Att känna glädje mitt i sorgen

Att känna riktig och äkta glädje, efter att ha förlorat en familjemedlem så chockartat som vi gjorde när mamma mördades, är svårt och sitter långt inne.
Det tar tid innan de äkta känslorna infinner sig.

Från början hade jag dåligt samvete om jag råkade ha trevligt/roligt. 

Jag bad nästan mamma om förlåtelse ibland, när och om jag kände en gnutta glädje.
Hur kunde jag överhuvudtaget glädjas över något? 

Efter det fruktansvärda vi drabbats av.
Det fanns ju inte längre nåt att vara glad över.
Fast...det stämde ju inte riktigt.
Vi hade/har ju så mycket att glädjas åt, egentligen.
Även om det var svårt att se, mitt i den stora sorg och chocktillstånd vi vandrade omkring i.

Det var svårt att känna något annat  än en växande rädsla och skräck
de första timmarna. Och naturligtvis en enorm sorg och kraftlöshet som inte går att beskriva. Därefter smög sig ilskan på, liksom förtvivlan och vanmakt. Kroppen fylldes av en en tomhet som bara växte.
Vi gick omkring som i något slags vakuum.

Glada och tacksamma var vi naturligtvis, över all den hjälp och det stöd vi fick. Vänner kom och gick, mycket kaffe dracks och tårar föll. 

Det blev många tröstande kramar och varma ord som omfamnade oss. 

Och mitt i allt detta växlades det även några leenden. 

Något enstaka ansträngt skratt lyckades till och med komma upp ur våra strupar ibland.
Men den riktiga genuina glädjen tog det tid att hitta.
Till viss del  söker vi nog fortfarande efter den.

Ibland är det tur att det finns barn. Barnen är som små glädjeämnen. Det är svårt att hindra dem från att skratta när de tycker nåt är roligt. Och skratten smittar.
Vi skrattade tillsammans med barnen på juldagen, när vi spelade spelen som fanns i de paket som öppnades (det var ju jul...).
Vi hade faktiskt lite roligt en stund. Trots allt!

Några dagar efter årsskiftet kom ett nytt litet glädjeämne till familjen. 

Ett nytt liv kom till världen. 

En liten tjej med stor livskraft och en påminnelse om att livet går vidare, oavsett.
Det lilla glädjeämnet hade en "hälsning" från mormorsmor Vanja i pannan.
Ett "storkbett" format som ett V.
Kraftigt rött och framträdande.
Sorgen blandades med glädje. Och i viss mån en gnutta förtröstan.

Det lilla livet gav oss alla lite extra kraft.

Denna sommar har familjen samlats kring en, för oss, stor högtid.
Ett vackert bröllop där mamma, trots sin frånvaro, fanns med på olika sätt. Bruden bar en fantastisk brudklänning som var omsydd av den klänning mamma hade när hon stod brud.
En berlock med ett foto av mamma och pappa som brudpar, fanns med i brudbuketten.
Det var en glädjefylld dag. 

Mitt i sorgen vi fortfarande bär på. 

En dag fylld av kärlek och glada tankar. Men även en dag, då vi saknade mamma lite extra.

Med tiden har de äkta skratten återvänt. Skratten som bubblar friskt  inom en och som känns ärliga och fyllda av glädje. Man liksom glömmer sorgen för en stund och fyller omedvetet på med den energi och kraft vi så väl behöver, till både kropp och själ.

Vissa kvällar, särskilt när det är stjärnklart och jag spanar efter de där stjärnfallen jag skrivit om tidigare ni vet, känner jag sorgen inom mig som extra stor. Då kommer tankarna åter. Hur kan jag vara glad?
Hur kan jag känna glädje?

Ibland kan det numera, efter en stund, dyka upp en annan känsla.  

Den kommer smygande och letar sig fram i mitt inre. 

En känsla av tacksamhet och en stilla glädje. 

Som en liten påminnelse kommer den och fyller mig med sin kraft. 

En påminnelse om allt det fina vi faktiskt har kvar. 

Alla glädjeämnen vi har att leva för. Våra ljusa och goda minnen vi har efter mamma.

Vår mamma skrattade ofta och högt, vilket även min systerdotter har skrivit om i ett inlägg på Facebook.
Skratten var ekande och klingande.
Och även om sorgen fortsätter att krama hårt om våra hjärtan och själar och hela kroppen skriker av smärta ibland, så kan vi inte värja oss från de klingande, smittande skratten och glädjeämnena. 

Skratten som helar och läker. 

Som stärker och bygger upp. 

Som enar oss i glädjen och får oss att lättare gå vidare.
Mitt i sorgen.