Mediadrevet

Efter det som hänt vår familj och allt som stått i tidningar och sagts i tv, så vet vi att det som skrivs och sägs, inte alltid är helt och hållet sant.
Kanske beror det på att drabbade, som till exempel vår familj, väljer att inte delta? Eller så beror det på att media ibland överdriver, framförallt för att få sälja lösnummer.

Som jag skrev i mitt förra inlägg, så ringde Aftonbladet till mig på min mobil julaftonen 2016.

Det var dagen efter att jag fått reda på att min mamma blivit mördad. 

Reportern presenterade sig och undrade om jag kunde tänka mig att uttala mig...
Jag svarade inte. Jag lade på luren. 

Tyst, ledsen, arg och upprörd.

Sekunderna efter, så väljer Aftonbladet att ringa även till familjen där vi befann oss. Till deras fasta telefon.
Den som svarade valde också att avvisa dem. Kort och koncist.

När vi senare sitter till bords, hela familjen, och ska äta vår "julmiddag", så ringer de igen.
Julmiddagen som ni, sedan ett tidigare inlägg, vet bestod av tårfylld Tacos som tog flera timmar att tillaga.
Då ringer de, Aftonbladet.
Till pappa den här gången.

Jag minns att jag tog telefonen och sa med hög röst åt dem att sluta ringa. Jag var kanske inte så trevlig i luren precis. Jag sa åt dem att inte ringa mer, att visa respekt samt att vi tar kontakt själva om vi vill prata.

Frågorna som dök upp i mitt huvud var många: Bevakade de oss? Visste de att båda familjerna var samlade mitt på dagen där och  då? Varför väljer de att ringa till offren så snart efter händelsen? Varför ringer man på självaste julafton? Förstår de att vi fortfarande är i chock? Förstår de att vi är förtvivlade? Att vi helst vill gömma oss för omvärlden? Vem bestämde att de skulle ringa? Deras chef? De själva?

Jag har full förståelse för att tidningarna behöver läsare och att de, liksom jag, måste sköta sitt jobb. Att de måste sälja lösnummer och att gårdagens nyheter är gamla. 

Likaså förstår jag att det, där och då, var viktiga nyheter. Särskilt innan man visste att de hade gripit rätt person för dådet.
Att byborna var intresserade av detta fruktansvärda, förstår jag också. Alla var ju påverkade av det som hänt och många kände mamma eller hennes granne.

Men varför måste de ringa till oss drabbade så snart efter händelsen? Och på julaftonen? Kanske blev det inte sämre nyheter bara för att vi valde att avstå? Eller?
Nej, jag tror nog att de flesta var rätt så bedrövade ändå av denna händelse, som berörde en hel bygd.

Vår lokala tidning, Hudiksvalls Tidning (HT), valde att inte kontakta oss. De valde att låta oss få sörja i lugn och ro. De respekterade oss drabbade.
All heder till dem. 

Vi tog, vid nåt tillfälle, mailkontakt med HT angående frågor som vi själva kände var ok att ta upp och sprida via media.

Senare, inför årsdagen, tog de kontakt med oss och undrade om vi kunde tänka oss att vara med i ett reportage.

Vid den tiden hade vi hunnit landa lite. Hunnit inse att det som hänt, faktiskt hade hänt. Vid den tiden kändes det  okey att delta.

SVT valde, liksom HT, att avvakta.
Vi hade skriftlig kontakt med dem ett tag och när alla sedan kände sig redo, valde vi att delta i Svt:s nyheter. De belyste bl a bristen på krishjälp för oss drabbade, de första dygnen. 

De berättade även om några av mammas grannar i Råbo och deras engagemang för att ställa i ordning en minnesplats i Råbo.

Vi tyckte det kändes viktigt för framtiden att detta med krishjälp kom upp i tv. Det misstag som drabbade oss, när krishjälpen uteblev, får inte ske igen. Vi tänkte att vi kanske, genom att delta, kunde bana väg för en bättre framtid. För en bättre krishjälp.

Där har media verkligen en viktig uppgift. Att belysa och lyfta problem och låta dessa komma fram i ljuset. På det sättet bidra till förbättring.

