Att ta avsked

Nyss hemkommen från Gran Canaria, sitter jag och tänker på detta med avsked. 

Igår sa jag och maken hejdå till dottern, som arbetar där på ön. 

Ett slags avsked. Ett avsked som inte känns direkt svårt eller jättetungt, även om längtan efter henne är stor. Men, vi vet ju att hon snart kommer hem och att hon har det bra.

Ett annat avsked kan vara t ex när man byter arbetsplats eller flyttar. Ett avsked som kan vara förknippat med viss tillförsikt och lite spänning.

Ett avsked kan även vara så att man en dag, vare sig man vill eller inte, får ta avsked av ett älskat husdjur. 

Eller, så kan det gälla en sjuk/gammal familjemedlem.

När en familjemedlem dör av sjukdom eller ålderdom, hinner man oftast ta avsked. Man kanske sitter och vakar de sista dygnen. Man ser till att den man håller av, har det så bra som möjligt ända in i slutet. Man liksom följer med en bit på väg och gör det lite lättare för sin familjemedlem, att gå den sista biten själv. 

Man tar avsked.

I andra fall, när döden kommer snabbt i form av t ex hastig sjukdom eller plötslig olycka, så kanske vi inte hinner ta det där avskedet som vi önskat. 

Då får vi istället, några timmar efter döden inträffat, ta avsked efter att sjukvårdspersonal kanske konstaterat att det inte finns mer att göra. 

Eller kanske när det blivit fastställt att det ev är just en kär familjemedlem som så hastigt och oväntat avlidit. 

Man kanske måste intyga att det är den person man misstänkt, som genom en olyckshändelse eller sjukdom har dött.

Man tar avsked. På ett eller annat sätt. Inte så långt efter att döden inträffat.

Sedan har vi, som i vårt fall, ett dödsfall pga ett brutalt och hänsynslöst mord. 

Där avskedet dröjde länge. Kanske för länge...

I mitt jobb som sjuksköterska på ett Hospice, har jag förmånen att få försöka underlätta måendet den sista tiden i livet, för bl a svårt cancersjuka människor. Minska smärta/oro/ångest. Bidra till att närstående får möjlighet till ett så bra avsked som möjligt.

I mammas fall fanns det ingen hjälp att få. Där kunde varken jag eller någon annan underlätta. Vi fick ingen chans till det.
Bara för att någon annan bestämde hur det skulle sluta.

För mig, och min familj, känns det fruktansvärt att veta om och ana den smärta, oro och ångest mamma fick uppleva de sista minuterna i sitt liv. 

Och avskedet, i samband med hennes död, blev det inget av med.
Bara för att någon annan bestämde hur det skulle sluta.

Det är svårt att förstå att allt som hänt, faktiskt har hänt. Fortfarande är det mycket svårt. 

Där och då, vid juletid 2016, tänkte jag: "Hur vet de att det är mamma? Hon kanske lyckades fly och sitter gömd någonstans? Hon kanske är chockad och inte vågar komma fram? Den döda kvinna de har hittat, måste vara någon annan. Det kan bara inte vara mamma."

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg, så skulle det dröja länge innan vi fick se henne. Länge innan vi fick ta avsked.

Hur hade vår sorg och bearbetning blivit, om vi hade fått se henne och tagit ett slags avsked på en gång, istället för efter en månad?
Hade vi haft lättare att förstå att hon faktiskt var och är död, om vi fått ta ett tidigare avsked?

Kan avskedet ha betydelse?

Och i Råbo, där stod julen kvar och lyste...

I mellandagarna 2016 revs julen ner på en kvart. Min man och jag städade undan allt i vårt hem, som hade med julen att göra.
Bort med det bara. Det var ju ingen jul... 

Efter någon dag eller två, var det någon av alla i familjen som frågade: "Var är granen"?

Ingen hade lagt märke till att granen och pyntet var borta.
Kanske för att julen redan var borta?

Nej, någon jul hade vi inte det året, även om vi försökte lite på juldagen för barnens skull.
Vi åt lite julmat som någon/ några åkte på Ica och köpte. All vår planerade julmat fanns ju i Råbo, dit vi inte fick komma.
Vi öppnade även några paket där på juldagskvällen. Några innehöll spel, som vi senare spelade med barnen. 

