Katastroftänk de lux

Med hösten kommer mörkret och med mörkret kommer tankarna.
På mammas död, katastrofen som drabbade oss så abrupt, och sorgen därefter.
Men trots mörkret, är jag glad över alla de underbara färger hösten för med sig. Som lyser upp och som ger kraft och energi.

Häromdagen, när jag var ute i skogen, kom jag att tänka på mitt katastroftänk. Då och då dyker det upp. Sättet att tänka på olyckor som ännu inte har hänt. Dessa ovälkomna tankar.

Detta med katastroftänk kan man fundera mycket över.

Har vi kvinnor mer av den varan än män?
Kan det vara så att det är något vi har inom oss, mer än männen?
För att skydda våra avkommor?
Ja, inte vet jag. Men, jag vet i alla fall att min mormor hade det inom sig, liksom mamma. 

Och så har jag, på nåt sätt, fått katastroftänket med mig. Inbyggt eller inte, så finns det där. 

Oavsett orsak.

Vi människor har detta tänk inom oss, sedan urminnes tider, tror jag. 

Det sitter väl i "reptilhjärnan" som ett slags inbyggt försvar.

De flesta känner nog igen sig en aning när ordet katastroftänk dyker upp. Eller hur?
Många som har barn och familj känner sig oroliga t.ex när barnen är ute på äventyr, särskilt sena kvällar och nätter. Man tänker ofta ett steg för långt. Som man inte borde. Man oroar sig för olika saker, innan de ens har hänt. För tänk om det händer nåt... Tänk om barnen gör si eller så. Tänk om de väljer fel umgänge mm.
Eller när någon av ens nära och kära är ute och kör bil. Då kan pulsen gå igång.
Om man till exempel hör på radion att det skett en olycka,  efter den väg man vet att familjemedlemmen kan befinna sig. Då är katastroftänket där på ett ögonblick. Man oroar sig, vare sig man vill eller inte.

Mitt katastroftänk och de ovälkomna känslorna av lätt ångest, har ökat lavinartat sedan mamma dog.
Känslorna och tankarna kommer över mig utan att jag kan hindra dem.
Ibland för minsta lilla händelse.

De första veckorna efter mordet, fick jag hjärtklappning, blev yr och mådde illa så fort jag såg poliser eller polisbilar. Likaså gällde brandbilar, brandmän, ambulanser och dess personal.
Ja, uniformerade människor helt enkelt. 

Bara jag läste om dem, eller när någon pratade om dessa yrkesgrupper, kände jag illamåendet som en klump i magen.
Hörde jag och/eller såg en helikopter så blev det trångt i bröstet och ibland undrade jag om hjärtat verkligen  skulle klara av belastningen. 
Tankarna som följde handlade ofta om det fruktansvärda som redan hade hänt, men de kunde även uppta min hjärna med tankar som "Tänk om...".

Jag såg katastrofer i mångt och mycket. Olyckor förutspåddes och jag kände mig livrädd över tanken på att förlora ytterligare någon ur min familj. 

Under lång tid var jag noga med att låsa dörren när jag gick ut. Även om familjen var kvar hemma. 

Jag låste in min familj helt enkelt.
En inlåst familj är ju bättre än ingen familj alls. Jag ville skydda alla mina närstående så gott jag kunde. Ibland blev jag nog lite för överbeskyddande. Särskilt mot våra barn och mot pappa. Det sitter nog fortfarande i, om jag ska vara ärlig.
 
Alltjämt reagerar jag ibland stark när jag t.ex hör någon typ av utryckningsfordon. Jag blir kall i hela kroppen, benen känns ostadiga, hjärtklappningen kommer direkt och jag försöker snabbt tänka efter vart alla i familjen befinner sig.
Jag lokaliserar åt vilket håll ljudet försvinner och känner en stark längtan efter att ringa till den som kanske kan befinna sig åt det hållet.

När min dotter var liten fick hon med sig en bilddagbok hem från dagis.
På en av bilderna ser man några små barn sittande, skrattandes, i en öppen stor kartong. Min dotter står på golvet intill. Hon ler stort och ser väldigt nöjd ut. Någon av fröknarna har skrivit en text intill fotot, som tydligt beskriver min dotters ord: "Jag älskar småbarn. Och här har jag samlat dem i en låda"!
Precis så kan jag känna ibland. Tänk så praktiskt och tryggt det vore, att kunna samla alla man älskar i en låda. Då skulle man verkligen veta vart man hade dem. Tryggt och bra.

Även i mitt yrke känner jag ibland att katastrofen lurar bakom ett hörn. Det är klart att det händer akuta saker där då och då, men katastrofer är rätt ovanliga på min arbetsplats.
Lika ovanliga som i mitt hem eller i mina vänners hem.

