Kära mor

Kära mor... Så började mitt brev...

När jag växte upp brukade jag lyssna på Göingeflickornas visa "Kära mor". Den handlar om en person (i en annan tid) som rymt  hemifrån och sedan har svår hemlängtan och skriver ett brev hem till sin mor. 

En del av texten i visan lyder så här:
"Kära Mor! Säg får jag något svar?
Kanske finns du inte längre kvar.
Alltför länge sedan bort jag for
men jag skriver ändå, kära Mor"!

Häromdagen var det Mors Dag.
Jag önskar att det var som i visan. Att det är jag som rest bort och skriver ett längtansbrev hem.
Tyvärr är det ju nu inte så, men ibland känns det som om jag pratar med mamma likt i ett brev.

Tänk om jag kunde skicka ett verkligt brev till mamma. Adresserat:
Till
Vanja Nilsson
Änglavägen
Himmelen

Jag undrar hur mitt brev i så fall skulle se ut?
Självklart skulle jag lägga stor vikt vid valet av papper. 

Ett vackert papper i mjuka färger. 

Sedan skulle jag nog berätta om allt som hänt sedan den 22:a december 2016.
Jag skulle fråga om saker jag undrar. Berätta om hur jag mår och om hur mycket jag saknar henne. Jag skulle beskriva naturen och vädret och den märkligt varma vår vi haft. Om sorger och om smärta, men också om glädje och nya liv.

Kära Mor! Älskade Mamma!
Jag saknar dig! Jag längtar efter att få känna din mjuka kind emot min. Jag längtar efter att få höra din röst.
Som du förstår, så blev vi väldigt chockade och bedrövade, när vi fick beskedet om att du blev mördad.
En svår och jobbig tid väntade och fortfarande känns allt så overkligt och ofattbart.
Mycket har hänt sedan du dog.
Ett enda brev räcker inte, mamma. Jag får nog skriva många brev. Kanske ett brev i veckan...
Glädjeämnen har vi faktiskt fått och tur är väl det. Annars skulle livet bli totalt outhärdligt. Ett nytt liv kom till familjen, bara en kort tid efter din död. 

En går och en kommer... Som det kan hända i familjer ibland.
Vi har fått uppleva en varm och skön vår, må du tro. Du skulle ha njutit av den, liksom vi. Och förundras över naturens krafter. 

Alla mängder snö är puts väck, kan jag tala om.
Jag plockade en bukett med liljekonvaljer och "kväll o möra" (som du brukade säga) åt dig inför Morsdag. Den doftar ljuvligt ännu.
Ha det gott, älskade mamma.
Vi hörs! Kram!

Ja, många brev skulle det nog bli. Det är ju så otroligt mycket jag vill prata med mamma om. Det får ju knappast plats i bara ett brev. Skulle väl vara ett otroligt långt papper i så fall.

I söndags var det, som sagt, morsdag och många mödrar fick uppmärksamhet.
Själv umgicks jag med min man och mina barn. Vi hade det mysigt och tog vara på dagen.
Det är viktigt. Ta vara på tiden, govänner!

Carpe Diem!

Jag glömde bort att andas

Först på Annandagen 2016 fick vi träffa polisen, för att informeras om vad som hade hänt på kvällen den 22:a, vad som var på gång och vad som fortsättningsvis planerats hända i Råbo.

Fram till dess hade vi bara fått enstaka sms och telefonsamtal.

Vi visste inte hur mamma hade bragts om livet, eller varför.
Vi visste inte vem som var den skyldige. Bara att en misstänkt var gripen.

Det hade varit några spända dagar, då vi allihopa var samlade i mitt och makens hem.
Ca 15 familjemedlemmar samsades varje dag på 89 kvadrat.
Inte många ställen att vara lite privat och för själv på.
Det var tudelade känslor.
Man vill vara samlade för att stötta och få stöttning, samtidigt som man behöver lite egentid.