Paketet som var tänkt till mamma från mig och min familj, innehöll en ängel. Märkligt nog.
Den står kvar på köksbordet ännu.

Men i Råbo, där stod julen kvar... dag ut och dag in, stod den där och lyste.
Undrar om teknikerna tänkte på det, när de var där och arbetade.

Två månader efter att mamma bragtes om livet, fick vi "tillbaka" huset av polisen och teknikerna. En städfirma hade anlitats och varit där före oss.

Det var gruvsamt att åka dit. Vi åkte tillsammans allihopa. Pappa och vi syskon med respektive.

Ju närmre vi kom desto mer pirrade det i magen. Jag valde att kliva ur bilen en bit ut på vägen, för att närma mig stegvis. 

Jag vände huvudet mot himlen och bad för mig själv: "Gode Gud och Älskade Mamma, var med oss in i huset"! "Mamma, låt ditt lugn och din kärlek till Råbo  kännas"!

Sakta gick jag fram emot huset. Tillsammans gick vi in.

En ren doft mötte oss. 

Där var rent. Där var fint. Där var tomt. Där var tyst. Där var lugnt och fridfullt, men... ingen mamma satt där och väntade. 

Och julen... Julen, den stod kvar som om ingenting hade hänt.

I fönstren stod adventsljusstakarna, alla tomtar som mamma samlade på, stod där i sitt gamla hörnskåp. Julgranen stod på sin plats och lyste, med julklappar under. Och på köksbordet låg julklappspappret kvar...

Nej, någon jul blev det inte 2016.
Men, i Råbo stod den kvar och lyste.

Skadeståndet

Jag sitter på samma plats som jag satt på i mitten av december. Jag tänker på skadeståndet gällande mordet på mamma.

Sist jag satt här, var den period då vi höll på med turerna gällande denna ynka "ersättning för mammas liv".
Nu är den proceduren i nästan förbi och vi går vidare med fler erfarenheter gällande byråkrati och ekonomiska bestyr.

I slutet av april och början av maj 2017, genomled min familj rättegången gällande mordet på mamma. Allt drogs upp till ytan igen och flertalet av familjen var med på rättegången. De satt där och fick på nära håll se gärningsmannen, sitta där levande till synes rätt så oberörd och utan minne... Men det ska jag skriva om en annan gång.

Domslutet som följde i månadsskiftet maj-juni, landade i att vi alla målsägande (pappa, min bror, min syster och jag), var och en, skulle få 50 000 kr i skadestånd samt ersättning för inkomstbortfall.
Gärningsmannen blev dömd till att betala detta, vilket ju de flesta förstår ej är möjligt.

Det här innebar att vi fick fylla i en ansökan hos kronofogdemyndigheten för att de skulle utreda om det fanns någon möjlighet att få fram några pengar hos den dömde.
Efter några veckor, fick vi beskedet att gärningsmannen inte hade några pengar. Va? Nej, men vilken överraskning!? Eller inte.

Efter det skulle vi fylla i en ansökan till brottsoffermyndigheten, gällande det skadestånd vi blivit tilldömda.
Vi skulle då även skicka in bevis på eventuella inkomstbortfall och div kvitton. Sedan var det bara att vänta igen.

Vi har alla lite olika förutsättningar för möjligheten att få skadestånd eller inte. Det beror bl a på om vi har någon hemförsäkring som täcker, eller ej.

I vårt fall var det en av fyra målsägande, det vill säga jag, som tillsammans med maken har en hemförsäkring där det ingår en ersättning med 50 000 kr vid förlust av familjemedlem via en brottshandling. Ersättningen gäller Sorg och Saknad.
I försäkringspappren står det klart och tydligt att ersättningen Inte räknas som ett skadestånd och att man även alltså har rätt att ansöka om detta.

Nu är det dock så, att i de fall inte gärningsmannen kan betala, utan brottsoffermyndigheten går in och betalar, så gäller inte dessa regler.
Alltså blev det avslag från brottsoffermyndigheten och istället blev det mitt och makens försäkringsbolag som fick betala ut ersättning.  Från en försäkring vi själva betalat premier till under flera års tid.

Bra eller dåligt?

