måndag 24 juni 2019

Vi är inte alltid rädda...

I mitt förra inlägg skrev jag:
"Vi kan flyga, vi är inte alltid rädda" 


Så är det också. Vi är faktiskt inte alltid rädda. Bara ibland. 

Som till exempel när åklagaren ringer, eller någon personal från den instans där gärningsmannen befinner sig. 
Allt för att informera oss målsägare om att det är någon förändring på gång, gällande den person vi helst inte önskar få se eller möta. 

Det ingick i domen. Att vi ska hållas informerade och kunna komma med åsikter. Om det hjälper, vet ingen. Troligen inte. Men det står nedskrivet på papper. Det är dömt så.

Detta gäller troligen inte bara oss, i hela vårt avlånga land. Runt om i stugorna finns troligen många "offer" som får hjärtat i halsgropen, känner en klump i halsen av rädsla och ångest, blir illamående osv när samtalet kommer.

Alla, eller åtminstone många, gärningsmän som befinner sig på olika instanser runt om i Sverige, får troligen någon gång under strafftiden ett beslut om att få göra något annat, utöver det vanliga.
Något de kanske lämnat önskemål om. Planerat och skrivit en ansökan om. En ansökan som sedan bearbetas och därefter ska bedömas. Lämpligt eller olämpligt? Möjligt eller omöjligt?
Det som sedan anses möjligt för de som utreder och till slut bestämmer, kan kännas helt omöjligt för oss drabbade. 

För en par månader sedan blev vi uppringda angående en för dem mindre förändring. För vissa av oss kändes förändringen ok, medan för andra inte. För någon av oss kändes förändringen som en eventuell öppning till något mer... vilket personen i fråga fick rätt i.
För några veckor sedan blev vi nämligen återigen uppringda angående ytterligare en fråga gällande gärningsmannen. 
En, för oss, större förändring som innebär att det nya livet plötsligt gjorde sig påmint. Ett liv där vi faktiskt kommer bli tvungna att vänja oss vid: att risken över att någon gång behöva möta gärningsmannen faktiskt finns. På riktigt. Inte bara i tanken. 
Och den risken kan komma fortare än vi trott, anat och/eller förstått.

I nuläget är det så att vi får veta innan en förändring sker.
Vad innebär detta för oss?
Ja, vi kan åtminstone planera om aktiviteter, ställa in planer på utflykter och resor mm. Lämna våra hem. Lämna landet. Vad vet man?
Det vi just då, när de ringer, finner lämpligt och det som faller oss in där och då. Allt beroende på vad ärendet går ut på.
Eller så kan vi bara gilla läget. Och riskera att stå där öga mot öga med gärningsmannen.

Nåt annat finns inte att göra.

Vi får träna oss i att leva med detta faktum. Vi får varje dag kämpa för att ta tillbaka vår vardag och våra liv.
För vår egen överlevnads skull.

Vi har varit, är och förblir offer. Drabbade av ondska och obeskrivligt våld.
Kränkta och själsligt sargade.










söndag 26 maj 2019

Den efterlängtade flyttfågeln

Visste ni att 500 miljoner flyttfåglar lämnar Sverige varje år?
Det visste inte jag. Att de är många har jag förstått, men 500 miljoner? 

Jag lyssnade på Tomas Sjödin idag igen, där han som vinterpratare i P1 kom in på bl a flyttfåglarnas förunderliga beteenden.

Mina tankar gick genast till min älskade och saknade mamma som kanske likt en flyttfågel nu får sväva på sina nästan viktlösa vingar och se jorden från ovan. 
Tankarna på mamma var starkare just idag, troligen eftersom det är morsdag.
En dag då saknaden kan slå till en så hårt, att man känner sig både omtöcknad och lite illamående.

På förmiddagen idag låg jag på takterrassen här utanför vårt hotell, under Madeiras värmande sol. Lyssnade på P1 och Tomas. Jag spanade upp i det blå. Tänkte på mamma som en efterlängtad flyttfågel.
Tänk, så glad man kan bli när flyttfåglarna dyker upp när det fortfarande är vinter kvar. Man räknar in dem, inväntar nästa sort och lyssnar på deras kvitter med glädje.
Man kan nästan känna att man saknat dem. Att man längtat efter dem som liksom kommer med besked om våren.

Undrar om du flyger just över den här ön när vi är här, mamma? Kvittrar och på nåt sätt är med oss på våra äventyr.
Som den där koltrasten vi lyssnar till varje gång vi är här. Den som sitter i ett träd utanför och sjunger för oss.

