Den efterlängtade flyttfågeln

Visste ni att 500 miljoner flyttfåglar lämnar Sverige varje år?
Det visste inte jag. Att de är många har jag förstått, men 500 miljoner? 

Jag lyssnade på Tomas Sjödin idag igen, där han som vinterpratare i P1 kom in på bl a flyttfåglarnas förunderliga beteenden.

Mina tankar gick genast till min älskade och saknade mamma som kanske likt en flyttfågel nu får sväva på sina nästan viktlösa vingar och se jorden från ovan. 

Tankarna på mamma var starkare just idag, troligen eftersom det är morsdag.
En dag då saknaden kan slå till en så hårt, att man känner sig både omtöcknad och lite illamående.

På förmiddagen idag låg jag på takterrassen här utanför vårt hotell, under Madeiras värmande sol. Lyssnade på P1 och Tomas. Jag spanade upp i det blå. Tänkte på mamma som en efterlängtad flyttfågel.
Tänk, så glad man kan bli när flyttfåglarna dyker upp när det fortfarande är vinter kvar. Man räknar in dem, inväntar nästa sort och lyssnar på deras kvitter med glädje.
Man kan nästan känna att man saknat dem. Att man längtat efter dem som liksom kommer med besked om våren.

Undrar om du flyger just över den här ön när vi är här, mamma? Kvittrar och på nåt sätt är med oss på våra äventyr.
Som den där koltrasten vi lyssnar till varje gång vi är här. Den som sitter i ett träd utanför och sjunger för oss.

En Tornseglare (eller Tornsvala kanske många säger) flyger fort. Cirka 200km/timme, berättade Tomas Sjödin i programmet.
Fågeln kan stanna i luften från det att den lär sig flyga och tills den exempelvis, efter två-tre år, häckar för första gången. Tänk att flyga runt i flera månader och år, utan att landa. Det krävs mycket bensin till det. Eller tro. Tron på att faktiskt kunna flyga och tilliten till att allt löser sig. 

"Jag kan flyga, jag är inte rädd".
Den flyger omkring där, Tornseglaren, på lätta vingar. Seglar i vinden. Uthärdar regn, stormar och kyla, solsken och stekande värme.  Den letar sig mat i farten.

Lever du som en Tornseglare nu, mamma? Som vi ibland, om vi är uppmärksamma, kan se flyga över våra huvuden, göra djupdykningar och kvittra gällt och glatt.
Seglande tyst och viktlöst däruppe i den ändlösa himlen och hållandes lite koll på oss? Inte bara två eller tre år, utan för evigt?

En flyttfågel kan vara "på väg" i flera månader. Den flyger, spanar, sover, vilar, "chillar lite" som ungarna brukar säga, äter och fixar sina behov där uppe i skyn.
Kompassen på de olika resmålen är på nåt sätt inbyggd.

Vi har nog alla en slags inbyggd kompass, som tar oss till olika punkter och genom vägskäl i livet.
Även om alla människors kompass är inställda på döden som det slutliga målet, och vägen dit ser olika ut och är olika lång, så kommer vi aldrig att kunna vrida om kompassen när tiden  är inne. Det är vi nog alla medvetna om. Vi ska alla en gång den vägen vandra, brukar man säga. 

Vi ska alla dö.

När en annan människa valde att "pilla" och vrida på mammas kompass och skynda på hennes död, blev vi i hennes familj och vänkrets så ledsna, förtvivlade och arga att vi tappade fotfästet för en tid. Vi blev vingklippta och det blev svårt att flyga.

Nu har det snart gått 2 1/2 år och fotfästet är hittat, även om vi vacklar ostadigt ibland. Som små fågelungar på väg ut ur boet i försöken till att lära sig flyga. Stapplande tar vi oss fram tills vi fungerar av ren viljekraft. Vi flaxar med våra sköra vingar och tar oss fram. Ibland sakta och seglande, andra gånger flyger vi snabbt och gör små djupdykningar och kanske är vi även då och då med om att störta från hög höjd.

"Vi kan flyga, och vi är inte rädda" eller rättare sagt: "Vi kan flyga och vi är inte alltid rädda".

Jag sitter här och tröstar mig med att du likt flyttfåglarna kommer och går i mina tankar. Du stannar vissa dagar till en stund och pausar i mig. Kvittrar en trudelutt och berättar om olika minnen och episoder. Du flyger ibland snabbt förbi och jag kan känna dina vingslag, alldeles nära. Du kan då och då sätta dig på min axel och kvittra i mitt öra. Liksom trösta eller ge råd. Ibland kanske du sitter och tittar på mig alldeles i närheten, när jag minst anar det. 

