Vi är inte alltid rädda...

I mitt förra inlägg skrev jag:
"Vi kan flyga, vi är inte alltid rädda" 

Så är det också. Vi är faktiskt inte alltid rädda. Bara ibland. 

Som till exempel när åklagaren ringer, eller någon personal från den instans där gärningsmannen befinner sig. 

Allt för att informera oss målsägare om att det är någon förändring på gång, gällande den person vi helst inte önskar få se eller möta. 

Det ingick i domen. Att vi ska hållas informerade och kunna komma med åsikter. Om det hjälper, vet ingen. Troligen inte. Men det står nedskrivet på papper. Det är dömt så.

Detta gäller troligen inte bara oss, i hela vårt avlånga land. Runt om i stugorna finns troligen många "offer" som får hjärtat i halsgropen, känner en klump i halsen av rädsla och ångest, blir illamående osv när samtalet kommer.

Alla, eller åtminstone många, gärningsmän som befinner sig på olika instanser runt om i Sverige, får troligen någon gång under strafftiden ett beslut om att få göra något annat, utöver det vanliga.
Något de kanske lämnat önskemål om. Planerat och skrivit en ansökan om. En ansökan som sedan bearbetas och därefter ska bedömas. Lämpligt eller olämpligt? Möjligt eller omöjligt?
Det som sedan anses möjligt för de som utreder och till slut bestämmer, kan kännas helt omöjligt för oss drabbade. 

För en par månader sedan blev vi uppringda angående en för dem mindre förändring. För vissa av oss kändes förändringen ok, medan för andra inte. För någon av oss kändes förändringen som en eventuell öppning till något mer... vilket personen i fråga fick rätt i.
För några veckor sedan blev vi nämligen återigen uppringda angående ytterligare en fråga gällande gärningsmannen. 

En, för oss, större förändring som innebär att det nya livet plötsligt gjorde sig påmint. Ett liv där vi faktiskt kommer bli tvungna att vänja oss vid: att risken över att någon gång behöva möta gärningsmannen faktiskt finns. På riktigt. Inte bara i tanken. 

Och den risken kan komma fortare än vi trott, anat och/eller förstått.

I nuläget är det så att vi får veta innan en förändring sker.
Vad innebär detta för oss?
Ja, vi kan åtminstone planera om aktiviteter, ställa in planer på utflykter och resor mm. Lämna våra hem. Lämna landet. Vad vet man?
Det vi just då, när de ringer, finner lämpligt och det som faller oss in där och då. Allt beroende på vad ärendet går ut på.
Eller så kan vi bara gilla läget. Och riskera att stå där öga mot öga med gärningsmannen.

Nåt annat finns inte att göra.

Vi får träna oss i att leva med detta faktum. Vi får varje dag kämpa för att ta tillbaka vår vardag och våra liv.

För vår egen överlevnads skull.

Vi har varit, är och förblir offer. Drabbade av ondska och obeskrivligt våld.
Kränkta och själsligt sargade.