En Tornseglare (eller Tornsvala kanske många säger) flyger fort. Cirka 200km/timme, berättade Tomas Sjödin i programmet.
Fågeln kan stanna i luften från det att den lär sig flyga och tills den exempelvis, efter två-tre år, häckar för första gången. Tänk att flyga runt i flera månader och år, utan att landa. Det krävs mycket bensin till det. Eller tro. Tron på att faktiskt kunna flyga och tilliten till att allt löser sig. 
"Jag kan flyga, jag är inte rädd".
Den flyger omkring där, Tornseglaren, på lätta vingar. Seglar i vinden. Uthärdar regn, stormar och kyla, solsken och stekande värme.  Den letar sig mat i farten.

Lever du som en Tornseglare nu, mamma? Som vi ibland, om vi är uppmärksamma, kan se flyga över våra huvuden, göra djupdykningar och kvittra gällt och glatt.
Seglande tyst och viktlöst däruppe i den ändlösa himlen och hållandes lite koll på oss? Inte bara två eller tre år, utan för evigt?

En flyttfågel kan vara "på väg" i flera månader. Den flyger, spanar, sover, vilar, "chillar lite" som ungarna brukar säga, äter och fixar sina behov där uppe i skyn.
Kompassen på de olika resmålen är på nåt sätt inbyggd.

Vi har nog alla en slags inbyggd kompass, som tar oss till olika punkter och genom vägskäl i livet.
Även om alla människors kompass är inställda på döden som det slutliga målet, och vägen dit ser olika ut och är olika lång, så kommer vi aldrig att kunna vrida om kompassen när tiden  är inne. Det är vi nog alla medvetna om. Vi ska alla en gång den vägen vandra, brukar man säga. 
Vi ska alla dö.

När en annan människa valde att "pilla" och vrida på mammas kompass och skynda på hennes död, blev vi i hennes familj och vänkrets så ledsna, förtvivlade och arga att vi tappade fotfästet för en tid. Vi blev vingklippta och det blev svårt att flyga.

Nu har det snart gått 2 1/2 år och fotfästet är hittat, även om vi vacklar ostadigt ibland. Som små fågelungar på väg ut ur boet i försöken till att lära sig flyga. Stapplande tar vi oss fram tills vi fungerar av ren viljekraft. Vi flaxar med våra sköra vingar och tar oss fram. Ibland sakta och seglande, andra gånger flyger vi snabbt och gör små djupdykningar och kanske är vi även då och då med om att störta från hög höjd.
"Vi kan flyga, och vi är inte rädda" eller rättare sagt: "Vi kan flyga och vi är inte alltid rädda".

Jag sitter här och tröstar mig med att du likt flyttfåglarna kommer och går i mina tankar. Du stannar vissa dagar till en stund och pausar i mig. Kvittrar en trudelutt och berättar om olika minnen och episoder. Du flyger ibland snabbt förbi och jag kan känna dina vingslag, alldeles nära. Du kan då och då sätta dig på min axel och kvittra i mitt öra. Liksom trösta eller ge råd. Ibland kanske du sitter och tittar på mig alldeles i närheten, när jag minst anar det. 
Kanske ser och upplever du  allt som jag får uppleva. Fast i en annan dimension.
Ljudlöst och Viktlöst.

Din kompass kan ingen mer rubba.
Den är redan inställd på evigheten.




onsdag 1 maj 2019

Fake it until you make it

Fake it until you make it...

Min dotter hade några få lärare, under sin skoltid, som trodde på henne och peppade henne. En av dessa lärare gav henne de ord som jag nu valt som rubrik.
Just vid den tiden, när hon fick ta del av uttrycket, upplevdes det som mycket väl behövda ord. Och även senare har de bokstavligen blivit till en hjälp att klara sig igenom vardagen!
Både för henne, mig och kanske många andra i vår stora familj.
Jag tänker särskilt på den här tiden efter mammas död. Då vi varit tvungna att ta oss i kragen för att kunna gå vidare med våra liv.

Fake it until You make it!  

Ibland har jag alltså, som ni kanske nu förstår, varit tvungen att fejka för att klara sorgen och vardagen!
Så! Nu var det avslöjat!
Känns det igen? Finns det fler där ute som ibland får ta till lite "låtsaskänslor" för att klara dagen?

Om vardagen känns för tung av olika anledningar kan man ibland, med fördel, behöva fejka inför sig själv om att allt känns bra.
Det är då man får övertala sig själv att göra allt det där som till en början kan kännas motigt, men som faktiskt i slutänden kan bli något positivt för kropp och själ!

Man kan känna stort motstånd till vissa uppdrag, sysslor, möten eller träning.
Man orkar inte, vill inte, kan inte förmå sig, har inte tid mm.
Ursäkterna för att slippa/låta bli, kan bli många och "bra".
Vad gäller exempelvis träning, vet de som verkligen satt igång, att det tar några veckor innan det känns roligt och blir till ett behov.
Så är det nog med det mesta. Man behöver en slags inkörsport och en startsträcka.

