Att gå vidare - del 2

Släpp och gå vidare.
Det är en text av en, för mig, okänd författare. Texten kan man hitta på nätet.

Jag kom för första gången i kontakt med den, när jag satt och bläddrade igenom några anteckningsböcker efter mamma. 

Hon hade skrivit ner texten för hand längst bak i en av böckerna. Det var ord som någon gång hade berört henne och som hon kände att hon ville bevara. Mamma hade en tanke med att hon ville spara texten. Av någon okänd anledning.

Min första tanke när jag hittade den och läste var: "Ja, det är ju lätt för dig att säga, mamma. Du finns ju inte här längre... Det är ju inte du som är tvungen att gå vidare. Typiskt att just du skulle komma med dessa ord".
Jag kände mig lite arg. Sedan blev jag ledsen och fick dåligt samvete för mina tankar. Men, mamma fanns där på nåt sätt, och smålog lite finurligt.
På ett sätt kändes det som ett slag i magen. Som ett slags hån. Att nu får det vara nog med ert "grinande". Nu har ni "pjålat" klart. Nu räcker det, liksom.
Och på ett annat sätt var det som om mamma ville säga nåt annat. Nåt tröstande. På hennes lilla vis. Nåt vägledande.

Att se hennes handstil var inte heller det lättaste. Inte med den texten.

Och, tyvärr mamma, det är faktiskt inte så lätt att släppa och gå vidare. Inte så fort i alla fall.
Det tar ju, som jag varit inne på tidigare, olika lång tid för oss alla.

Texten säger ju inget om vid vilken tidpunkt vi ska släppa, så att likna den vid en pekpinne är kanske lite överdrivet. Även om den kändes lite som det, direkt när jag läste den.

Att gå vidare är en sak, men att släppa är en annan. Det kan faktiskt vara det svåraste.
Som jag skrev i det förra inlägget så går ju faktiskt livet vidare. Utan att man kanske ens förstår det. 

Det kanske händer nåt speciellt där man påminns om att mamma faktiskt inte finns här bland oss i familjen längre. Man påminns om att man trots detta fungerar skapligt. Att man inte ständigt tänker på det som hänt längre.
Man går till exempel vidare med jobb, utbildning, nya kontakter, familjen mm. Man skrattar och man gråter. Har känslor som kommer och går. Man börjar faktiskt så smått att förstå.
Men att släppa taget om det som hänt, själva händelsen alltså, är näst intill omöjligt.

Frågorna återkommer då och då. De gnager inom en. Varför? Hur kunde det ske? Tänk om något varit annorlunda? Om vården hade upptäckt allt i tid? Om någon förstått i tid?
Och så håller hjärnan på. Inte hela tiden. Kanske inte riktigt varje dag längre, men då och då.

Så, älskade mamma, det är svårt att ta till sig texten du skrev ned. Men jag försöker. Vi alla försöker. Varje ny morgon ställs vi inför en ny dag med nya möjligheter.

Släpp och gå vidare
Låt inte det som hänt tidigare, tynga ned dig.
Allt som hänt, fram tills nu, är historia.
Det finns inte längre, annat än i dina tankar.
Varje gång du tänker på något negativt som hänt, utsätter du dig och din kropp för upplevelsen igen, eftersom din kropp inte kan skilja på det som hänt "på riktigt" och på det som du "bara tänker".
Du ökar alltså mängden av negativitet i din kropp, vilket i längden kan påverka både din hälsa och ditt liv. Tillåt dig att släppa, förlåta om det behövs och sedan gå vidare.
Du har inget att vinna på att älta eller fastna i gamla saker. Ditt liv är här och nu och varje dag är ny. Varje morgon har du möjlighet att börja om, varje morgon kan du ta beslutet att göra det bästa av den här dagen. Unna dig det!
Ingen mer än du förlorar på att du ältar det som redan är över.
Släpp och gå vidare. Lättare och gladare.

-----------

Älskade Mamma! Om det bara vore så lätt... Men vi får ta en dag i taget, och fortsätta så smått med steget att gå vidare. Och så jobbar vi vidare på det där med att släppa. Eller hur, mamma?

Gå vidare...

Ett av mina "favorittröstecitat", efter att mamma dog, har varit orden som pastorn, författaren och föreläsaren Tomas Sjödin sagt/skrivit: "Det går aldrig över.., men det går vidare".

Ja, så är det. Konstigt nog. Livet går vidare och man fortsätter att leva... Sorgen har sin gilla gång och tiden läker såren.
Eller? Läker verkligen såren?
Jo, kanske  - men såren lämnar spår.

Ärren kan ibland vara rätt så stora och synliga.

För vissa av oss människor, tar det mycket lång tid att få fysiska sår att läka. 

Beroende på i vilket skick man befinner sig i, rent kroppsligen. 

Cirkulationen har stor betydelse.
Alltså blodförsörjningen, syreupptaget och kroppens förmåga att få blodet att nå ut i alla kroppsdelar på ett optimalt sätt.

Det gäller att försöka kämpa lite för att få en så god sårläkning som möjligt.

Man kan till exempel använda stödstrumpor, försöka ha ett bra näringsintag, kanske ta tillägg av vissa vitaminer, gå på promenader, sluta röka, använda bra förband och vara noggrann med hygien.

Vissa klarar av att ta till sig och leva upp till många av råden/kraven för en bra sårläkning. Andra klarar det till viss del.
Såren läker olika snabbt/sakta och ärren blir mycket olika, gällande utseende och storlek.

Sårläkningen av de fysikska såren påminner mig om mitt sorgearbete och läkandet av mitt djupa själsliga sår. 

Att skriva den här bloggen har till exempel varit läkande och bra för mig.
Att kunna sätta ord på många av mina känslor, kan ibland kännas lika utmattande som ett träningspass. Men senare märker jag att det gjort verkan.
Att få ha förmånen att ha en familj, goda vänner och arbetskamrater som inte tröttnar på att lyssna, när man behöver ventilera - om och om igen. Trots tiden som gått. Det kan liknas vid vitaminkickar som pytsas ut lite då och då. Eller de där stödstrumporna som är så viktiga.
Att kunna hitta små tecken, som påminner om att mamma finns här med oss. På ett eller annat sätt. Där har vi verkligen energiintaget. 

Näringen.

Runt om mig i min närhet, kan jag även hitta de där de där bra förbanden som på nåt sätt får mig att kunna gå vidare i livet.

Men ändå... mitt i allt detta kan det komma över mig, ungefär som vågen jag skrivit om tidigare.
Det väller över mig.
Sorgen och konstaterandet: Det går aldrig över...

Och det är då jag får plocka fram nästa fras i favoritcitatet: "Men det går vidare..."

Ja, det gör ju det. Trots allt.

Nu har det gått 1 1/2 år sedan det ofattbara hände. Mycket har hänt i vår stora familj under denna tid.
Bra, roliga och fantastiska händelser. Upplevelser och minnen att glädjas åt. Men också mindre bra och lite sorgliga saker.
Sånt där man lika gärna kunde lämna därhän.

Och livet, det går vidare.