 

Mitt råd till media i samband med sådana här fruktansvärda brott är: 

Visa respekt och avvakta.
Det kanske ni kan tjäna på i längden.

Och klumpen i magen växte

På julaftonsmorgon 2016 vaknade jag för andra dagen med en klump i magen, vilket jag skulle göra i många veckor ytterligare.
Klumpen växte och ville tränga ut genom halsen och munnen. Jag kände mig spyfärdig. Gråten låg där i klumpen och trängdes, tillsammans med ångesten och oron. Smärtsamt låg den där och gjorde sig påmind hela dagen... och resten av mitt liv känns det som ibland.

Jag började min julafton med att tända ett ljus, lyssna på några sånger och gråta.
Upplysningsvis kan jag berätta att klumpar i mellangärdet kan minska av gråt som släpps ut. Tyvärr är jag inte rätt person att upplysa er om hur mycket gråt som krävs för att klumparna ska försvinna helt.
Det förekom många klumpar i vårt hus den julen, som ni förstår.
Stora, tunga och svarta som kom dit mot vår vilja.

Vi var samlade allihopa, som vanligt vid jul. Men ingenting var som det skulle. Huset var fullt och trångt men det kändes så fruktansvärt tomt och meningslöst. Jul? Den kände vi inte av.
Vi förlorade glädjen över julen samtidigt som vi förlorade mamma.

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg, så kom en av Hjälparna på morgonen, med varm risgrynsgröt åt oss alla.
Det smakade så gott. Den mättade och gjorde gott i magen som man brukar säga ibland.
"Hä lägg sä söm bomull kring hjachta" brukade farmor säga om vit gröt. Och denna dag stämde det.
Det var ingen självklarhet att äta mat dessa dagar. Ingen visste vad man var sugen på. Ingenting lockade.
Våra magar var ju redan fyllda av klumpar som ingen ville ha.
Det var tacksamt att ha Hjälparna, som kom med närande och stärkande mat åt oss alla. När vi väl började äta, så kom hungern och maten smakade då riktigt bra.

Mitt på dagen åkte jag och pappa för att träffa den andra drabbade familjen. Mammas grannes familj.
Vi kände nog alla ett behov av att få prata med varandra och att få sörja tillsammans. Bara vara.

När vi satt där och drack kaffe så ringde min mobil. Okänt nummer. Klumpen i magen blev plötsligt större. Oron kom smygande. Vad hade hänt? Vem var det som ringde? Bara ingen olycka skett...

Det var media som ringde.
Aftonbladet valde att ringa till mig på självaste julaftonen. De undrade om jag ville svara på några frågor. 

Klumpen i magen växte ännu lite till och jag klickade bort samtalet.
Om medias idoga arbete får ni läsa om i mitt nästa inlägg...

Klumpen som landade i mitt mellangärde, den där fredagsmorgonen,  kom tydligen dit för att stanna.
Ibland är den större och ibland är den mindre. Den Svarta Klumpen.

Jag försöker att tänka bort den och vissa dagar är den så liten att den knappt märks. Jag glömmer till och med nästan bort den ibland.

Om jag hade katastroftänk innan det ofattbara hände, så är det ej jämförbart med vad jag har nu. Det gäller framförallt familjen. Vissa små orosmoln blir som mindre orkaner i mitt inre. 

 
Jag försöker intala mig själv, varje dag, att det kommer att bli bättre än just nu. I framtiden.
En vacker dag kommer jag att märka att ljuset i slutet av tunneln blir starkare och att havets stormande höga vågor minskar i storlek.

Och klumpen i magen... den hoppas jag ska torka ihop till en liten ärta. En ärta som kan få gro och växa till goda glädjefyllda minnen.

Jag ska bara försöka komma ihåg att ge den lite solljus och vattna den varsamt.

Det går en mördare lös

Tidigt på morgonen den 23:e december 2016 går man ut i media och informerar om att det har skett ett dubbelmord i Råbo, utanför Hudiksvall, och att mördaren är på fri fot.
För min familj innebar det, som ni redan vet och förstår, en katastrof. Men vad innebar det för andra?