Kanske ser och upplever du  allt som jag får uppleva. Fast i en annan dimension.
Ljudlöst och Viktlöst.

Din kompass kan ingen mer rubba.
Den är redan inställd på evigheten.

Fake it until you make it

Fake it until you make it...

Min dotter hade några få lärare, under sin skoltid, som trodde på henne och peppade henne. En av dessa lärare gav henne de ord som jag nu valt som rubrik.
Just vid den tiden, när hon fick ta del av uttrycket, upplevdes det som mycket väl behövda ord. Och även senare har de bokstavligen blivit till en hjälp att klara sig igenom vardagen!
Både för henne, mig och kanske många andra i vår stora familj.
Jag tänker särskilt på den här tiden efter mammas död. Då vi varit tvungna att ta oss i kragen för att kunna gå vidare med våra liv.

Fake it until You make it!  

Ibland har jag alltså, som ni kanske nu förstår, varit tvungen att fejka för att klara sorgen och vardagen!
Så! Nu var det avslöjat!
Känns det igen? Finns det fler där ute som ibland får ta till lite "låtsaskänslor" för att klara dagen?

Om vardagen känns för tung av olika anledningar kan man ibland, med fördel, behöva fejka inför sig själv om att allt känns bra.
Det är då man får övertala sig själv att göra allt det där som till en början kan kännas motigt, men som faktiskt i slutänden kan bli något positivt för kropp och själ!

Man kan känna stort motstånd till vissa uppdrag, sysslor, möten eller träning.
Man orkar inte, vill inte, kan inte förmå sig, har inte tid mm.
Ursäkterna för att slippa/låta bli, kan bli många och "bra".
Vad gäller exempelvis träning, vet de som verkligen satt igång, att det tar några veckor innan det känns roligt och blir till ett behov.
Så är det nog med det mesta. Man behöver en slags inkörsport och en startsträcka.

För mig kan det ibland vara (och har verkligen varit, under de dryga två år som gått efter mordet) precis så där motigt, när jag till exempel ska göra mig klar och gå/åka iväg någonstans.
Att lämna mitt hem. Min trygghet.
Det kan vara att gå på en bjudning, gå till jobbet, ta en promenad, gå på nåt möte, besöka olika butiker mm.
Kroppen känns tung och seg som om jag har influensa.
Själ och hjärta känns som ett öppet sår och i halsen sitter en stor klump av olust och gråt.
Men det är då som min hjärna träder in med sina små egenvårdsråd, och bestämmer att jag ska göra mig klar för att ge mig iväg.
"Låtsas som ingenting bara! Le och gör dig klar! När du väl kommit dit går det bra, säger hjärnan"!
FejkLe lite!

Och när jag väl kommit fram dit jag ska, så är jag redo. Jag ler och försöker smälta in och det går faktiskt bra. Jag bryter inte ihop.
Det kan till och med bli en fantastisk dag.

Ibland kan man behöva grotta ner sig, men Inte Alltid!
Livet blir inte lättare för det.
Man kan behöva fejka lite för sig själv, för att orka med i längden! För att uthärda vardagen. För att samla lite kraft och komma igång.
I dag kan det ju vara just den där dagen, när man mot eftermiddagen kan känna att det blev en Riktigt Bra Fantastisk Dag!

Men, sedan kan det vara så att man ibland inte bara fejkar för sig själv, utan även inför människor man möter.
Människor som man kanske inte vill, ska veta hur man mår. Människor som man misstänker att de på nåt sätt egentligen inte är så intresserad av just dig och ditt mående.
Människor man inte känner eller Människor som man kanske inte vill belasta med mer tråkigheter och så vidare.

Det kanske känns helt ok och nödvändigt med fejk inför omvärlden, någon gång då och då.
Men i längden kan det bli fel.
Att försöka inbilla alla andra att du mår bra, kan i längden bli till en stor påhittad bubbla, som till slut töjs ut och spricker av sig själv!
Tänk om den spricker när du inte är beredd!
Då, är det viktigt att det finns någon där som tar emot dig! Någon som vet hur du har det och hur du mår.
Någon som förstår!

"Fake It Until You Make It" kan innebära så mycket.

På Gott och Ont!