Vissa människor behöver gråta, och gör det. En del av oss kanske inte gärna vill gråta inför alla andra och håller det inom sig, tills en explosion är nära. Andra kan inte gråta, men vill.

De flesta i vår sköra familj kände nog den julen att vi gick varandra på nerverna då och då.

Hur som helst så var det en spänd liten skara som åkte ner till polisstationen på Annandagen. Vad skulle vi få veta?

Vi blev visade till ett rum, där vi satte oss runt ett bord.
Vi fick prata med två av dem som var ansvariga för hela mordutredningen. Från avdelningen Grova Brott i Bollnäs.
De berättade lite (det lilla de kunde och fick berätta) om hur långt de kommit i sitt arbete om att reda ut frågetecknen.

Vi ställde frågor, som de försökte svara på så gott det gick.

Jag minns i stort sett ingenting av det som sades, men deras mobiler ringde flera gånger. De fick information och rapporter om fallet, under tiden vi var samlade.

Vi fick veta att vi inte fick åka till huset i Råbo på ett bra tag. Det var en mordplats och teknikerna arbetade där.
Mordplats?! 

Det låter så overkligt med mord och mordplats... Det är väl Råbo vi pratar om, ingen mordplats?!
Vi skulle visst få en advokat också.

Vart var mamma? Hon skulle visst obduceras och undersökas tekniskt nere i Uppsala.

Efter att vi varit där en stund, hörde jag dem längre och längre bort... Bla bla bla bla... De babblade och babblade och jag uppfattade inte vad som sades.

Plötsligt känner jag att jag försvinner bort... Det susar i öronen och allt blir så dovt tyst. Mina händer domnar bort.

Jag hör att min syster gråter och jag hör någon prata om död... Vem är det som är död? Tror hon att jag är död? 

Inte håller jag på att dö inte...
Jag har ju bara glömt bort att andas!

Någon ropar på mig. "Är du med"? Mmm... "Carina, Hallå? Kom igen"! Mmm...
Jag känner hur de tar tag i mig.
Jag svarar mumlande att det är lugnt... Att jag bara ska köra ner huvudet mellan knäna och snart är pigg igen... 

Det är ok.  Jag behöver bara vila först. Vila, vila. Komma bort en stund.
Snart är jag ok igen!

Jag ska bara andas lite.

De besvärliga orden död och/eller avliden

Vår mamma är död. Hon är avliden.
Varför har många ibland så svårt att nämna dessa ord? Att någon har dött? Eller avlidit? Man har nog haft svårigheter för dessa ord i många sekler, tror jag.
Ibland säger man att personen i fråga har Omkommit, Gått bort eller Kilat vidare. Eller så väljer man att använda beskrivningen Somnat in.

Att Avlida.
Jag letade synonymer även här, liksom jag gjorde i inlägget om begravningen.
Avlida är ett ord som har väldigt många synonymer.
Här kommer några stycken: Dö, gå bort, omkomma, somna in, gå hädan, fått komma hem, kila vidare, kola, passera gränsen, gå in i den eviga vilan, sluta, ge upp andan, gå till sina fäder, lämna sin kroppshydda,  fara ned i det tysta, vända åter till jorden, vissna bort, kasta in handduken, dra ner rullgardinen, kila runt hörnet, dra sitt sista andetag.

Att vara avliden innebär ju, som alla vet, att man inte lever längre. Man har lämnat livet här på jorden. Man är död helt enkelt.  

Jag har egentligen inte haft några svårigheter med att säga att vår mamma är död eller avliden.  Desto svårare är det att acceptera just det faktum att hon är död.
Eller kanske handlar det mera om sättet hon dog på. 

Som det känns just nu vet jag inte om jag någonsin kommer att acceptera just detta.

Hon har omkommit på grund av ett grovt brott. Hon förolyckades i samband med ofrivillig kroppsskada.
Ja, om man vill så kan man kringgå den jobbiga sanningen och ordet man helst vill slippa säga.