För mig kan det ibland vara (och har verkligen varit, under de dryga två år som gått efter mordet) precis så där motigt, när jag till exempel ska göra mig klar och gå/åka iväg någonstans.
Att lämna mitt hem. Min trygghet.
Det kan vara att gå på en bjudning, gå till jobbet, ta en promenad, gå på nåt möte, besöka olika butiker mm.
Kroppen känns tung och seg som om jag har influensa.
Själ och hjärta känns som ett öppet sår och i halsen sitter en stor klump av olust och gråt.
Men det är då som min hjärna träder in med sina små egenvårdsråd, och bestämmer att jag ska göra mig klar för att ge mig iväg.
"Låtsas som ingenting bara! Le och gör dig klar! När du väl kommit dit går det bra, säger hjärnan"!
FejkLe lite!
Och när jag väl kommit fram dit jag ska, så är jag redo. Jag ler och försöker smälta in och det går faktiskt bra. Jag bryter inte ihop.
Det kan till och med bli en fantastisk dag.

Ibland kan man behöva grotta ner sig, men Inte Alltid!
Livet blir inte lättare för det.
Man kan behöva fejka lite för sig själv, för att orka med i längden! För att uthärda vardagen. För att samla lite kraft och komma igång.
I dag kan det ju vara just den där dagen, när man mot eftermiddagen kan känna att det blev en Riktigt Bra Fantastisk Dag!

Men, sedan kan det vara så att man ibland inte bara fejkar för sig själv, utan även inför människor man möter.
Människor som man kanske inte vill, ska veta hur man mår. Människor som man misstänker att de på nåt sätt egentligen inte är så intresserad av just dig och ditt mående.
Människor man inte känner eller Människor som man kanske inte vill belasta med mer tråkigheter och så vidare.

Det kanske känns helt ok och nödvändigt med fejk inför omvärlden, någon gång då och då.
Men i längden kan det bli fel.
Att försöka inbilla alla andra att du mår bra, kan i längden bli till en stor påhittad bubbla, som till slut töjs ut och spricker av sig själv!
Tänk om den spricker när du inte är beredd!
Då, är det viktigt att det finns någon där som tar emot dig! Någon som vet hur du har det och hur du mår.
Någon som förstår!

"Fake It Until You Make It" kan innebära så mycket.

På Gott och Ont!



måndag 25 mars 2019

Skadad gärningsman

När vi förstod att gärningsmannen blivit skadad, i samband med mordet på mamma och hennes granne, började våra spekulationer angående orsaken till blodvitet.

Hur, när och var hade han blivit skadad?
Hann grannen göra nåt?
Hade mamma gått till angrepp?
Hann hon med att hacka en av kryckornas isdubb i honom, kanske?
Hade hon ryckt åt sig saxen och huggit honom?
Hade hon kastat en tung glasflaska i huvudet på honom?
Hade hon försvarat sig överhuvudtaget, efter att hon sett sin granne bli attackerad?
Eller var hon bara skräckslagen?

Vi visste, via media, att man hittat blod på flera platser längs flyktvägen, utöver mordplatsen, så vi kunde enkelt räkna ut att det blivit en ordentlig sårskada.

Vi önskade starkt att mamma hade givit sig på honom. Det hade känts bra att veta. Att hon hade hunnit med/orkat att försvara sig. 
Flera av oss i familjen hade nog en känsla av hämndbegär, när vi hoppades på att skadan berodde på ett hårdhänt försvar.

Numera vet vi att det troligen inte var någon av de två döda, som hunnit eller klarat av att skada gärningsmannen.
Det är mera troligt att han skadat sig själv i samband med brottet.
Kanske använde han en kniv utan parerstång?
Kanske var han inte starkare än att handen gled ner över kniven?

Som läget är just nu, så får vi nog aldrig veta den faktiska sanningen, eftersom gärningsmannen inte berättat vad som hände.
Vi kan bara gissa och spekulera.

Vissa anser att det inte är någon idé att spekulera... men vi gör det ändå. Kanske för att bearbeta och komma ytterligare en bit fram i sorgen och vårt fortsatta liv.
Även om det inte innebär att vi får ett sanningsenligt svar och löser gåtan eller att vi får mamma tillbaka.
Nej, men det känns bara lite bättre att bygga upp en slags förklaring om vad som hänt. Även om det bara är just spekulationer.
Som att själva tillverka och lägga dit ytterligare en pusselbit, i det pussel som alltid kommer att sakna bitar.