De som bor runt sjön i Råbo, blev väckta av polisen mitt i natten och uppmanades att så snabbt som möjligt plocka ihop lite personliga saker. Därefter fick de lämna sina bostäder. Man hade då inte en aning om vart mördaren befann sig.
Man kan bara gissa sig till deras känslor och tankar. Hur ovissheten smög sig på liksom rädslan och oron.

Polisen uppmanade även människor i närheten av Råbo och skogen runt om, att inte komma i närheten, eftersom man bland annat var rädda för att eventuella spår kunde försvinna.
Media informerade om att mördaren troligtvis var beväpnad.
Vad for det för känslor genom kroppen på befolkningen då?
En beväpnad mördare som går fritt i skogen och är på väg...vart?

På morgonsidan när det spred sig ytterligare i media, visste man lite mera. 

Man hade säkrat spår i skogen och någonstans ifrån uppmanades människor i närheten att hålla sig inomhus med dörrar låsta. 

Någon fick rådet om att lämna bilnyckeln i bilen och ytterdörren låst.

Vad tänker man då som bybo? Till exempel de boende i Ilsbo, Silja eller på Bromsvallen?
Han kunde ju befinna sig vart som helst i närheten, kanske ligga i bakhåll och vänta på att slå till igen? Tänk om det var fler inblandade? Det är ju inte så långt över skogen.

Fler än vad man tror och förstår blev nog rädda och chockade. Jag vet att man på förskolan i Ilsbo låste alla dörrar och höll barnen inne. Jag vet också att någon tog sina barn och åkte till stan i den tidiga morgonen. Många var det nog som höll lite extra utkik runt husknuten den dagen.

Jag kan tänka mig att osäkerheten och kanske rädslan spred sig i takt med att informationen spreds.

Under natten befann sig, den nu hittade och dömde, gärningsmannen i skogen. 

Blödande och på flykt.
Vad rörde sig i hans huvud? Hade han flyktplanen uppgjord sedan tidigare eller kom han på lösningar efter hand?
Det får vi ju aldrig veta. Liksom vi aldrig kommer att få veta varför det blev just mamma och hennes granne som valdes ut till offer. 

Han har ju tappat minnet, gärningsmannen. 

En hel natt var han på flykt undan poliser, hundar och helikopter. Blödande tog han sig över skogen till Silja. Envist höll han ut. Han såg till att inte bli hittad där i skogen och mörkret.
Tidigt på morgonen höll han koll på Internet vad som hände i skogen runt Råbosjön. Vad tänkte han? Vad planerade han? 

Han höll koll... han googlade.

En par tre timmar efter att han googlat på Råbo, så hade han plötsligt tappat minnet.

Och så gick det ingen mördare lös längre.

Den sjunde vågen

Ibland slår känslorna över en, likt en våg.

Häromkvällen berättade jag, för några nyfunna vänner, om ett av mina sätt att se på sorgen. Nu vill jag dela med mig ytterligare.

Den 22:a mars i år, 15 månader efter mammas död, delade min syster ett inlägg som Riksorganisationen RAV hade lagt ut på sin Fb-sida samma dag. Det var ett av deras "Veckans ordspråk" och det är så fint.

"Sorg går inte över. Den tar bara en annan form. En sorg är som havet. Till att börja med är vågorna väldigt stora. Sen kommer dyningarna men havet blir aldrig mer stilla.
//Iben Sandermose"

Orden fick mig att tänka lite mer ingående på sorgen och vågorna.

Många har säkert hört talas om detta med den sjunde vågen.
Att det först kommer ungefär sex lika stora vågor och sedan kommer den sjunde vågen som är större, högre och starkare. En våg som kan skölja över en, helt oförberett och så kraftigt att man förlorar kontrollen.

Dagarna går, fyllda av en stilla sorg. Den ena dagen är den andra lik men ändå inte, liksom vågorna.
Vågorna rör sig mot stranden, lugnt och regelbundet.
Den ena vågen är på nåt sätt den andra lik, men ändå inte.

