Vi får aldrig glömma skrattet

Mamma brukade skratta högt och hjärtligt.
Ett skratt som smittade.

Vissa dagar kommer jag på mig själv, att inte minnas hur hennes skratt låter... eller lät. 
Det är de dagarna som saknaden och sorgen känns extra tung.
Det är de dagarna jag vill ta telefonen och slå en signal, bara för att kolla läget. Prata bort en stund. Om allt och ingenting.
Det är de dagarna jag blir extra hårt och skoningslöst påmind.
Påmind om att mamma inte finns längre. Att jag aldrig kommer att få höra henne prata eller skratta igen.

En av mina systerdöttrar har komponerat ihop ett bildspel med musik och ljud.
Jag känner stor tacksamhet över det. När jag drabbas av den här extra stora längtan, händer det att jag tittar på bilderna och lyssnar på mammas röst.
Det gör mig både ledsen och glad.
Ledsen av all sorg och saknad.
Glad över att kunna höra hennes skratt.

Det som hände vår familj, för drygt två år sedan, fick oss att tappa fotfästet och skrattet försvann. En känsla av att vi aldrig mer skulle kunna vara glada infann sig.
Men, konstigt nog så kommer skrattet smygande. Det ligger på nåt sätt och lurar bakom knuten. Plötsligt kan vi bara inte undvika det, och nu har vi börjat skratta igen.

Och mamma, hon skrattar med oss. Högt och smittande.

Vi får aldrig glömma skrattet!