Så vi fortsätter...
Vi spekulerar och går vidare.



lördag 2 mars 2019

Vi får aldrig glömma skrattet

Mamma brukade skratta högt och hjärtligt.
Ett skratt som smittade.

Vissa dagar kommer jag på mig själv, att inte minnas hur hennes skratt låter... eller lät. 
Det är de dagarna som saknaden och sorgen känns extra tung.
Det är de dagarna jag vill ta telefonen och slå en signal, bara för att kolla läget. Prata bort en stund. Om allt och ingenting.
Det är de dagarna jag blir extra hårt och skoningslöst påmind.
Påmind om att mamma inte finns längre. Att jag aldrig kommer att få höra henne prata eller skratta igen.

En av mina systerdöttrar har komponerat ihop ett bildspel med musik och ljud.
Jag känner stor tacksamhet över det. När jag drabbas av den här extra stora längtan, händer det att jag tittar på bilderna och lyssnar på mammas röst.
Det gör mig både ledsen och glad.
Ledsen av all sorg och saknad.
Glad över att kunna höra hennes skratt.

Det som hände vår familj, för drygt två år sedan, fick oss att tappa fotfästet och skrattet försvann. En känsla av att vi aldrig mer skulle kunna vara glada infann sig.
Men, konstigt nog så kommer skrattet smygande. Det ligger på nåt sätt och lurar bakom knuten. Plötsligt kan vi bara inte undvika det, och nu har vi börjat skratta igen.
Och mamma, hon skrattar med oss. Högt och smittande.

Vi får aldrig glömma skrattet!





onsdag 13 februari 2019

Min mamma får stå på bordet

Ända sedan mamma dog, där innan julen 2016, har vi haft ett fotografi på henne framme på köksbordet. 
Där har hon fått stå och liksom betrakta oss när vi ätit frukost, druckit kaffe, ätit middag och bara suttit mm.

Även i vardagsrummet står ett foto på mamma.
På en särskild plats. I gott sällskap av några ljus, en ängel, en av mammas kristaller mm.
"Det bästa man har, sätter man på bordet", brukar man ju säga.

Inte bara i mitt hem, har hon fått stå i blickfånget.
Vi är flera som låtit henne "vara med på ett hörn".
Alla har vi med omsorg noga valt ut ett ställe, där hon fått/får stå.

På hur många ställen ska hon få vara, mamma?
Hur länge ska hon få stå där på köksbordet egentligen?
Den frågan har jag ställt mig, flera gånger.
Är det normalt att inte vilja ta bort kortet? Borde jag söka hjälp för det?
Vad säger våra respektive om att ha svärmor på bordet?

Inför rättegången, våren 2017, "kom jag överens med mamma" om att hon skulle få så lov att flytta från köksbordet när rättegången var över. Jag var bestämd och kände mig säker på min sak.
Så tog rättegången slut och jag kunde bara inte...
Jag klarade inte ens av att flytta undan ett litet fotografi.
Jag fick ångest och dåligt samvete bara jag tänkte tanken.
Vad skulle mamma känna? Skulle hon bli  ledsen, där i sin himmel? Sörjde jag inte tillräckligt? 
Det var märkliga tankar som fyllde mitt inre.
Nej...
Jag var helt enkelt inte redo.

Hon kan få stå på bordet så länge hon vill... jadå. Eller, så länge jag vill...
Och så blev det.

Sommaren 2017 gick och när det så gått ett år, var det inte alls läge.
Julen kom och gick och det kändes inte lättare precis.
Sommaren 2018 var rätt ok känslomässigt.
Det blev en hel del vila, eftersom det var en sådan otroligt varm sommar. Man orkade inte göra så mycket mer än att vila.
Men, fotografiet stod kvar på köksbordet.

Vi hade en fin och bra jul och troligen var det den känslan som följde med mig, när julen skulle städas bort.
Jag kände mig plötsligt redo.
Fotografiet skulle flyttas från köksbordet.

Det återstod bara ett problem.
Vart skulle jag ställa det?
Jag gick runt i huset, med "mamma i handen" och funderade hit och dit. Prövade att placera fotografiet  på flera olika platser och lät det sedan ligga på vänt några timmar.

Nu har hon så, till slut, fått en plats i fönstret framför mitt skrivbord inne i pysselrummet.
När jag sitter och scrappar, syr, skriver, och funderar så står hon där och tittar på mig.
Hon ler sitt smittande leende.
Jag är rätt säker på att hon har haft lite roligt åt mina funderingar och att hon är nöjd med resultatet.

I vardagsrummet? Ja, där står hon kvar. På sin särskilda plats, där vi alla i familjen kan tända ett ljus, om och när vi känner för det.
Hur länge hon får stå kvar just där... det får tiden utvisa.

