alltså mängden av negativitet i din kropp, vilket i längden kan påverka både din hälsa och ditt liv. Tillåt dig att släppa, förlåta om det behövs och sedan gå vidare.
Du har inget att vinna på att älta eller fastna i gamla saker. Ditt liv är här och nu och varje dag är ny. Varje morgon har du möjlighet att börja om, varje morgon kan du ta beslutet att göra det bästa av den här dagen. Unna dig det!
Ingen mer än du förlorar på att du ältar det som redan är över.
Släpp och gå vidare. Lättare och gladare.

-----------

Älskade Mamma! Om det bara vore så lätt... Men vi får ta en dag i taget, och fortsätta så smått med steget att gå vidare. Och så jobbar vi vidare på det där med att släppa. Eller hur, mamma?