Det är nog bara helt enkelt dags att inse, att jag inte helt är omgiven av katastrofer.

Att känna glädje mitt i sorgen

Att känna riktig och äkta glädje, efter att ha förlorat en familjemedlem så chockartat som vi gjorde när mamma mördades, är svårt och sitter långt inne.
Det tar tid innan de äkta känslorna infinner sig.

Från början hade jag dåligt samvete om jag råkade ha trevligt/roligt. 

Jag bad nästan mamma om förlåtelse ibland, när och om jag kände en gnutta glädje.
Hur kunde jag överhuvudtaget glädjas över något? 

Efter det fruktansvärda vi drabbats av.
Det fanns ju inte längre nåt att vara glad över.
Fast...det stämde ju inte riktigt.
Vi hade/har ju så mycket att glädjas åt, egentligen.
Även om det var svårt att se, mitt i den stora sorg och chocktillstånd vi vandrade omkring i.

Det var svårt att känna något annat  än en växande rädsla och skräck
de första timmarna. Och naturligtvis en enorm sorg och kraftlöshet som inte går att beskriva. Därefter smög sig ilskan på, liksom förtvivlan och vanmakt. Kroppen fylldes av en en tomhet som bara växte.
Vi gick omkring som i något slags vakuum.

Glada och tacksamma var vi naturligtvis, över all den hjälp och det stöd vi fick. Vänner kom och gick, mycket kaffe dracks och tårar föll. 

Det blev många tröstande kramar och varma ord som omfamnade oss. 

Och mitt i allt detta växlades det även några leenden. 

Något enstaka ansträngt skratt lyckades till och med komma upp ur våra strupar ibland.
Men den riktiga genuina glädjen tog det tid att hitta.
Till viss del  söker vi nog fortfarande efter den.

Ibland är det tur att det finns barn. Barnen är som små glädjeämnen. Det är svårt att hindra dem från att skratta när de tycker nåt är roligt. Och skratten smittar.
Vi skrattade tillsammans med barnen på juldagen, när vi spelade spelen som fanns i de paket som öppnades (det var ju jul...).
Vi hade faktiskt lite roligt en stund. Trots allt!

Några dagar efter årsskiftet kom ett nytt litet glädjeämne till familjen. 

Ett nytt liv kom till världen. 

En liten tjej med stor livskraft och en påminnelse om att livet går vidare, oavsett.
Det lilla glädjeämnet hade en "hälsning" från mormorsmor Vanja i pannan.
Ett "storkbett" format som ett V.
Kraftigt rött och framträdande.
Sorgen blandades med glädje. Och i viss mån en gnutta förtröstan.

Det lilla livet gav oss alla lite extra kraft.

Denna sommar har familjen samlats kring en, för oss, stor högtid.
Ett vackert bröllop där mamma, trots sin frånvaro, fanns med på olika sätt. Bruden bar en fantastisk brudklänning som var omsydd av den klänning mamma hade när hon stod brud.
En berlock med ett foto av mamma och pappa som brudpar, fanns med i brudbuketten.
Det var en glädjefylld dag. 

Mitt i sorgen vi fortfarande bär på. 

En dag fylld av kärlek och glada tankar. Men även en dag, då vi saknade mamma lite extra.

Med tiden har de äkta skratten återvänt. Skratten som bubblar friskt  inom en och som känns ärliga och fyllda av glädje. Man liksom glömmer sorgen för en stund och fyller omedvetet på med den energi och kraft vi så väl behöver, till både kropp och själ.

Vissa kvällar, särskilt när det är stjärnklart och jag spanar efter de där stjärnfallen jag skrivit om tidigare ni vet, känner jag sorgen inom mig som extra stor. Då kommer tankarna åter. Hur kan jag vara glad?
Hur kan jag känna glädje?

Ibland kan det numera, efter en stund, dyka upp en annan känsla.  

Den kommer smygande och letar sig fram i mitt inre. 

En känsla av tacksamhet och en stilla glädje. 

Som en liten påminnelse kommer den och fyller mig med sin kraft. 

En påminnelse om allt det fina vi faktiskt har kvar. 

Alla glädjeämnen vi har att leva för. Våra ljusa och goda minnen vi har efter mamma.

Vår mamma skrattade ofta och högt, vilket även min systerdotter har skrivit om i ett inlägg på Facebook.
Skratten var ekande och klingande.
Och även om sorgen fortsätter att krama hårt om våra hjärtan och själar och hela kroppen skriker av smärta ibland, så kan vi inte värja oss från de klingande, smittande skratten och glädjeämnena. 

Skratten som helar och läker. 

Som stärker och bygger upp. 

Som enar oss i glädjen och får oss att lättare gå vidare.
Mitt i sorgen.