Även om jag inte känner det jobbigt  att säga orden död eller avliden gällande mamma, så får jag däremot kämpa en del inombords med att säga ordet: Mördad.
Det är ett hårt, brutalt och traumatiskt ord. Liksom gärningen i sig.
Ibland väljer jag att säga att hon har bragts om livet. Eller att någon annan valde att avsluta hennes liv. 

Två något lindrigare beskrivningar att låta komma ut ur min mun.

  

Tyvärr, är det den bittra sanningen.
Att vår mamma inte bara är död/avliden.
Hon är mördad också.

Jämför man det hemska ordet med exempelvis uttrycket att någon har dött, så känns det plötsligt så mycket enklare att använda sig av orden död och/eller avliden.  Eller hur?
Det är egentligen inte ett skrämmande ord.
Det är ett faktum.

Att vara död eller avliden - att inte längre vara i livet.
Så är det.
Hon finns inte längre i livet - vår mamma.

Brotten glöms ofta bort

Härom veckan pratade jag och min bror om detta med hur fort man ibland glömmer olika brott som begåtts. 

När det har gått en tid, så glömmer man det som hänt i grannkommunen, i övriga delar av Sverige, på andra sidan jordklotet osv.
Ibland läser man en notis eller en artikel och reagerar väldigt starkt, men nästa dag har man redan gått vidare.

Varför är det så?

Kanske blir vi liksom de som förmedlar nyheterna: Idag är nyheten ny och spännande, i morgon blir den gammal och ointressant?
Och så glöms nyheten bort.

Eller beror det på att man inte orkar ta in alla hemskheter och på något sätt försöker sålla bort det som går?
Och sedan glömmer.

Kan det kanske vara en slags överlevnadsstrategi hos oss människor i dagens upplysta samhälle?
Ett samhälle där vi matas med nyheter av olika slag.
Ibland kan det kanske kännas bättre att glömma.

Men, vi som drabbas glömmer inte.

Vi närstående glömmer inte.
De närmaste grannarna glömmer inte. Vännerna glömmer inte heller.
Och alla vi som inte glömmer, undrar hur i hela friden man bara kan glömma?

Under mitt liv har det begåtts ett antal grova brott här i Hudiksvall med omnejd. Några så pass grova, att det slutat med döden för offren.
Vissa av brotten minns jag fortfarande till viss del.
Kanske beror det på att brottet hände i någon närliggande by eller för att det drabbade någon bekant eller bekants bekant.
Det kan också bero på att vi tidigare inte matades via media på samma sätt som nu. Vi hade ju till exempel inget internet.
De flesta av brotten har jag ändå glömt, liksom många med mig har gjort.

I dagsläget kan jag ibland önska att jag för alltid skulle glömma det, just för mig, värsta brottet.
Glömma att det har hänt. Glömma känslorna som ramlade över mig likt ett fallande höghus. Den kvävande, tunga känslan när höghuset lade sig över mig och täckte varje por av min kropp. Tungt! När det inte hjälpte att skrika och när syret nästan tog slut.
Tänk om jag bara hade fått glömma då? 

Och samtidigt vet jag att det är ju bara som att sticka huvudet i sanden. 

Även om jag skulle glömma själva händelsen, så kommer hon inte tillbaka.
Vår mamma.

Vi måste komma ihåg att bakom varje brott finns det människor.
Människor som du och jag.
Människor som är nära och människor i grannbyn.
Människor som kommer att ha minnena med sig genom hela livet. 

Människor som aldrig glömmer.

Begravningen

Begravning.
Vad menas egentligen med det?

Letar man på nätet kan man hitta flera synonymer till ordet begravning:
jordfästning, gravläggning, jordafärd,
griftefärd, sorgeakt och gravsättning.

Man kan även hitta orden avsked och farväl. Två starka och sorgliga ord som berör. Avskedet har jag skrivit om även tidigare.

