Besöket på akuten

Vi åkte till hälsocentralen den där fruktansvärda fredagsmorgonen 2016, pappa, min bror och jag. Till min gamla arbetsplats, där även mamma arbetat extra en tid efter att hon gick i pension.

Jag ville att pappas skadade hand skulle röntgas, vilket man inte hade gjort på natten då sydde ihop skadan. Till röntgen behövs en remiss, alltså åkte vi till Varvets HC direkt kl 8...

Jag glömmer aldrig ansiktsuttrycket på den undersköterska som först såg oss komma uppför trappan, den där morgonen på Varvet.

Hon förstod direkt. Hon känner ju oss. Både mig och mamma. Hon hade hört på nyheterna, liksom så många andra gjort.

Hon hjälpte oss in i akutrummet. Dit kom straxt både en kurator och en läkare som pratade lite med pappa och det ordnades med en remiss för röntgen.

Undersköterskan, min gamla kollega, frågade mig varför vi inte var på akuten? Där borde ni vara och få krishjälp, så hon.
"Det är ni som är vår krishjälp, Eva..., sa jag".

Ja, så var det. Någon annan typ av krishjälp hade vi inte sett eller hört nåt om.

Vi åkte till röntgen, där pappa fick ytterligare en chock. 

Där och då fick han se på tv-nyheterna att även en man hittats död samtidigt med mamma. Mördad.  Dubbelmord.

Vem? Hur? Varför? Han sa förtvivlat: Trodde de verkligen att jag gjort nåt så grymt? Hur kunde de tro nåt sånt?

Vi blev, via telefon, omdirigerade från röntgen till akuten, efter påtryckningar från Varvet. 

Där togs vi omhand av personal och blev visade till ett rum, där vi väntade på att pappa skulle få bli röntgad.

En kurator kom och satte sig och pratade en liten stund innan det var dags för röntgen. Hon sa bl a att det inte fanns någon kurator i tjänst under julhelgen... Vi frågade henne om vi kunde reda på nåt? Om vi kunde få prata med någon polis? Hon sa att hon skulle undersöka om det var möjligt. Nåt annat kommer jag inte ihåg av det samtalet.

Pappa blev undersökt och när vi kom ut från röntgen "omringades" vi av personal som visade in oss till vårt rum igen. Vi hade nog hittat tillbaka själva, men det var ju snällt att de fanns runt oss. Var de oroliga att vi skulle bryta ihop? Eller? 

En civilklädd polis dök plötsligt också upp. 

Värst vad snabbt han kom på plats då, tänkte vi...

Vi hann även se att det längre ner i korridoren stod några poliser utanför ett rum, där det befann sig en människa på en brits.
En rätt vanlig syn på akuten, tänkte jag. En omhändertagen bråkstake, möjligen?

Vi satt ner och pratade lite med den civilklädde polisen, vilken vi fick veta var någon typ av spaningsledare.
Har ni hittat gärningsmannen? Ni har väl letat på Hällena? Och vägen där över mot Ilsbo och åt andra hållet Silja? Han har ju gått där, förstår ni väl! Enda vägen ut... förutom vanliga vägen...

Vi fick inte veta så mycket mer än att mamma och en man hade bragts om livet. Vi förstod dock av samtalet att det troligen rörde sig om mammas granne som, liksom mamma, blivit mördad.

Vi fick åka hem. Ingen frågade om vi behövde nåt. Hur vi klarade oss hemma? Om vi hade någon hjälp? Hur vi skulle klara julen? Vi bara åkte hem!

Senare förstod vi... vi hade varit på akuten samtidigt som Gärningsmannen!