Ja, man kan ju fundera... Först kändes det som om jag och min man själva har betalat mitt tilldömda skadestånd...
Rent teoretiskt så har inte samhället råd att betala ut allas rätt till skadestånd, så jag förstår att det är bra för staten att försäkringsbolagen går in och betalar .

Om man hade vetat och förstått alla turer och regler, kanske man hade kunnat strunta helt i att ansöka om skadeståndet hos brottsoffermyndigheten. Slippa den blanketten och tiden av väntan.
Försäkringsbolaget gör allt jobb och pengarna dyker upp, helt utan besvär från försäkringstagarens sida.

Fördelen för mig, med detta att få ut ersättningen från försäkringsbolaget, är att jag till skillnad om jag fått ersättning från brottsoffermyndigheten, under många år nu har möjlighet att kräva gärningsmannen på pengar. I den händelse av att han får någon typ av inkomst. Den minsta lilla inkomst han får... kan jag alltså kräva att få del av. Eller?

Om han nu, mot all förmodan, skulle få några pengar och jag får ut mitt skadestånd, så får jag behålla både det och försäkringspengarna.
Om brottsoffermyndigheten däremot betalar skadeståndet (de betalar endast i de fall man inte har en försäkring), så blir det istället de som sedan får kräva gärningsmannen på pengar.

Vem tänker på att försäkra sig mot att det kan ske ett mord inom familjen? Ingen, skulle jag tro.
Men klart är, att det underlättar att ha en bra försäkring.

Pelargonernas helande kraft

De bara stod där och ropade efter vatten.

Vissa hade vissnat och var halvvägs på väg till komposten. Några stod otroligt nog i full blom. Ytterligare några hade inga livstecken alls.

Men så var det alla de där som liksom hade väntat in i det sista och hoppats på att någon skulle komma och förbarma sig över dem. Blommorna.

Så kom vi då äntligen dit. Till huset i Råbo.

Räddningsaktion påbörjades nästan genast.

Efter två månader utan vatten och kärlek, var mammas blommor i ett akut behov av vård och ans.

Jag tog på mig arbetet med blommornas överlevnad. På nåt sätt var det även för mig ett  överlevnadsarbete.

Det första jag gjorde varje gång jag kom till mammas hus i Råbo, var att pyssla med alla krukorna. Blommorna.

De gav mig ro. De gav mig frid. De gav mig kraft. De gav mig en viss glädje i sorgen. De överlevde och "kom tillbaka".

Jag och pappa klippte ner alla pelargoner och planterade varsamt om dem i lagomt anpassade krukor.
Sedan fick de stå i söderfönstren med sjöutsikt. Bästa platsen.

Jag vattnade och pysslade och de gav mig kraft och energi.
Jag odlade ett slags begär på just pelargoner. 

Jag fyllde alla fönstren hemma med olika sorter, färger och storlekar.

Jag grät när någon vissnade... Och gladdes med hela mitt hjärta när jag fick skotten att överleva.

De gav mig styrka. De gav mig kraft. De gav mig energi. De där rackarns pelargonerna.

Nu har jag åter klippt ner hela gänget. Omplantering väntar och jag ser fram emot att få ge tillbaka lite energi och kraft i de stackars plantor som överlevt.

Våren är efterlängtad. Liksom pelargonernas helande kraft!

Vem tröstar den som tröstar?

När man sörjer och samtidigt befinner sig i chock, kan det ibland vara svårt att tänka på någon annan än sig själv. 

Man glömmer omvärlden för ett tag och kanske klamrar man sig fast vid de halmstrån som finns att tillgå.
Det kan vara i den närmaste familjen, hos släktingar, goda vänner eller grannar. 

Om man inte är den som är närmast sörjande, kan man kanske känna ett slags utanförskap? Att man inte får plats? Att man inte hör dit?

Några gånger har det slagit mig att de som står oss närmast och har funnits där som ett stöd och tröstat hela tiden... 

Vem har kraften att trösta dem?

Min man, som väckte mig den där morgonen, fylld av onda aningar och som senare stod där i farstun och försökte hålla om oss alla. Som blev kvar hemma med huvudet fullt av tankar, när vi andra åkte till hälsocentralen där på fredagsmorgonen. Som själv åkte till jobbet, men vände när han kom på att det kändes fel och att han måste hem. Som höll ihop och fixade med fika och svarade på samtal och ordnade med allt möjligt praktiskt. Som var den som fick komma ihåg och tänka på att hunden behövde få komma ut på promenader och att den ville ha mat. Som åkte till affären och handlade. Och som fick lyssna och trösta.
Vem tröstade honom?