När jag tänker på dessa ord får jag plötsligt en bild inom mig, föreställande en båt med en sjöman i. Sjömannen seglar ut till havs. Han står vid relingen och tittar mot land.
På land står en kvinna och vinkar farväl med en vit näsduk i handen.
Den näsduken är nog väldigt våt av tårar när hon kommer hem, tänker jag mig. 

Ja, vare sig man vill eller inte, så kommer den där dagen man egentligen inte vill ska komma.
Den där dagen då man ska få ta ett sista farväl av den döde.
Men tänk om man inte vill ta ett sista farväl? Om man vill hålla kvar kroppen lite till, och ytterligare lite till.
Det blir ju så definitivt när begravningen börjar gå mot sitt slut och den till slut är över.
En stund, som åtminstone inte jag ville uppleva.

Jag undrar om det är lite därför, som det för många är extra tungt under begravningen? Med gråt och kanske lite panikkänsla ibland.

För att det där slutliga avskedet känns så otroligt tungt och definitivt? För att det på något sätt blir klargjort att det inte finns någon återvändo? För att chansen till att få se den döde igen är förbi?

Vi bestämde oss för Ilsbo kyrka. Den kyrka som mamma och pappa gifte sig i. Flera av familjens barn är döpta där och under många år har vi både haft skolexamen och luciafirande där.
Präst och solist bokades. Vi beställde blommor i vårens tecken med pärlhyacinter i kistdekorationen.

Vi enades om vilken musik vi ville ha med och sedan var det dags.

Eftersom pappa var sjuk och vi kände att vi inte orkade med en stor begravning, så valde vi att hålla begravningen i "kretsen av de närmaste". Trots att många vänner och bekanta hörde av sig och ville komma så valde vi att bjuda in endast familjen, de närmaste släktingarna samt de vänner som mamma bjöd in till sin 70-års fest.

Dagen som vi fasade för bara kom, liksom alla andra dagar, utan vidare. Morgonen grydde och så fanns dagen där, när vi vaknade.
Den 27:e januari 2017.

Undrar om mamma skulle ha tyckt om min nya klänning? Maten? Valet av musik? Och alla vackra blommor som gick i blått och matchade Ilsbo kyrkas bårtäcke?

Klart hon skulle. Vi gjorde det så fint vi kunde - för mammas skull.

Vi kunde inte göra annat.

Till exempel kunde vi inte ta reda på om mamma hade några önskemål gällande sin egen begravning. Vi fick fortfarande inte komma in i huset i Råbo. Vi beskrev lite kläder för polisen, så de kunde plocka fram den klänning vi ville mamma skulle ha på sig. 

Den klänning hon köpte till sin 70-årsdag.

Denna sista dag tillsammans med mammas lekamen, blev tyvärr inget klart och tydligt minne för mig. Jag minns inte så mycket av det som skedde i kyrkan. Ja, jag bröt ihop och grät mest hela tiden. Liksom flera av oss gjorde.
Jag minns inte ett ord vad prästen pratade om. Jag minns sångerna som Simon Garefors sjöng, eftersom jag lyssnar på dem ofta. Jag minns också att en fågel sjöng så högt, så högt från ett träd intill kyrkan, när vi steg ut på trappan efteråt. Och att solen tittade fram en aning ur molnen. Det minns jag. Ett tecken från mamma, tänkte jag.

En av mina systerdöttrar hade knåpat ihop ett fint bildspel innehållande musik, bilder och även filmsnuttar. Som ett minne av mamma.

Detta bildspel tittade vi på vid minnesstunden, som vi hade i församlingshemmet i Ilsbo efteråt. Jag är fortfarande så glad över detta bildspel. Som gör det möjligt att, lite mer intensivt, "umgås" med mamma då och då. Höra hennes röst, se hennes rörelser, lyssna till hennes skratt, se henne le osv.

