Katastroftänk de lux

Med hösten kommer mörkret och med mörkret kommer tankarna.
På mammas död, katastrofen som drabbade oss så abrupt, och sorgen därefter.
Men trots mörkret, är jag glad över alla de underbara färger hösten för med sig. Som lyser upp och som ger kraft och energi.

Häromdagen, när jag var ute i skogen, kom jag att tänka på mitt katastroftänk. Då och då dyker det upp. Sättet att tänka på olyckor som ännu inte har hänt. Dessa ovälkomna tankar.

Detta med katastroftänk kan man fundera mycket över.

Har vi kvinnor mer av den varan än män?
Kan det vara så att det är något vi har inom oss, mer än männen?
För att skydda våra avkommor?
Ja, inte vet jag. Men, jag vet i alla fall att min mormor hade det inom sig, liksom mamma. 

Och så har jag, på nåt sätt, fått katastroftänket med mig. Inbyggt eller inte, så finns det där. 

Oavsett orsak.

Vi människor har detta tänk inom oss, sedan urminnes tider, tror jag. 

Det sitter väl i "reptilhjärnan" som ett slags inbyggt försvar.

De flesta känner nog igen sig en aning när ordet katastroftänk dyker upp. Eller hur?
Många som har barn och familj känner sig oroliga t.ex när barnen är ute på äventyr, särskilt sena kvällar och nätter. Man tänker ofta ett steg för långt. Som man inte borde. Man oroar sig för olika saker, innan de ens har hänt. För tänk om det händer nåt... Tänk om barnen gör si eller så. Tänk om de väljer fel umgänge mm.
Eller när någon av ens nära och kära är ute och kör bil. Då kan pulsen gå igång.
Om man till exempel hör på radion att det skett en olycka,  efter den väg man vet att familjemedlemmen kan befinna sig. Då är katastroftänket där på ett ögonblick. Man oroar sig, vare sig man vill eller inte.

Mitt katastroftänk och de ovälkomna känslorna av lätt ångest, har ökat lavinartat sedan mamma dog.
Känslorna och tankarna kommer över mig utan att jag kan hindra dem.
Ibland för minsta lilla händelse.

De första veckorna efter mordet, fick jag hjärtklappning, blev yr och mådde illa så fort jag såg poliser eller polisbilar. Likaså gällde brandbilar, brandmän, ambulanser och dess personal.
Ja, uniformerade människor helt enkelt. 

Bara jag läste om dem, eller när någon pratade om dessa yrkesgrupper, kände jag illamåendet som en klump i magen.
Hörde jag och/eller såg en helikopter så blev det trångt i bröstet och ibland undrade jag om hjärtat verkligen  skulle klara av belastningen. 
Tankarna som följde handlade ofta om det fruktansvärda som redan hade hänt, men de kunde även uppta min hjärna med tankar som "Tänk om...".

Jag såg katastrofer i mångt och mycket. Olyckor förutspåddes och jag kände mig livrädd över tanken på att förlora ytterligare någon ur min familj. 

Under lång tid var jag noga med att låsa dörren när jag gick ut. Även om familjen var kvar hemma. 

Jag låste in min familj helt enkelt.
En inlåst familj är ju bättre än ingen familj alls. Jag ville skydda alla mina närstående så gott jag kunde. Ibland blev jag nog lite för överbeskyddande. Särskilt mot våra barn och mot pappa. Det sitter nog fortfarande i, om jag ska vara ärlig.
 
Alltjämt reagerar jag ibland stark när jag t.ex hör någon typ av utryckningsfordon. Jag blir kall i hela kroppen, benen känns ostadiga, hjärtklappningen kommer direkt och jag försöker snabbt tänka efter vart alla i familjen befinner sig.
Jag lokaliserar åt vilket håll ljudet försvinner och känner en stark längtan efter att ringa till den som kanske kan befinna sig åt det hållet.

När min dotter var liten fick hon med sig en bilddagbok hem från dagis.
På en av bilderna ser man några små barn sittande, skrattandes, i en öppen stor kartong. Min dotter står på golvet intill. Hon ler stort och ser väldigt nöjd ut. Någon av fröknarna har skrivit en text intill fotot, som tydligt beskriver min dotters ord: "Jag älskar småbarn. Och här har jag samlat dem i en låda"!
Precis så kan jag känna ibland. Tänk så praktiskt och tryggt det vore, att kunna samla alla man älskar i en låda. Då skulle man verkligen veta vart man hade dem. Tryggt och bra.

Även i mitt yrke känner jag ibland att katastrofen lurar bakom ett hörn. Det är klart att det händer akuta saker där då och då, men katastrofer är rätt ovanliga på min arbetsplats.
Lika ovanliga som i mitt hem eller i mina vänners hem.

Det är nog bara helt enkelt dags att inse, att jag inte helt är omgiven av katastrofer.