Och så plötsligt slår den sjunde vågen över en. Men en kraft som man inte är beredd på.  Man slås omkull och tappar balansen och med den även kontrollen.
Man rullar runt i vågen och virvlar med den en bit upp mot land. Man får vatten över huvudet och kanske en kallsup eller två, innan man frustande försöker sträcka på huvudet och kippa efter andan.
Man skrapas mot botten och känner stenar och grus mot huden. Det bränner i huden av gruset och svider i ögonen och näsan av det salta havsvattnet.
Man spolas upp på land av den kraftiga vågen.
Sedan plötsligt drar sig vattnet tillbaka och försvinner för en stund.
Men innan man hinner samla sig och hämta andan, så kommer nästa våg och sköljer undan gruset där man ligger.
Trött och slut ligger man kvar där och försöker öppna sina svidande ögon.
Man kanske undrar vad som hände och så försöker man kravla sig längre upp på stranden till ett mera torrt område.
Bakom sig hör man de lugnare och mindre vågorna, sakta och regelbundet slå emot stranden.

En obehaglig upplevelse är över. En kort känsla av att drunkna. Och sedan en förundran över att man faktiskt överlevt.

Så tänker jag mig sorgen. Dag för dag.

Den sjunde vågen infinner sig då och då. En en oanad kraft som slår undan benen på mig. Jag känner mig som en fisk på torra land, som kippar efter andan. Gråten inom mig, som förlamar och tröttar ut.
Lättnaden är stor när den sjunde vågen drar sig tillbaka och jag bara vaggas med i de mer lugna och regelbundna vågor som följer.

Jag vet att den kommer endera dagen... Den Sjunde Vågen.
Igen och igen, kommer den.
Men jag vet också att den drar sig tillbaka...

Den Sjunde Vågen, den fortsätter rulla, men den kommer inte alltid att vara lika kraftig varje gång den slår emot land.
Stormen kommer att bedarra en aning.

Kanske, till slut, kan jag bara låta mig vaggas i dyningarna.

Här är en länk till RAV:s hemsida:
http://www.rav.se
Och de finns som sagt även på Facebook.

När jag behöver fylla på själen med några trösterika ord, händer det att jag letar upp någon av Tomas Sjödins texter. Jag vill gärna dela med mig även av hans fina ord, och här kommer en länk till en av hans krönikor:

http://www.gp.se/livsstil/tomas-sj%C3%B6din-lita-p%C3%A5-att-det-ljusnar-1.3863916

I morgon är en annan dag

För några år sedan började jag skriva på en mer anonym blogg (som jag nu avslutat).
I den bloggen skrev jag ner detta inlägg, efter att vi varit utomlands.

Inlägget passade även bra i mina tankar för ca ett år sedan när vi åkte tillbaka till samma plats och samma hotell. 

Då var jag tyngd av sorg och vi väntade på att allt skulle bli klart inför rättegången.
En stark önskan fanns inom mig, om att en ny årstid skulle komma, både i naturen och i själen. Att allt skulle kännas lite bättre. 

Och inlägget, det passade även denna vår, när vi åkte.

Det handlar om att i morgon är en annan dag. En ny dag.

I morgon är en annan dag

Luften är klar och lätt kylig. Den är lätt att andas in.
Det börjar ljusna. Det är tidig morgon.
Jag står på balkongen på hotellet och tar ett djupt andetag. Andas in morgonens alla intryck.
Vill kunna minnas doften och känslan, tills nästa gång!
Jag lyssnar på Koltrasten som sitter i trädet utanför och jag ler för mig själv.
Den sjunger bara för mig...

Straxt ska vi resa hem till Sverige. Vill inte åka hem till vardagen. Till verkligheten.
Jag tänker "I morgon är en annan dag..."
Vem vet, kanske koltrasten kommit till Sverige också?
Och med den - våren!
Och kanske kommer allt att kännas lite bättre?

Luften är klar och lätt kylig. Den är lätt att andas in.
Det börjar ljusna. Det är tidig morgon.
Det ligger fortfarande snö på marken.
Jag går i skogen hemma i Sverige och längtar bort. Bort från vardagen och alla tunga känslor.
Jag tar djupa andetag och försöker inbilla mig själv att våren kommit lite längre. Att allt ska kännas lite bättre.