Jag tror att flera med mig känner igen sig i det här.
Kanske inte alltid gällande ett fotografi, utan det kan till exempel handla om en speciell sak, klädesplagg eller något annat med starka minnen som man inte vill, eller klarar av, att skiljas från.
Man kan ju även vara rädd för att tappa minnesbilder och glömma exempelvis röster, skratt, hur sträv eller mjuk huden var eller hur det kändes att krama personen man saknar.

Kanske beror det på att man inte bearbetat klart och inte riktigt har accepterat förlusten, eller så har man bara lite svårt att skiljas från någon man älskar. 

Man vill se det skrattande leendet, känna dofterna och på nåt sätt vill man omfamnas av de små påminnelserna och de fina minnena.

Och min mamma, hon får stå kvar på sina platser ett tag till...



söndag 3 februari 2019

Och Mördaren, han tappade minnet...

Ibland önskar jag att jag också hade tappat minnet, åtminstone gällande mammas död... 
Men det hade ju inte heller varit så bra. 
Att inte minnas varför hon inte är hemma i huset... Det skulle ju vara än värre.
Nej, det bästa är ju naturligtvis att ha sitt minne i behåll.

Då och då kommer några av oss i familjen in på hur själva utredningen gick till, när mamma blivit mördad.
Fortfarande efter drygt två år, finns flera frågetecken som vi troligen aldrig kommer att få reda på.
Jag vet inte om det är lika så bra, eller om det skulle hjälpa oss i bearbetningen om vi visste lite mera.

Ibland kan det kanske vara bra att inte veta så mycket. Man får på nåt sätt gilla läget och till slut gå vidare.
Men för oss kantas vägen till det läget av frågor och fortfarande känns det som om vi har många sådana obesvarade.

Ältande kanske några skulle vilja kalla det. Andra säger bearbetning.
Jag tänker att så länge man behöver prata om det och frågorna rör sig inom en, så behöver man troligen just "älta".
Behovet kommer i skov. Ibland finns inget behov alls och plötsligt kommer en våg med känslor och grubblerier som gör att man behöver prata och älta.

Den stora frågan i vår familj, är som i många andra brottsmål - varför?
Varför just mamma? Kände hon gärningsmannen på något sätt? Hur kom det sig att just hon blev utvald?
Vi har, liksom polisen, grubblat en hel del över detta.
Varför? är just en av de frågor vi inte fått svar på. Och som vi troligen aldrig kommer att få.
På grund av att mördaren inte har berättat. 
Han säger att han inget minns av händelsen och ser sig själv som ett offer, eftersom han blev knivskadad.
Han har tappat minnet helt enkelt.

Vid 6-tiden på morgonen, den 23:e december 2016, sitter han någonstans i trakten av Silja och googlar. Han läser troligen om sig själv och vad han har gjort. Han googlar på Råbo. Varför gör han det? För att hålla koll? Kunna hålla sig gömd lättare? Nyfikenhet? Skadegläjde? Var han nöjd med det han hade gjort? Skuldkänsla?
Om allt detta vet vi ingenting.
Det är bara han som innerst inne vet.
Ca tre timmar senare har han tappat minnet. Lägligt och bra, då polisen möter upp på akuten.
Märkligt, tycker vi i vår familj.
Han hade ju dessutom innan mordet googlat och liksom checkat läget.

Vid en psykos kan man ju faktiskt utföra märkliga saker. Som man sedan inte kommer ihåg.
Det finns misstankar om att gärningsmannen drabbades av just en psykos.
Ja, vad ska man tro?
Ingen frisk människa gör nåt dyligt. Det handlade inte om ett rån som spårade ur. Det handlade inte heller om droger eller om någon slags ekonomisk uppgörelse eller hämnd mellan mamma och gärningsmannen. 
Återstår, gör då psykisk ohälsa. Ett stort problem i vårt samhälle. 

Hur länge varar en psykos? När hamnade han i den? Vad minns han egentligen? Ljuger han?

Psykos eller inte, men mördaren tappade i alla fall minnet och vi får inget svar på frågan - Varför?





fredag 25 januari 2019

Är du inte mörkrädd..?

Den frågan har jag fått en par, tre gånger efter att mamma mördades. 
På det kan jag svara både ja och nej.

När jag var liten minns jag att jag var otroligt rädd för att gå hem själv från farfar och farmor på eftermiddagarna, när det började bli mörkt.
Jag brukade börja gå men vände när jag kommit, nästan halvvägs hem, fram till sommartorpet "Fröknenes". (Det är ett litet torp som har fått sitt namn, efter att det bodde två ogifta kvinnor där på somrarna = Fröknarnas).
Varje gång vände jag vid samma ställe, för det stod "en räv" där vid vägkanten och stirrade på mig. 

