Är du inte mörkrädd..?

Den frågan har jag fått en par, tre gånger efter att mamma mördades. 

På det kan jag svara både ja och nej.

När jag var liten minns jag att jag var otroligt rädd för att gå hem själv från farfar och farmor på eftermiddagarna, när det började bli mörkt.
Jag brukade börja gå men vände när jag kommit, nästan halvvägs hem, fram till sommartorpet "Fröknenes". (Det är ett litet torp som har fått sitt namn, efter att det bodde två ogifta kvinnor där på somrarna = Fröknarnas).

Varje gång vände jag vid samma ställe, för det stod "en räv" där vid vägkanten och stirrade på mig. 

Jag sprang allt vad jag orkade tillbaka till farfar och farmor och med gråten i halsen bad jag att någon av dem skulle följa med mig till vägbelysningen, bortanför torpet.

Självklart följde någon av dem med mig, med en ficklampa i den ena handen och min hand i den andra. 

Vi gick där längs grusvägen för att tillsammans möta "räven" och den "fara" som lurade där borta i mörkret.
Varje gång blev jag visad och informerad om att räven jag sett bara var en stubbe som stack ut från slänten precis där, innan "Fröknenes".

Just där och då, när jag var så uppgiven av rädsla, var farfar och farmors lugn en stor trygghet för mig. En trygghet som fanns där, oavsett mörker, rävar eller andra faror.

Det har hänt, och händer, att jag känner mig lite mörkrädd även som vuxen.
Att jag tror jag sett eller hört nåt oönskat som skapar oro och rädsla. 

En övergående känsla som de flesta känner igen.
Men, jag kan inte påstå att jag direkt blivit mer mörkrädd efter att mamma bragdes om livet. Vilket den/de som ställde frågan antagligen trodde.

Nästan varje kväll går jag rätt ut på en "täkt", för att rasta hunden. Rätt ut i det bäcksvarta mörkret, utan någon rädsla för "det okända" runt omkring. 

Jag kan stå där, som jag nämnt tidigare i ett blogginlägg, en lång stund och titta upp mot himlen och stjärnorna. 

Eller stirra med oseende ögon rakt in bland träden. 

Lyssna på allt och ingenting. 

Medan hunden tålmodigt väntar.
Jag kan fascineras av tystnaden och lugnet, av det starka ljus som letar sig fram i månens och stjärnornas sken och av den känsla av trygghet jag kan uppleva, trots mörkret.
På nåt sätt känns det ibland som om jag står där ute under stjärnorna och umgås lite med mamma.

Däremot har jag, efter mordet, vid några tillfällen besvärats av en annan slags rädsla än bara vanlig, gammal hederlig mörkrädsla. 

Den här nya rädslan jag upplevt, har känts evighetslång men varat endast någon eller några minuter.

Så här gick det till:
Plötsligt drabbades jag av en slags obehaglig, kraftfull och ångestladdad känsla, när jag promenerade till jobbet.
Det var nu i vinter, efter att det blev mörkt på mornarna.
Rädslan eller känslan, anföll mig utan förvarning när jag mötte en okänd människa... 

Mina oroliga, "störda" tankar och fantasier satte igång direkt. Som ett slag i magen.
Det blev ett helt obehagligt scenario som startade med att jag undrade vad den jag mötte var för slags person...
Skulle människan kunna  vända och följa efter mig..? Vad var människan kapabel till? Ville hen mörda mig? Hade hen kniv?

Plötsligt befann jag mig mitt inne i skeendet då mamma mördades.
Jag tyckte mig kunna höra mammas skrik och känna hennes ångest.
Jag mumlade, ljudlöst, de skrivna orden från utredningen gällande telefonsamtalet som spelades in:
"...och sedan kan man höra kvinnan skrika..." 

Jag mumlade orden om och om igen och rädslan eller skräcken grep med kraft tag i mig. Jag fick hjärtklappning och det blev lite tungt att andas en stund.