Min systers make som kastade sig i bilen i den tidiga morgontimmen för att hämta min syster på arbetet. En chockad fru, som även behövde sova efter att ha arbetat natt på sjukhuset. Han var även den som fick hämta vår dotter och ta med henne till deras hem. Allt för att samla ihop familjen. Efter några timmars sömn för min syster, var det dags att försöka tänka ut vad de skulle packa ner och sedan börja färden från Stockholm mot ett sorgens och skräckens Hudiksvall. En bil fylld med sörjande chockade människor. En bil som trots allt skulle föras fram på ett så säkert sätt som möjligt....
Vem tröstade honom?

Lillebrors sambo som blev hemringd från sitt arbete och fick sätta sig i bilen för att köra hem till Ilsbo, den där natten när mamma dog. Då var det nog inte helt lätt att hantera känslorna. När hon sedan kom körandes på Ilsboskogen och möttes av polis och insatsstyrka snurrade nog tankarna runt i hennes huvud. Vad hade hänt? Varför så många militärklädda människor? Hemma möttes hon av chock och sorg. Ledsna chockade barn, ledsen chockad sambo och svärfar. Allt var kaos. Alla behövde tröst.
Vem tröstade henne?

När Lillebror åkte med pappa till Hudik för att lämna beskedet vi inte ville höra, stannade hans sambo hemma med deras barn. De fick sällskap och stöd av hennes mamma och syster den natten och dagen efter.
Tack och lov för dem!

När min syster behövde tröst och sova. När hennes man hämtade vår dotter. När det skulle packas, och när de behövde turas om vid ratten så fanns de vuxna döttrarna där. Tack och lov för dem!

När min make kommit hem från jobbet och allt var kaos. Då kom de första Hjälparna till vårt hem, vännerna LO och KO, och de fanns där tidigt som stöd för min man.
Tack och lov för dem!

Men sedan?

Jag har tänkt på, att det finns risk för att utanförskapet fortsätter. Att vi närmast sörjande tyr oss till varandra och så glöms partnerns sorg, ilska och förtvivlan bort, i all den mörka kris som omger oss alla.

Vill se dina ögon le

När inte dina ögon ler
Så lyser solen inte mer, i mig...
Vill se dina ögon le
......

När du blöder, är jag ditt sår
I dig...
Jag kan bara be
Vill se dina ögon le
.......

Varje torsdag lyssnar jag på denna text, när jag är på badet med reumatikerna.

Varje torsdag tycker jag mig se mammas badmössa snett framför mig i vattnet.
Varje torsdag hör jag hennes skratt.
Varje torsdag ser hennes tveksamma rörelser när hon hade ont.

Varje torsdag stålsätter jag mig och går på badet, liksom jag och mamma gjorde. Vecka efter vecka.

Varje torsdag påminns jag om hur hon hade som mål att ta sig runt Råbosjön.
Hon trampade vatten runt i bassängen, och skrattande sa hon att hon cyklade runt sjön.

Varje torsdag vrider det om i mitt hjärta.

Varje torsdag påminns jag om hur jobbigt hon hade att ta på sig strumporna. Hur jag fick hjälpa henne på med dem.
Varje torsdag tänker jag på mamma lite extra.

Vill verkligen se dina ögon le, mamma!

Varje torsdag är den andra lik och ändå blir den sig aldrig mer lik...

Hjälparna

När vi kom tillbaka från akuten, dagen innan julafton 2016, var De redan där. De första Hjälparna.

De var på plats i vårt hem. Två av våra Vänner, LO och KO, hade kommit.

De kramade, pysslade om, kokade te/kaffe, fixade mackor, plockade undan, pratade, fanns till hands liksom.

Sedan löste de av varandra hela julen och nyårshelgen. Alla de underbara Hjälparna.

Omtänksamma Hjälpare!

Goda Vänner, som blev vår räddning i nöden.
De betydde mer än vad kanske både vi och de själva då kunde ana. 

De visade och utförde medmänsklighet. Som i vår situation kom att betyda så mycket.