Jag sprang allt vad jag orkade tillbaka till farfar och farmor och med gråten i halsen bad jag att någon av dem skulle följa med mig till vägbelysningen, bortanför torpet.
Självklart följde någon av dem med mig, med en ficklampa i den ena handen och min hand i den andra. 

Vi gick där längs grusvägen för att tillsammans möta "räven" och den "fara" som lurade där borta i mörkret.
Varje gång blev jag visad och informerad om att räven jag sett bara var en stubbe som stack ut från slänten precis där, innan "Fröknenes".
Just där och då, när jag var så uppgiven av rädsla, var farfar och farmors lugn en stor trygghet för mig. En trygghet som fanns där, oavsett mörker, rävar eller andra faror.

Det har hänt, och händer, att jag känner mig lite mörkrädd även som vuxen.
Att jag tror jag sett eller hört nåt oönskat som skapar oro och rädsla. 
En övergående känsla som de flesta känner igen.
Men, jag kan inte påstå att jag direkt blivit mer mörkrädd efter att mamma bragdes om livet. Vilket den/de som ställde frågan antagligen trodde.

Nästan varje kväll går jag rätt ut på en "täkt", för att rasta hunden. Rätt ut i det bäcksvarta mörkret, utan någon rädsla för "det okända" runt omkring. 
Jag kan stå där, som jag nämnt tidigare i ett blogginlägg, en lång stund och titta upp mot himlen och stjärnorna. 
Eller stirra med oseende ögon rakt in bland träden. 
Lyssna på allt och ingenting. 
Medan hunden tålmodigt väntar.
Jag kan fascineras av tystnaden och lugnet, av det starka ljus som letar sig fram i månens och stjärnornas sken och av den känsla av trygghet jag kan uppleva, trots mörkret.
På nåt sätt känns det ibland som om jag står där ute under stjärnorna och umgås lite med mamma.

Däremot har jag, efter mordet, vid några tillfällen besvärats av en annan slags rädsla än bara vanlig, gammal hederlig mörkrädsla. 
Den här nya rädslan jag upplevt, har känts evighetslång men varat endast någon eller några minuter.
Så här gick det till:
Plötsligt drabbades jag av en slags obehaglig, kraftfull och ångestladdad känsla, när jag promenerade till jobbet.
Det var nu i vinter, efter att det blev mörkt på mornarna.
Rädslan eller känslan, anföll mig utan förvarning när jag mötte en okänd människa... 

Mina oroliga, "störda" tankar och fantasier satte igång direkt. Som ett slag i magen.
Det blev ett helt obehagligt scenario som startade med att jag undrade vad den jag mötte var för slags person...
Skulle människan kunna  vända och följa efter mig..? Vad var människan kapabel till? Ville hen mörda mig? Hade hen kniv?
Plötsligt befann jag mig mitt inne i skeendet då mamma mördades.
Jag tyckte mig kunna höra mammas skrik och känna hennes ångest.
Jag mumlade, ljudlöst, de skrivna orden från utredningen gällande telefonsamtalet som spelades in:
"...och sedan kan man höra kvinnan skrika..." 

Jag mumlade orden om och om igen och rädslan eller skräcken grep med kraft tag i mig. Jag fick hjärtklappning och det blev lite tungt att andas en stund.
Jag måste, där och då, direkt tvinga mig själv till att snabbt börja tänka på något annat. Att titta på nåt som fångade min hjärna och mitt intresse. Låta blicken följa en bil till exempel.
Möta rädslan och därefter snabbt mota bort den. 
Därefter ökade jag på mina steg för att liksom skynda mig bort från mina obehagliga tankar.
Andfådd, och mer svettig än vanligt, kom jag sedan fram till jobbet där jag fick stanna till en stund och samla mig innan jag gick in och började min dag.

Den rädsla jag kände (och kan faktiskt fortfarande känna vibbar av ibland) är kanske inte direkt jämförbar med vanlig mörkrädsla, men för mig är det en av den typ av känslor och rädslor jag slåss emot och jobbar med för tillfället.
Liksom rädslan över att förlora fler familjemedlemmar.
Och som jag nämnt tidigare så är ju även katastroftänket mer intensivt utvecklat. 

Tillsammans rotar sig alla dessa rädslor inom mig, som ett slags svårhanterligt ogräs. Som jag med stor energi och kamp, försöker utrota.
Jag ser det, på ett sätt, som ett steg i bearbetningen av det hemska som hänt.
Det är tungt, men nödvändigt att konfronteras med de här känslorna och rädslorna. De går nog snart över tänker jag. 
Med ett tillräckligt starkt ogräsmedel, i form av trygghet och ljusa tankar, så ska jag nog få de ovälkomna rädslorna att försvinna mer och mer.