Jag måste, där och då, direkt tvinga mig själv till att snabbt börja tänka på något annat. Att titta på nåt som fångade min hjärna och mitt intresse. Låta blicken följa en bil till exempel.

Möta rädslan och därefter snabbt mota bort den. 

Därefter ökade jag på mina steg för att liksom skynda mig bort från mina obehagliga tankar.

Andfådd, och mer svettig än vanligt, kom jag sedan fram till jobbet där jag fick stanna till en stund och samla mig innan jag gick in och började min dag.

Den rädsla jag kände (och kan faktiskt fortfarande känna vibbar av ibland) är kanske inte direkt jämförbar med vanlig mörkrädsla, men för mig är det en av den typ av känslor och rädslor jag slåss emot och jobbar med för tillfället.
Liksom rädslan över att förlora fler familjemedlemmar.
Och som jag nämnt tidigare så är ju även katastroftänket mer intensivt utvecklat. 

Tillsammans rotar sig alla dessa rädslor inom mig, som ett slags svårhanterligt ogräs. Som jag med stor energi och kamp, försöker utrota.

Jag ser det, på ett sätt, som ett steg i bearbetningen av det hemska som hänt.
Det är tungt, men nödvändigt att konfronteras med de här känslorna och rädslorna. De går nog snart över tänker jag. 

Med ett tillräckligt starkt ogräsmedel, i form av trygghet och ljusa tankar, så ska jag nog få de ovälkomna rädslorna att försvinna mer och mer.

Men, som sagt, rent normalt mörkrädd kan jag inte direkt säga att jag är. Jag trivs bra i mörkret där ute på "täkten".

Jag är bara rädd för vad som, i dag och i framtiden, kan komma fram ur skuggorna.
Vad som kan orsakas av själva mörkret och vad som inte kan skönjas på grund av för lite ljus.
Både inom oss människor och i samhället utanför.

Någonstans hoppas och tror jag, att ljuset till slut ska segra även i vår familj och att den mörkrädsla vi eventuellt kommer att känna i framtiden, ska vara en ren normal rädsla för mörkret, "rävar" och andra helt enkelt inbillade farliga saker. Som ju i själva verket är helt ofarliga och betyder - ingenting.

Så ja och nej. Jag är mörkrädd och ändå inte.

En hunds dagbok av Vanja

Med hopp om ett bra nytt år, vill jag inleda 2019 med att dela med mig av en berättelse som mamma skrivit.

Hon brukade skriva om familjens alla hundar i dagboksform. 

I natt har har vår hund, Kirre, sovit i Råbo hos pappa. Förskonad från alla smällare och raketer.
När vi hämtade honom på fm idag gick han och jag ner till bryggan vid sjön, där jag kom att tänka på en av mammas berättelser.

Den utspelar sig en varm sommardag och handlar om en hund som heter Nemo. Hans husse och matte var bortresta och mamma var "hundvakt".

Med en liten påminnelse av sommar får ni nu ta del av en av mammas "sagor". Jag har ändrat lite och bland annat tagit bort en del namn på de inblandade människorna.
Ha en God start på det nya året, vänner.

En hunds dagbok
2013-07-07 Råbo

"Ja, så var det då dags igen. Husse och matte skulle åka bort över helgen och jag blev skickad till Råbo, där jag nu ska vara med den gamla labradortiken Hedda och papillontiken Jasmine och deras matte Vanja. 

Det är så roligt här i Råbo. Jag trivs bra. Jag har lärt mig de rutiner som gäller. Jag får till exempel inte ligga i sängen, eftersom matte Vanja inte gillar att ha hundar i sängen. 

Jag får ligga på min filt på soffan, dag som natt. Det är min plats när jag är här i Råbo. 

Hedda sover i sin korg på golvet och Jasmin sover hos sin husse, Sören, i Ilsbo på nätterna. Men hon har en bädd på golvet även hos matte Vanja. 

På dagarna är husse Sören i Råbo med oss allihopa och när matte Vanja inte orkar eller inte kan, så tar Sören oss allihopa på promenader.