Vi lämnade mamma där i kyrkan den där dagen. Och gick vidare till minnesstunden. Konstig känsla. På ett sätt ville jag inte lämna kyrkan. Den där definitiva känslan infann sig. "Det är slut, det är slut, det är över nu". Men över var det inte. Det går aldrig över, som Tomas Sjödin säger, men det går vidare. Jag ville smeka kistan. Omfamna den, med blommor och allt. Skrika, gråta och aldrig gå därifrån.

Men, jag behärskade mig och gick...

Här under är en länk till Fonus och mammas minnessida. Där kan ni klicka er fram till foton, lite musik, länkar till mera musik  mm.

https://minnessidor.fonus.se/memorial_page/memorial_page_personal_info.php?order_id=521761&set_site_id=2&sign=09f0b97e536d3b657c9bc46d91cad6a3

Att kunna planera för begravning - eller inte

Begravning... vadå begravning? Varför? Nu? Redan? Hur ska det gå till?
Vi har ju inte ens riktigt fattat att mamma är död...
Hur skulle mamma vilja ha det på sin begravning? Vilken ort? Vilken kyrka? Vilken präst? Vilka ska bjudas in? Hur många? Hur ska vi orka?
Dessa och flera andra frågor snurrade i våra huvuden.

Mamma var kvar på rättsmedicin i Uppsala, i ca tre veckor. Vi fick inte något klart besked om när vi skulle "få hem" henne.
Vi började därför planera för begravningen, innan vi visste när mammas kropp skulle komma tillbaka från Uppsala.

2012 kom en ny lag gällande begravningar. Lagen säger att man måste begrava den döde senast en månad efter dödsfallet. Om detta inte är möjligt, får man ansöka om förlängning hos Skatteverket.
Begravningsbyrån kan hjälpa till med allt som behövs ordnas.

I vårt fall var det lite svårt att hinna  planera och ordna allt som skulle förberedas inom, den enligt lagen, bestämda månaden.
Detta på grund av att det var julhelg och därav många röda dagar. Dessutom tog obduktionen lite längre tid än i mer normala fall.

Polisen/utredarna ville få svar på alla dna-prov mm innan de kunde anse sig som färdiga med obduktionen.
Vi fick först ett preliminärt besked från Uppsala om att de var klara, men så ändrade de sig i sista minuten och det dröjde ytterligare någon/några dagar innan vi fick besked om att allt var klart.

Jag upplevde det väldigt jobbigt den där tiden, med att veta att mamma låg där i Uppsala och vi fortfarande inte hade sett henne. Det kändes så konstigt. Att någon säger att mamma är död. Jag kunde inte förstå det. Kanske var det svårare att förstå eftersom vi inte fått se henne? Vilket jag även tagit upp i ett tidigare inlägg.
Jag hoppades på att ett fruktansvärt fel hade begåtts och att min mamma fanns i livet.
Och som jag skrivit om tidigare:
Hur kunde de vara så säkra på att hon var död? Vem bestämde det? Vem bestämde att det var just hon?

Jag minns att jag bad till Gud: Låt mig vakna upp ur denna mardröm och låt allt vara bra igen!

En begravning brukar innebära ett slags avslut och ett avsked. Ofta inom en par veckor efter dödsfallet.
För oss var det annorlunda.

Proceduren hade bara hunnit börja, när mammas kropp kom till Hudiksvall.
Vi hade en lång väg att gå, med utredning, kontakt med polis och åklagare, långa möten på advokatkontor, rättegång, skadestånd mm.

Flera besök behövdes på begravningsbyrån, liksom träff och planering med den präst vi valde.

Slutligen kunde vi bestämma en dag för begravningen.
Det blev den 27:e januari 2017 i Ilsbo kyrka. Präst blev Kajsa.B och solist blev Simon.G. Vi valde att ha begravningen i enskildhet. Den skulle smyckas i vårens och pärlhyacinternas tecken, eftersom mamma var född 2/4.

På något vis kändes det alldeles för tidigt och ändå var det som om väldigt lång tid hade gått.
Redo för avsked? Nej, det var vi inte.

Kan man någonsin bli redo för avsked efter detta som hänt?