De bidrog med stöd på alla möjliga sätt. Det gällde goda samtal och böner. Det var tända ljus och blommor. Det var kaffebröd och varma drycker. Det var en massa frukt, uppskuret och klart på ett fat. Söndagsstek, Älgfärs, Gelé, Varma grytor, Färdiga gratänger, Sallader, Soppor, Bröd mm.

Känslan går inte att beskriva, när det på julaftons morgon ringer på dörren och Hjälparen IW står där med varm risgrynsgröt. Eller på nyårsafton, när Hjälparen LR dyker upp med en korg innehållande en hel nyårsmeny och snacks.

De höll koll på hur många vi var varje dag. Ingen blev utan.

När vi inte kunde förmå oss att ens laga lite mat, var det fint ha Hjälparna nära. De bara dök upp,  en efter en, dag efter dag.
I två veckor fick vi dagligen matleveranser. Vi är så otroligt tacksamma över detta! Ett färdigt mål mat/dag, var verkligen guld värt.

När man drabbas av sorg på ett så chockartat sätt, så kan det hända att ens praktiska kunskaper försvinner.
Plötslig eller sakta rinner den undan, företagsamheten.
Kroppen går på sparlåga. Man gör det man måste, men man kan glömma att t.ex äta. Man kanske tar en macka eller lite frukt, men glömmer den näringsrika och värmande maten.

Det blev ingen klassisk julmat till middag på julaftonen 2016 för oss. Ingen hade något större sug på mat och särskilt inte på julmat. Det mesta fanns dessutom i Råbo och dit fick vi inte komma. 

Maken (minns inte om någon mer hade ork) åkte och handlade ingredienser till tacos. Det tyckte vi passade alla, då man plockar lite här och där ur de skålar som lockar. 

Hela eftermiddagen tog det att laga mat. Många ostrukturerade timmar. En började... och slutade och så tog nästa vid... tills ett av syskonbarnen tog på sig hörlurar, lyssnade på musik och med viss hjälp fixade klart maten. 

Den tacomiddagen innehöll många tårar kan jag berätta. Men vad gjorde det? 

När man drabbas av chock och sorg, är det viktigt med stöd. Som tur var så tog våra vänner tag i detta. Hjälparna som bara dök upp med kärlek och omtanke. 

Det bästa man kan göra för att hjälpa människor i vår situation och liknande, är just det. Att dyka upp med varm mat/fika. Med kärlek, omtanke och omsorg. Möts man av en låst dörr som inte öppnas, så får man försöka igen en annan dag. 

Tack alla ni Hjälpare som fanns/finns där ute för oss!

Besöket på akuten

Vi åkte till hälsocentralen den där fruktansvärda fredagsmorgonen 2016, pappa, min bror och jag. Till min gamla arbetsplats, där även mamma arbetat extra en tid efter att hon gick i pension.

Jag ville att pappas skadade hand skulle röntgas, vilket man inte hade gjort på natten då sydde ihop skadan. Till röntgen behövs en remiss, alltså åkte vi till Varvets HC direkt kl 8...

Jag glömmer aldrig ansiktsuttrycket på den undersköterska som först såg oss komma uppför trappan, den där morgonen på Varvet.

Hon förstod direkt. Hon känner ju oss. Både mig och mamma. Hon hade hört på nyheterna, liksom så många andra gjort.

Hon hjälpte oss in i akutrummet. Dit kom straxt både en kurator och en läkare som pratade lite med pappa och det ordnades med en remiss för röntgen.

Undersköterskan, min gamla kollega, frågade mig varför vi inte var på akuten? Där borde ni vara och få krishjälp, så hon.
"Det är ni som är vår krishjälp, Eva..., sa jag".

Ja, så var det. Någon annan typ av krishjälp hade vi inte sett eller hört nåt om.

Vi åkte till röntgen, där pappa fick ytterligare en chock. 

Där och då fick han se på tv-nyheterna att även en man hittats död samtidigt med mamma. Mördad.  Dubbelmord.

Vem? Hur? Varför? Han sa förtvivlat: Trodde de verkligen att jag gjort nåt så grymt? Hur kunde de tro nåt sånt?

Vi blev, via telefon, omdirigerade från röntgen till akuten, efter påtryckningar från Varvet. 