Igår, lördag, kom en mycket trevlig dam och hälsade på matte Vanja.  De hade arbetat tillsammans på sjukhuset.
Damen ville ta en promenad i skogen och matte Vanja föreslog att vi allihopa skulle gå "Lilla skogsrundan".

Innan vi kom oss iväg, hann husse Sören komma och då tog han alla oss hundar med sig. Han skulle gå en lite längre tur, sa han.
Ja, vi gick väl iväg då och sedan mötte vi matte Vanja och den trevliga damen längs stigen. Då ville jag vara med matte Vanja och damen istället, så jag försökte hålla mig kvar med dem. 

Husse Sören ropade och till slut var jag tvungen att ge upp och hänga med honom, Hedda och Jasmin. Men, tänkte jag, skam den som ger sig. När vi gått en bit så vände jag, fort som bara den, och kutade allt jag bara kunde tillbaka till matte Vanja och damen. De fick minsann hålla på en bra stund med att locka, förmana och säga till mig... ja, ja, ta mig i kopplet ni, tänkte jag. Äsch, jag går väl iväg med husse Sören då... Så det var bara att vända och följa med honom och de andra hundarna. 

När matte Vanja och damen kom tillbaka hem, hade de med sig kantareller som de hittat och plockat med sig. Matte Vanja sa att hon skulle smaska på dem senare på kvällskvisten.

 
Senare kom matte Vanjas och husse Sörens barnbarn A & E. De skulle också sova här eftersom deras mamma o pappa skulle bort. Jag gillar pojken A skarpt. Han är väldigt go och snäll med mig.

Natten har varit helt ok. Jag sov på min filt och nu på förmiddagen kom husse Sören som vanligt, med Jasmin. Jag blev så glad när jag såg Jasmin att jag inte kunde hålla mig... det kom lite kiss på golvet.
Jag skämdes faktiskt för jag hade ju blivit ordentligt rastad.  Matte Vanja sa inget. Hon bara torkade upp det.
Jag träffade ju Jasmin igår också, men ändå...

Idag ville barnen A&E gå ner till bryggan och bada. Alla vi hundar följde också med. För att titta på,  tänkte jag. 

Hedda, den tokan, hoppade i vattnet på direkten. Jag blev så nervös att jag skällde och morrade lite åt henne för att hon skulle komma upp. Men, Hedda bara flinade åt mig och simmade vidare. Plötsligt kom hon nära bryggkanten och kvickt som bara den, tog jag tag i hennes ena öra och drog. Men, hon var för stark för mig så jag... ramlade i vattnet!

Jäkla Hedda! Jag som aktat mig för vattnet så noga och så får hon mig att ramla i.  Jag tror minsann hon skrattade åt mig också. Dj...a byracka! 

Ja, som ni kanske förstår så skrattade även matte Vanja åt mig, så hon hade då kunnat ramla i hon också. Barnen blev nog lite rädda, för de hade vett nog att inte skratta. Efter en stund kom Hedda upp och jag kunde pusta ut. Men, tror ni inte att den jäkla byrackarn skulle ner i vattnet igen, fast jag försökte hindra henne. Vad tror ni hände? Jo, jag åkte i vattnet igen eftersom jag halkade på bryggan när jag sprang efter henne. 

Jag tog mig upp själv som tur var, men jag blev ju för bövelen BLÖT. 

När barnen A&E blev hämtade blev A sur. Han kramade och pussade mig och Hedda och sedan husse Sören och matte Vanja. Sedan åkte barnen hem. 

A ville nog inte åka ifrån mig, tror jag.

Matte Vanja tycker nog det är skönt att bli lite för sig själv ett tag, för hon gick och lade sig att vila en stund. Det är 27 grader i skuggan och vi är alla helt slut.
Snart ska jag åka hem igen".

Hälsningar
Nemo

Det, mina vänner, var en av mammas "sagor/berättelser". Hon hade fantasi och humor. Hon spred det gärna vidare också. 

Älskade Mamma, vad jag saknar dig! Vissa tillfällen mer än andra.