Jag lyssnar. Var det inte..? Jo, jag hör Koltrasten som sitter i ett träd i närheten! Jag ler.
Den sjunger bara för mig!

Luften är klar och lätt kylig. Den är lätt att andas in. Det har börjat skymma. Det är kväll.
Jag står på balkongen hemma i Sverige.
Jag lyssnar på Koltrasten som sitter i träd alldeles intill och jag ler.
Den sjunger bara för mig!

Våren har kommit på riktigt nu, det grönskar och gror.
Det känns inte helt bra inombords, men lite bättre.

Och I morgon är en annan dag..!

Beskedet till släkt och vänner

Vad säger man till släkt och vänner? Hur lämnar man ett sånt fasansfullt besked, som att en i familjen blivit mördad? Vad säger man? Vem ska ringa och meddela? Vem ska man ringa först? Tänk om man glömmer bort någon?

Ja, dessa frågor ställdes vi inför de där dagarna inför julen 2016.
Det år, när julen blev förstörd. Inte bara för oss, utan även för många av mammas närmaste släktingar och vänner.

Det första, och värsta, var att ringa barnen. Hur skulle de ta det?
Dottern befann sig i Stockholm och vi valde att först kontakta pojkvännen, för att vara säkra på att hon inte var ensam.
Sonen hade skollov och var hemma i sin lägenhet här i stan.

Mormor är död. Hon har blivit mördad.
Dessa hemska ord, som vi själva inte hade förstått, skulle vi på ett så skonsamt sätt som möjligt, framföra till våra barn.
Orden som trängde in i själen som ett slags gift.
Detta gift skulle nå fram till våra vuxna barn, lika snabbt som vi uttalade dem.
Och vi hade inget motgift.

Sedan stod mammas syskon och närmaste vänner på tur.
Den ena systern befann sig ensam i huset och vi valde därför att först meddela vår kusin, som fick åka till moster och lämna det hemska beskedet. Allt för att hon inte ensam skulle få ta emot informationen om att hennes storasyster mött en fruktansvärd död. 

Den andra systern befann sig hemma med maken. Jag slog numret och det var maken som svarade.
Med gråten och paniken märkbar i min röst, berättade jag det fruktansvärda. Mamma är Död. Någon har mördat henne. Mördaren går ännu lös och vi vet inget mer.

Allt eftersom klockan gick och radio och tv samt Internet hade visat och sänt inslag, hörde fler och fler av sig till oss.
De förstod. De anade. 

Redan innan kl 8 på morgonen hade många i den närmaste kretsen, nåtts av det värsta. 

Och julen var förstörd för många.

Som en bro över mörka vatten

Paul Simons vackra sång, fick extra stor betydelse för några år sedan, när pressen på mig som mamma och människa blev extra stor.
Den svenska versionen med Tommy Körbergs ord, liksom brände sig fast i mig.
Var stilla, var ej rädd. Jag är hos Dig. Jag tänder himmelens ljus. Var trygg.
Tro på Mig. Nu är Din stund. Djupen skrämmer ej. Jag är ju hos Dig.
Som en Bro Över Mörka Vatten ska Jag Bära Dig.


Trösterika ord när maktlösheten trädde in.
När känslan av att inte kunna hjälpa, infann sig.
När paniken över att inte kunna påverka till något gott, smög sig på.
När mina ord inte nådde fram och jag kände att jag höll på att förlora en del av mitt liv till något falskt, hårt, brutalt och grymt.
När jag helt enkelt höll på att förlora fotfästet och bönen på hjälp, skreks ut över havet.
Just då, sköljde dessa ord över mig. Likt en våg som slog över hela mig.
Dessa trösterika ord kom över mig som en budkavle direkt från Gud. Mitt skrik hördes visst ända upp till himlen.
Bönesvaret kom snabbt glidande över havet.

I vått och torrt. I glädje och lycka. I sorg och förtvivlan. I fattigdom och rikedom. Alltid och i evighet ska jag bära dig.
Ja, så är det!

