Instängd gärningsman!

Jag har stängt in gärningsmannen i ett svart tomrum utanför min kropp. Där har han, eller det, befunnit sig i många, många veckor nu.

Han sitter där i det svarta tomrummet, utan ljus och utan syre. Helt ensam.

Det gör mig ingenting om han sitter där i tomma intet och är syrefattig.

Är det grymt? Ja, måhända det... Men livet kan vara grymt.
Eller hur?

Ibland öppnar jag en liten glugg, då jag pratar om honom och/eller lägger någon tanke på honom.

Sedan stänger jag igen gluggen med en smäll.

Han får inte stjäla min energi.
Min energi behöver jag själv - i min vardag, i mitt sorgearbete, i min framtid osv. För att orka sörja färdigt.

Jag hatar honom inte... inte ännu i alla fall... Det går åt mycket energi att hata.

Är jag konstig och annorlunda som inte hatar? Kanske det.
Men, jag orkar inte hata. Jag har inte den kraften över, helt enkelt.

Jag kan känna ilska, däremot.
Både mot gärningsmannen och olika andra människor och instanser, som bl a  har fattat märkliga beslut i allt detta...

Tyvärr så lönar det sig dåligt... att vara arg.
Mamma kommer inte tillbaka!

Han får nog sitta kvar i det svarta tomrummet, gärningsmannen, ett tag till.