Där togs vi omhand av personal och blev visade till ett rum, där vi väntade på att pappa skulle få bli röntgad.

En kurator kom och satte sig och pratade en liten stund innan det var dags för röntgen. Hon sa bl a att det inte fanns någon kurator i tjänst under julhelgen... Vi frågade henne om vi kunde reda på nåt? Om vi kunde få prata med någon polis? Hon sa att hon skulle undersöka om det var möjligt. Nåt annat kommer jag inte ihåg av det samtalet.

Pappa blev undersökt och när vi kom ut från röntgen "omringades" vi av personal som visade in oss till vårt rum igen. Vi hade nog hittat tillbaka själva, men det var ju snällt att de fanns runt oss. Var de oroliga att vi skulle bryta ihop? Eller? 

En civilklädd polis dök plötsligt också upp. 

Värst vad snabbt han kom på plats då, tänkte vi...

Vi hann även se att det längre ner i korridoren stod några poliser utanför ett rum, där det befann sig en människa på en brits.
En rätt vanlig syn på akuten, tänkte jag. En omhändertagen bråkstake, möjligen?

Vi satt ner och pratade lite med den civilklädde polisen, vilken vi fick veta var någon typ av spaningsledare.
Har ni hittat gärningsmannen? Ni har väl letat på Hällena? Och vägen där över mot Ilsbo och åt andra hållet Silja? Han har ju gått där, förstår ni väl! Enda vägen ut... förutom vanliga vägen...

Vi fick inte veta så mycket mer än att mamma och en man hade bragts om livet. Vi förstod dock av samtalet att det troligen rörde sig om mammas granne som, liksom mamma, blivit mördad.

Vi fick åka hem. Ingen frågade om vi behövde nåt. Hur vi klarade oss hemma? Om vi hade någon hjälp? Hur vi skulle klara julen? Vi bara åkte hem!

Senare förstod vi... vi hade varit på akuten samtidigt som Gärningsmannen!

Lillebrors styrka

Min och min systers bror är lillebror i familjen. Minstingen. Sladdbarnet.

Men, han var knappast minst de där dagarna kring julen 2016, när vår mamma bragtes om livet.

Sent på natten efter att mamma dog, kom polisen hem till vår bror för att ge honom dödsbeskedet. De hade pappa med sig.

Brorsan var ensam hemma med barnen, eftersom hans sambo arbetade natt.
Ett chockerande fruktansvärt besked fick han ta emot, mitt i natten.

Polisen hade skjutsat pappa till akuten för att sy ihop den sårskada de orsakat. På vägen mot och tillbaka från stan passerade de vägskälet till Råbo. Där var det full aktivitet av polis, räddningstjänst, insatsstyrka och journalister.

Vår bror och pappa fick bara veta att mamma var död. Hur och varför var ett mysterium. 

Brorsan ringde till sin sambo på jobbet och förklarade att hon måste åka hem. 

Han höll sedan koll på internet, om det skulle komma ut någon ny information.
Att vår syster arbetade natt visste han och att jag låg och sov antog han.

Beslut fattades om att fortsätta hålla koll på media och att ringa vår syster med besked när det kom ut att det gällde Råbo. Fram till dess var det ju inte självklart att detta gällde vår familj.

Ingen polis tog beslut om att åka till min syster och meddela henne personligen.
Ingen polis tog beslut om att åka hem till mig.
Ingen präst eller sjukvårdspersonal syntes till.

Någon gång på vid 4 - 5-tiden började det spridas i media att det gällde Råbo.
Då ringde lillebror till sin yngsta storasyster. Hon befann sig på jobbet.
Chocken var fruktansvärd.

Brorsan tar pappa i bilen och kör själv mot Hudik, för att åka hem till mig med livets värsta besked.

De passerade Råbovägskälet med all dess aktivitet. Lillebror fortsatte att köra. Ända hem till mig.

Jag kan bara föreställa mig hur långa dessa kilometer måste ha känts.

De kliver ur bilen och bekräftar det mest fruktansvärda! Att mamma blivit mördad.

Lillebrors styrka är stor! Var fick han kraften ifrån, vår älskade bror?

Det dröjde länge innan vi fick se henne

Klockan 22:18 larmas 112 från mammas hus.
Mamma och hennes granne ringer för att söka hjälp för en ung mans räkning.