De trösterika orden passar in i min roll som mamma och som människa.
Särskilt då... Men även nu och alltid.
I vått och torrt kommer jag att ställa upp och kämpa för mina barn, när de behöver mig.
Jag vill kunna vara som en bro över mörka vatten, för dem.
På vilken de kan klättra upp och bli torrskodda ibland, när livet känns hårt.
När de behöver en paus. När de behöver vila. När de behöver extra kärlek.
Och på bron, tänker jag mig, finns det skyltar med pilar åt olika håll och kanter. Skyltar med olika texter och minnen som de fått med sig under uppväxten. Vägmärken med kärlek, uppskattning, tillit, generositet, vidsynthet och annat smått och gott, som jag hoppas de tar med sig på sin vandring.



När livet återigen tog en tvär vändning den där natten innan jul 2016, rasade familjens tillvaro och styrkan försvann, som när man sticker hål på en ballong, och kvar blev endast de sladdriga trasiga ballongresterna.
Då kom de tröstande orden glidande igen.


Som en bro över mörka vatten


När du är trött, när du vill fly
Och oron viskar att din dag skall aldrig gry
Jag är hos dig, känn handen kring din hand.
Var stilla, var ej rädd.
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig

När skuggan faller kall, där du går fram
Och när fågeln inte längre syns och solen dör
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus.
Var trygg och tro på mig.
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig

Styr mot havet nu, Segla bort.
Nu är din vakna stund, det liv du väntar på.
följ vågens väg, se djupen skrämmer ej.
jag är ju här hos dig.
Som en båt över mörka vatten skall jag bära dig
som en bro över mörka vatten skall jag bära dig

Uppståndelsens tid

Påsken är här och på Annandag påsk är det den 2:a april, vilket är mammas födelsedag.

Påsken är både sorgens och uppståndelsens/glädjens tid.
Kyrkligt sett.

Jag önskar ibland att mamma skulle återuppstå för en stund... Om så bara för någon minut.
Så jag kunde få säga att jag älskar henne. Så jag kunde få krama henne. Så jag kunde få smeka hennes kind. Så jag kunde få höra hennes röst. Så jag kunde få tala om att jag gärna hjälper henne på med strumporna ett tag till, de dagar hon inte orkar. Så jag kunde få berätta om allt hon har missat. Så vi kunde få skratta tillsamman en sista gång.
Så jag kunde få ta ett ordentligt avsked...

Jag påminns i tanken om förra årets 2:a april och påsk.
Men innan jag berättar om det, måste jag backa lite och berätta om en blomma vi "hittade" på köksbordet i Råbo, när vi fick tillgång till huset två månader efter mordet...

Pappa hade köpt en liten Amaryllis till mamma innan jul. Mamma hade ställt krukan på köksbordet, men den hann aldrig börja blomma till julhelgen.

När vi kom till huset i slutet av februari, så hade inga blommor fått vatten under de två månader som hade gått.
Amaryllisen hade vissnat, så när som en liten ny grön knopp längst ner i krukan.

Vi vattnade och pysslade om, satte den i ljuset och gav den lite värme och kärlek. Liksom vi gjorde med alla de övriga blommor som verkade ha någon livsgnista kvar.
Den vissnade stjälken på amaryllisen  fick vara kvar.

Så till själva poängen och orsaken till mina tankar och minnen idag.

När mammas födelsedag kom, den 2:a april 2017, hade amaryllisens spirande, gröna, nya stjälk vuxit sig stark och ganska lång.
Dessutom bar den knoppar.
Och den vissnade stjälken var kvar.

Och så kom påsken, uppståndelsens tid.

Vi kom till huset och såg den lilla amaryllisen.
Den var inte så liten längre.
Den hade fyra vackra, röda, stora blommor.

För mig blev det som en slags liknelse.
Det var en blomma för pappa, en för min bror, en för min syster och en för mig.
Och den vissnade stjälken var kvar. 

Den låg så mjukt över kanten på krukan och påminde mig om mamma och det som hänt.
En blomma för var och en av oss och så mamma som "vissnat", men ändå finns kvar.

Fyra vackra blommor på en enda stark och stadig stjälk hade utvecklats ur den vissnade ursprungsblomman.

Amaryllisen, julens blomma, hade lagomt till påsk fått liv igen.

I uppståndelsens tid fick vi uppleva att julen varade ända fram till påska.