Vem tröstar den som tröstar?

När man sörjer och samtidigt befinner sig i chock, kan det ibland vara svårt att tänka på någon annan än sig själv. 

Man glömmer omvärlden för ett tag och kanske klamrar man sig fast vid de halmstrån som finns att tillgå.
Det kan vara i den närmaste familjen, hos släktingar, goda vänner eller grannar. 

Om man inte är den som är närmast sörjande, kan man kanske känna ett slags utanförskap? Att man inte får plats? Att man inte hör dit?

Några gånger har det slagit mig att de som står oss närmast och har funnits där som ett stöd och tröstat hela tiden... 

Vem har kraften att trösta dem?

Min man, som väckte mig den där morgonen, fylld av onda aningar och som senare stod där i farstun och försökte hålla om oss alla. Som blev kvar hemma med huvudet fullt av tankar, när vi andra åkte till hälsocentralen där på fredagsmorgonen. Som själv åkte till jobbet, men vände när han kom på att det kändes fel och att han måste hem. Som höll ihop och fixade med fika och svarade på samtal och ordnade med allt möjligt praktiskt. Som var den som fick komma ihåg och tänka på att hunden behövde få komma ut på promenader och att den ville ha mat. Som åkte till affären och handlade. Och som fick lyssna och trösta.
Vem tröstade honom?

Min systers make som kastade sig i bilen i den tidiga morgontimmen för att hämta min syster på arbetet. En chockad fru, som även behövde sova efter att ha arbetat natt på sjukhuset. Han var även den som fick hämta vår dotter och ta med henne till deras hem. Allt för att samla ihop familjen. Efter några timmars sömn för min syster, var det dags att försöka tänka ut vad de skulle packa ner och sedan börja färden från Stockholm mot ett sorgens och skräckens Hudiksvall. En bil fylld med sörjande chockade människor. En bil som trots allt skulle föras fram på ett så säkert sätt som möjligt....
Vem tröstade honom?

Lillebrors sambo som blev hemringd från sitt arbete och fick sätta sig i bilen för att köra hem till Ilsbo, den där natten när mamma dog. Då var det nog inte helt lätt att hantera känslorna. När hon sedan kom körandes på Ilsboskogen och möttes av polis och insatsstyrka snurrade nog tankarna runt i hennes huvud. Vad hade hänt? Varför så många militärklädda människor? Hemma möttes hon av chock och sorg. Ledsna chockade barn, ledsen chockad sambo och svärfar. Allt var kaos. Alla behövde tröst.
Vem tröstade henne?

När Lillebror åkte med pappa till Hudik för att lämna beskedet vi inte ville höra, stannade hans sambo hemma med deras barn. De fick sällskap och stöd av hennes mamma och syster den natten och dagen efter.
Tack och lov för dem!

När min syster behövde tröst och sova. När hennes man hämtade vår dotter. När det skulle packas, och när de behövde turas om vid ratten så fanns de vuxna döttrarna där. Tack och lov för dem!

När min make kommit hem från jobbet och allt var kaos. Då kom de första Hjälparna till vårt hem, vännerna LO och KO, och de fanns där tidigt som stöd för min man.
Tack och lov för dem!

Men sedan?

Jag har tänkt på, att det finns risk för att utanförskapet fortsätter. Att vi närmast sörjande tyr oss till varandra och så glöms partnerns sorg, ilska och förtvivlan bort, i all den mörka kris som omger oss alla.