Stjärnfall

Jag står mitt ute i ingenstans. 

Böjer nacken och vänder ansiktet upp mot himlen. 

Stirrar. Väntar.

Jag står länge. Jag känner inte av kylan. Jag bara väntar.
Hallå!? 

Kom igen! Ett litet stjärnfall kan du väl bjuda på...? Eller?

Jag börjar få ont i nacken. Känner stelheten.
Mamma! Visa mig ett tecken. Om jag så ska stå här hela natten. 

Jag vänder mig helt om och fortsätter stirra mot himlen. Kanske...

"Jag har ropat allt jag orkat...allt jag orkat, efter dig. Hör du mig"?

Mamma! Jag saknar dig. Det gör så ont.

Jaaa! Äntligen, så kom det. Stjärnfallet jag väntat på. Ett tecken.

Jag andas ut och känner mig nöjd för ikväll. Nacken värker, men vad gör det? I morgon går jag ut igen...

Visste ni att det förekommer stjärnfall i stort sett varje kväll? Jag vet. Jag har sett dem.

Vissa kvällar är de många - Stjärnfallen.