Är du inte mörkrädd..?

Den frågan har jag fått en par, tre gånger efter att mamma mördades. 

På det kan jag svara både ja och nej.

När jag var liten minns jag att jag var otroligt rädd för att gå hem själv från farfar och farmor på eftermiddagarna, när det började bli mörkt.
Jag brukade börja gå men vände när jag kommit, nästan halvvägs hem, fram till sommartorpet "Fröknenes". (Det är ett litet torp som har fått sitt namn, efter att det bodde två ogifta kvinnor där på somrarna = Fröknarnas).

Varje gång vände jag vid samma ställe, för det stod "en räv" där vid vägkanten och stirrade på mig. 

Jag sprang allt vad jag orkade tillbaka till farfar och farmor och med gråten i halsen bad jag att någon av dem skulle följa med mig till vägbelysningen, bortanför torpet.

Självklart följde någon av dem med mig, med en ficklampa i den ena handen och min hand i den andra. 

Vi gick där längs grusvägen för att tillsammans möta "räven" och den "fara" som lurade där borta i mörkret.
Varje gång blev jag visad och informerad om att räven jag sett bara var en stubbe som stack ut från slänten precis där, innan "Fröknenes".

Just där och då, när jag var så uppgiven av rädsla, var farfar och farmors lugn en stor trygghet för mig. En trygghet som fanns där, oavsett mörker, rävar eller andra faror.

Det har hänt, och händer, att jag känner mig lite mörkrädd även som vuxen.
Att jag tror jag sett eller hört nåt oönskat som skapar oro och rädsla. 

En övergående känsla som de flesta känner igen.
Men, jag kan inte påstå att jag direkt blivit mer mörkrädd efter att mamma bragdes om livet. Vilket den/de som ställde frågan antagligen trodde.

Nästan varje kväll går jag rätt ut på en "täkt", för att rasta hunden. Rätt ut i det bäcksvarta mörkret, utan någon rädsla för "det okända" runt omkring. 

Jag kan stå där, som jag nämnt tidigare i ett blogginlägg, en lång stund och titta upp mot himlen och stjärnorna. 

Eller stirra med oseende ögon rakt in bland träden. 

Lyssna på allt och ingenting. 

Medan hunden tålmodigt väntar.
Jag kan fascineras av tystnaden och lugnet, av det starka ljus som letar sig fram i månens och stjärnornas sken och av den känsla av trygghet jag kan uppleva, trots mörkret.
På nåt sätt känns det ibland som om jag står där ute under stjärnorna och umgås lite med mamma.

Däremot har jag, efter mordet, vid några tillfällen besvärats av en annan slags rädsla än bara vanlig, gammal hederlig mörkrädsla. 

Den här nya rädslan jag upplevt, har känts evighetslång men varat endast någon eller några minuter.

Så här gick det till:
Plötsligt drabbades jag av en slags obehaglig, kraftfull och ångestladdad känsla, när jag promenerade till jobbet.
Det var nu i vinter, efter att det blev mörkt på mornarna.
Rädslan eller känslan, anföll mig utan förvarning när jag mötte en okänd människa... 

Mina oroliga, "störda" tankar och fantasier satte igång direkt. Som ett slag i magen.
Det blev ett helt obehagligt scenario som startade med att jag undrade vad den jag mötte var för slags person...
Skulle människan kunna  vända och följa efter mig..? Vad var människan kapabel till? Ville hen mörda mig? Hade hen kniv?

Plötsligt befann jag mig mitt inne i skeendet då mamma mördades.
Jag tyckte mig kunna höra mammas skrik och känna hennes ångest.
Jag mumlade, ljudlöst, de skrivna orden från utredningen gällande telefonsamtalet som spelades in:
"...och sedan kan man höra kvinnan skrika..." 

Jag mumlade orden om och om igen och rädslan eller skräcken grep med kraft tag i mig. Jag fick hjärtklappning och det blev lite tungt att andas en stund.

Jag måste, där och då, direkt tvinga mig själv till att snabbt börja tänka på något annat. Att titta på nåt som fångade min hjärna och mitt intresse. Låta blicken följa en bil till exempel.

Möta rädslan och därefter snabbt mota bort den. 

Därefter ökade jag på mina steg för att liksom skynda mig bort från mina obehagliga tankar.

Andfådd, och mer svettig än vanligt, kom jag sedan fram till jobbet där jag fick stanna till en stund och samla mig innan jag gick in och började min dag.

Den rädsla jag kände (och kan faktiskt fortfarande känna vibbar av ibland) är kanske inte direkt jämförbar med vanlig mörkrädsla, men för mig är det en av den typ av känslor och rädslor jag slåss emot och jobbar med för tillfället.
Liksom rädslan över att förlora fler familjemedlemmar.
Och som jag nämnt tidigare så är ju även katastroftänket mer intensivt utvecklat. 

Tillsammans rotar sig alla dessa rädslor inom mig, som ett slags svårhanterligt ogräs. Som jag med stor energi och kamp, försöker utrota.

Jag ser det, på ett sätt, som ett steg i bearbetningen av det hemska som hänt.
Det är tungt, men nödvändigt att konfronteras med de här känslorna och rädslorna. De går nog snart över tänker jag. 

Med ett tillräckligt starkt ogräsmedel, i form av trygghet och ljusa tankar, så ska jag nog få de ovälkomna rädslorna att försvinna mer och mer.

Men, som sagt, rent normalt mörkrädd kan jag inte direkt säga att jag är. Jag trivs bra i mörkret där ute på "täkten".

Jag är bara rädd för vad som, i dag och i framtiden, kan komma fram ur skuggorna.
Vad som kan orsakas av själva mörkret och vad som inte kan skönjas på grund av för lite ljus.
Både inom oss människor och i samhället utanför.

Någonstans hoppas och tror jag, att ljuset till slut ska segra även i vår familj och att den mörkrädsla vi eventuellt kommer att känna i framtiden, ska vara en ren normal rädsla för mörkret, "rävar" och andra helt enkelt inbillade farliga saker. Som ju i själva verket är helt ofarliga och betyder - ingenting.

Så ja och nej. Jag är mörkrädd och ändå inte.