Men, som sagt, rent normalt mörkrädd kan jag inte direkt säga att jag är. Jag trivs bra i mörkret där ute på "täkten".
Jag är bara rädd för vad som, i dag och i framtiden, kan komma fram ur skuggorna.
Vad som kan orsakas av själva mörkret och vad som inte kan skönjas på grund av för lite ljus.
Både inom oss människor och i samhället utanför.

Någonstans hoppas och tror jag, att ljuset till slut ska segra även i vår familj och att den mörkrädsla vi eventuellt kommer att känna i framtiden, ska vara en ren normal rädsla för mörkret, "rävar" och andra helt enkelt inbillade farliga saker. Som ju i själva verket är helt ofarliga och betyder - ingenting.

Så ja och nej. Jag är mörkrädd och ändå inte.



tisdag 1 januari 2019

En hunds dagbok av Vanja

Med hopp om ett bra nytt år, vill jag inleda 2019 med att dela med mig av en berättelse som mamma skrivit.
Hon brukade skriva om familjens alla hundar i dagboksform. 

I natt har har vår hund, Kirre, sovit i Råbo hos pappa. Förskonad från alla smällare och raketer.
När vi hämtade honom på fm idag gick han och jag ner till bryggan vid sjön, där jag kom att tänka på en av mammas berättelser.

Den utspelar sig en varm sommardag och handlar om en hund som heter Nemo. Hans husse och matte var bortresta och mamma var "hundvakt".

Med en liten påminnelse av sommar får ni nu ta del av en av mammas "sagor". Jag har ändrat lite och bland annat tagit bort en del namn på de inblandade människorna.
Ha en God start på det nya året, vänner.


En hunds dagbok
2013-07-07 Råbo
"Ja, så var det då dags igen. Husse och matte skulle åka bort över helgen och jag blev skickad till Råbo, där jag nu ska vara med den gamla labradortiken Hedda och papillontiken Jasmine och deras matte Vanja. 
Det är så roligt här i Råbo. Jag trivs bra. Jag har lärt mig de rutiner som gäller. Jag får till exempel inte ligga i sängen, eftersom matte Vanja inte gillar att ha hundar i sängen. 
Jag får ligga på min filt på soffan, dag som natt. Det är min plats när jag är här i Råbo. 
Hedda sover i sin korg på golvet och Jasmin sover hos sin husse, Sören, i Ilsbo på nätterna. Men hon har en bädd på golvet även hos matte Vanja. 
På dagarna är husse Sören i Råbo med oss allihopa och när matte Vanja inte orkar eller inte kan, så tar Sören oss allihopa på promenader.

Igår, lördag, kom en mycket trevlig dam och hälsade på matte Vanja.  De hade arbetat tillsammans på sjukhuset.
Damen ville ta en promenad i skogen och matte Vanja föreslog att vi allihopa skulle gå "Lilla skogsrundan".

Innan vi kom oss iväg, hann husse Sören komma och då tog han alla oss hundar med sig. Han skulle gå en lite längre tur, sa han.
Ja, vi gick väl iväg då och sedan mötte vi matte Vanja och den trevliga damen längs stigen. Då ville jag vara med matte Vanja och damen istället, så jag försökte hålla mig kvar med dem. 

Husse Sören ropade och till slut var jag tvungen att ge upp och hänga med honom, Hedda och Jasmin. Men, tänkte jag, skam den som ger sig. När vi gått en bit så vände jag, fort som bara den, och kutade allt jag bara kunde tillbaka till matte Vanja och damen. De fick minsann hålla på en bra stund med att locka, förmana och säga till mig... ja, ja, ta mig i kopplet ni, tänkte jag. Äsch, jag går väl iväg med husse Sören då... Så det var bara att vända och följa med honom och de andra hundarna. 

När matte Vanja och damen kom tillbaka hem, hade de med sig kantareller som de hittat och plockat med sig. Matte Vanja sa att hon skulle smaska på dem senare på kvällskvisten.
 
Senare kom matte Vanjas och husse Sörens barnbarn A & E. De skulle också sova här eftersom deras mamma o pappa skulle bort. Jag gillar pojken A skarpt. Han är väldigt go och snäll med mig.

Natten har varit helt ok. Jag sov på min filt och nu på förmiddagen kom husse Sören som vanligt, med Jasmin. Jag blev så glad när jag såg Jasmin att jag inte kunde hålla mig... det kom lite kiss på golvet.
Jag skämdes faktiskt för jag hade ju blivit ordentligt rastad.  Matte Vanja sa inget. Hon bara torkade upp det.
Jag träffade ju Jasmin igår också, men ändå...

