Det dröjde länge innan vi fick se henne

Klockan 22:18 larmas 112 från mammas hus.
Mamma och hennes granne ringer för att söka hjälp för en ung mans räkning.

Under samtalet attackerar den unge mannen de två hjälpande genom att med kniv hugga dem till döds.

22:39 anlände den första polispatrullen till mammas hus i Råbo. De gick in i huset och träffade på mammas, och hennes grannes, livlösa kroppar.

Därefter sätts ett stort polisarbete igång. Det ska dröja många timmar innan vi alla får veta vad som hänt. Vi får själva hålla koll via media om det som händer.
Vi informeras inte om läget förrän vi på eget bevåg besöker akuten med syftet att få en tid för röntgen av pappas skadade hand.

Vad som hänt med mamma och grannen visste vi inte, förrän senare.

Vi fick till slut veta att de tagits till Uppsala och rättsmedicin, för kontroll och obduktion.

Vi fick inte se mamma. Det var svårt att förstå att hon faktiskt var död. Det kanske bara var nåt som de sa och trodde? Hur visste vi att det var mamma? Hon kanske hade kommit undan och låg gömd någonstans? Det kanske var någon annan kvinna som var död?

Dagarna gick och vi fick veta att det tog tid i Uppsala. De var inte klar. Nya bevis hade hittats. Det fanns mer att undersöka osv.

Först den 11:e januari 2017 fick vi se mamma.
Det var i bisättningsrummet på sjukhuset. Hon låg i en vit kista, som vi hade valt ut. Hon var klädd i sina fina kläder, som hon hade när hon fyllde 70 år.
Hon hade matchande smycken på sig. Hon hade blommor i famnen. Hon var vacker och fridfull.

Jag slogs av tanken på att hon påminde om en indiankvinna.

Hon har alltid sagt att hon en gång varit indian. I ett tidigare liv.
Vem vet?
Hon kanske återigen fick bli en indian.
Det kan ingen veta.