Fake it until you make it

Fake it until you make it...

Min dotter hade några få lärare, under sin skoltid, som trodde på henne och peppade henne. En av dessa lärare gav henne de ord som jag nu valt som rubrik.
Just vid den tiden, när hon fick ta del av uttrycket, upplevdes det som mycket väl behövda ord. Och även senare har de bokstavligen blivit till en hjälp att klara sig igenom vardagen!
Både för henne, mig och kanske många andra i vår stora familj.
Jag tänker särskilt på den här tiden efter mammas död. Då vi varit tvungna att ta oss i kragen för att kunna gå vidare med våra liv.

Fake it until You make it!  

Ibland har jag alltså, som ni kanske nu förstår, varit tvungen att fejka för att klara sorgen och vardagen!
Så! Nu var det avslöjat!
Känns det igen? Finns det fler där ute som ibland får ta till lite "låtsaskänslor" för att klara dagen?

Om vardagen känns för tung av olika anledningar kan man ibland, med fördel, behöva fejka inför sig själv om att allt känns bra.
Det är då man får övertala sig själv att göra allt det där som till en början kan kännas motigt, men som faktiskt i slutänden kan bli något positivt för kropp och själ!

Man kan känna stort motstånd till vissa uppdrag, sysslor, möten eller träning.
Man orkar inte, vill inte, kan inte förmå sig, har inte tid mm.
Ursäkterna för att slippa/låta bli, kan bli många och "bra".
Vad gäller exempelvis träning, vet de som verkligen satt igång, att det tar några veckor innan det känns roligt och blir till ett behov.
Så är det nog med det mesta. Man behöver en slags inkörsport och en startsträcka.

För mig kan det ibland vara (och har verkligen varit, under de dryga två år som gått efter mordet) precis så där motigt, när jag till exempel ska göra mig klar och gå/åka iväg någonstans.
Att lämna mitt hem. Min trygghet.
Det kan vara att gå på en bjudning, gå till jobbet, ta en promenad, gå på nåt möte, besöka olika butiker mm.
Kroppen känns tung och seg som om jag har influensa.
Själ och hjärta känns som ett öppet sår och i halsen sitter en stor klump av olust och gråt.
Men det är då som min hjärna träder in med sina små egenvårdsråd, och bestämmer att jag ska göra mig klar för att ge mig iväg.
"Låtsas som ingenting bara! Le och gör dig klar! När du väl kommit dit går det bra, säger hjärnan"!
FejkLe lite!

Och när jag väl kommit fram dit jag ska, så är jag redo. Jag ler och försöker smälta in och det går faktiskt bra. Jag bryter inte ihop.
Det kan till och med bli en fantastisk dag.

Ibland kan man behöva grotta ner sig, men Inte Alltid!
Livet blir inte lättare för det.
Man kan behöva fejka lite för sig själv, för att orka med i längden! För att uthärda vardagen. För att samla lite kraft och komma igång.
I dag kan det ju vara just den där dagen, när man mot eftermiddagen kan känna att det blev en Riktigt Bra Fantastisk Dag!

Men, sedan kan det vara så att man ibland inte bara fejkar för sig själv, utan även inför människor man möter.
Människor som man kanske inte vill, ska veta hur man mår. Människor som man misstänker att de på nåt sätt egentligen inte är så intresserad av just dig och ditt mående.
Människor man inte känner eller Människor som man kanske inte vill belasta med mer tråkigheter och så vidare.

Det kanske känns helt ok och nödvändigt med fejk inför omvärlden, någon gång då och då.
Men i längden kan det bli fel.
Att försöka inbilla alla andra att du mår bra, kan i längden bli till en stor påhittad bubbla, som till slut töjs ut och spricker av sig själv!
Tänk om den spricker när du inte är beredd!
Då, är det viktigt att det finns någon där som tar emot dig! Någon som vet hur du har det och hur du mår.
Någon som förstår!

"Fake It Until You Make It" kan innebära så mycket.

På Gott och Ont!