Idag ville barnen A&E gå ner till bryggan och bada. Alla vi hundar följde också med. För att titta på,  tänkte jag. 

Hedda, den tokan, hoppade i vattnet på direkten. Jag blev så nervös att jag skällde och morrade lite åt henne för att hon skulle komma upp. Men, Hedda bara flinade åt mig och simmade vidare. Plötsligt kom hon nära bryggkanten och kvickt som bara den, tog jag tag i hennes ena öra och drog. Men, hon var för stark för mig så jag... ramlade i vattnet!

Jäkla Hedda! Jag som aktat mig för vattnet så noga och så får hon mig att ramla i.  Jag tror minsann hon skrattade åt mig också. Dj...a byracka! 
Ja, som ni kanske förstår så skrattade även matte Vanja åt mig, så hon hade då kunnat ramla i hon också. Barnen blev nog lite rädda, för de hade vett nog att inte skratta. Efter en stund kom Hedda upp och jag kunde pusta ut. Men, tror ni inte att den jäkla byrackarn skulle ner i vattnet igen, fast jag försökte hindra henne. Vad tror ni hände? Jo, jag åkte i vattnet igen eftersom jag halkade på bryggan när jag sprang efter henne. 
Jag tog mig upp själv som tur var, men jag blev ju för bövelen BLÖT. 

När barnen A&E blev hämtade blev A sur. Han kramade och pussade mig och Hedda och sedan husse Sören och matte Vanja. Sedan åkte barnen hem. 
A ville nog inte åka ifrån mig, tror jag.

Matte Vanja tycker nog det är skönt att bli lite för sig själv ett tag, för hon gick och lade sig att vila en stund. Det är 27 grader i skuggan och vi är alla helt slut.
Snart ska jag åka hem igen".

Hälsningar
Nemo


Det, mina vänner, var en av mammas "sagor/berättelser". Hon hade fantasi och humor. Hon spred det gärna vidare också. 
Älskade Mamma, vad jag saknar dig! Vissa tillfällen mer än andra.



söndag 25 november 2018

Så var det här med media igen...

Som ni kanske kommer ihåg, så var jag och min familj mycket ledsna, besvikna och arga på media och deras framfart, de där hemska dagarna kring julen 2016. 
Vi ville bara bli lämnade ifred från allt vad media hette. 
Vi ville sörja.

Med tiden började vi mer och mer känna vikten av att dela med oss av våra känslor och upplevelser.
Av olika anledningar.

Bland annat så kändes det bra att få berätta för alla och envar om hur vi kände och även att öppet prata om det som hänt.
Det kändes viktigt för framtidens, samhällets och befolkningens skull att vara med att påverka och kanske medverka till att allt det som inte fungerade så bra i vårt fall, skulle få en chans att fungera bättre.

Vid det här laget har några av oss drabbade medverkat både i tidningar och tv, där vi bl a berättat om hur vi upplevt tiden efter de hänsynslösa morden på mamma och hennes granne.
Kanske har det hjälpt en aning för att bland annat få krishjälpen att fungera bättre i vår kommun.

Jag har tidigare skrivit här i bloggen om Mediadrevet och avslutade det  inlägget med att ge media rådet om att ha lite is i magen och kanske avvakta med att ta kontakt med de drabbade.
Det tycker jag fortfarande, även om jag förstår vikten av deras enträgenhet.

Det är förstås, vilket även vi drabbade förstår, lite svårt att avvakta när man ska skriva om nyheter.
Journalister och reportrar behöver skriva/prata om nyheterna när det är just nyheter det handlar om. Alla vill ju läsa/höra de där nyheterna medan de är  nya. Ingen köper gamla tidningar för att läsa gamla nyheter.

De gör sitt jobb, journalisterna. 
De behöver scoop.
Sedan får vi drabbade helt enkelt välja själv. För eller emot. Medverka eller inte. När och hur.

Med facit i hand så blev vi lite mer samarbetsvilliga med tiden och nu när det snart gått två år sedan det fruktansvärda hände, så hörde media av sig igen.
Några av oss drabbade valde nu att återigen sätta oss ner med en journalist och en fotograf.
Tillsammans har vi förberett ett reportage som i sinom tid kanske, enentuellt kommer att ges ut i pappersform.

Det kändes rätt så ok och jag kan även rikta en eloge till journalisten och fotografen som i mina ögon visade både hänsyn och respekt för vad vi gått igenom.
Vi hade en rätt trevlig stund, trots det sorgliga och ofattbara ämnet.
Troligen känner även de sig rätt bra bemötta och kanske har de fått ihop tillräckligt mycket information för ett bra aktuellt reportage.

Av gamla nyheter.