Under samtalet attackerar den unge mannen de två hjälpande genom att med kniv hugga dem till döds.

22:39 anlände den första polispatrullen till mammas hus i Råbo. De gick in i huset och träffade på mammas, och hennes grannes, livlösa kroppar.

Därefter sätts ett stort polisarbete igång. Det ska dröja många timmar innan vi alla får veta vad som hänt. Vi får själva hålla koll via media om det som händer.
Vi informeras inte om läget förrän vi på eget bevåg besöker akuten med syftet att få en tid för röntgen av pappas skadade hand.

Vad som hänt med mamma och grannen visste vi inte, förrän senare.

Vi fick till slut veta att de tagits till Uppsala och rättsmedicin, för kontroll och obduktion.

Vi fick inte se mamma. Det var svårt att förstå att hon faktiskt var död. Det kanske bara var nåt som de sa och trodde? Hur visste vi att det var mamma? Hon kanske hade kommit undan och låg gömd någonstans? Det kanske var någon annan kvinna som var död?

Dagarna gick och vi fick veta att det tog tid i Uppsala. De var inte klar. Nya bevis hade hittats. Det fanns mer att undersöka osv.

Först den 11:e januari 2017 fick vi se mamma.
Det var i bisättningsrummet på sjukhuset. Hon låg i en vit kista, som vi hade valt ut. Hon var klädd i sina fina kläder, som hon hade när hon fyllde 70 år.
Hon hade matchande smycken på sig. Hon hade blommor i famnen. Hon var vacker och fridfull.

Jag slogs av tanken på att hon påminde om en indiankvinna.

Hon har alltid sagt att hon en gång varit indian. I ett tidigare liv.
Vem vet?
Hon kanske återigen fick bli en indian.
Det kan ingen veta.

Stjärnfall

Jag står mitt ute i ingenstans. 

Böjer nacken och vänder ansiktet upp mot himlen. 

Stirrar. Väntar.

Jag står länge. Jag känner inte av kylan. Jag bara väntar.
Hallå!? 

Kom igen! Ett litet stjärnfall kan du väl bjuda på...? Eller?

Jag börjar få ont i nacken. Känner stelheten.
Mamma! Visa mig ett tecken. Om jag så ska stå här hela natten. 

Jag vänder mig helt om och fortsätter stirra mot himlen. Kanske...

"Jag har ropat allt jag orkat...allt jag orkat, efter dig. Hör du mig"?

Mamma! Jag saknar dig. Det gör så ont.

Jaaa! Äntligen, så kom det. Stjärnfallet jag väntat på. Ett tecken.

Jag andas ut och känner mig nöjd för ikväll. Nacken värker, men vad gör det? I morgon går jag ut igen...

Visste ni att det förekommer stjärnfall i stort sett varje kväll? Jag vet. Jag har sett dem.

Vissa kvällar är de många - Stjärnfallen.

Instängd gärningsman!

Jag har stängt in gärningsmannen i ett svart tomrum utanför min kropp. Där har han, eller det, befunnit sig i många, många veckor nu.

Han sitter där i det svarta tomrummet, utan ljus och utan syre. Helt ensam.

Det gör mig ingenting om han sitter där i tomma intet och är syrefattig.

Är det grymt? Ja, måhända det... Men livet kan vara grymt.
Eller hur?

Ibland öppnar jag en liten glugg, då jag pratar om honom och/eller lägger någon tanke på honom.

Sedan stänger jag igen gluggen med en smäll.

Han får inte stjäla min energi.
Min energi behöver jag själv - i min vardag, i mitt sorgearbete, i min framtid osv. För att orka sörja färdigt.

Jag hatar honom inte... inte ännu i alla fall... Det går åt mycket energi att hata.

Är jag konstig och annorlunda som inte hatar? Kanske det.
Men, jag orkar inte hata. Jag har inte den kraften över, helt enkelt.

Jag kan känna ilska, däremot.
Både mot gärningsmannen och olika andra människor och instanser, som bl a  har fattat märkliga beslut i allt detta...

Tyvärr så lönar det sig dåligt... att vara arg.
Mamma kommer inte tillbaka!

Han får nog sitta kvar i det svarta tomrummet, gärningsmannen, ett tag till.