Skadad gärningsman

När vi förstod att gärningsmannen blivit skadad, i samband med mordet på mamma och hennes granne, började våra spekulationer angående orsaken till blodvitet.

Hur, när och var hade han blivit skadad?

Hann grannen göra nåt?
Hade mamma gått till angrepp?
Hann hon med att hacka en av kryckornas isdubb i honom, kanske?
Hade hon ryckt åt sig saxen och huggit honom?
Hade hon kastat en tung glasflaska i huvudet på honom?
Hade hon försvarat sig överhuvudtaget, efter att hon sett sin granne bli attackerad?
Eller var hon bara skräckslagen?

Vi visste, via media, att man hittat blod på flera platser längs flyktvägen, utöver mordplatsen, så vi kunde enkelt räkna ut att det blivit en ordentlig sårskada.

Vi önskade starkt att mamma hade givit sig på honom. Det hade känts bra att veta. Att hon hade hunnit med/orkat att försvara sig. 

Flera av oss i familjen hade nog en känsla av hämndbegär, när vi hoppades på att skadan berodde på ett hårdhänt försvar.

Numera vet vi att det troligen inte var någon av de två döda, som hunnit eller klarat av att skada gärningsmannen.
Det är mera troligt att han skadat sig själv i samband med brottet.
Kanske använde han en kniv utan parerstång?
Kanske var han inte starkare än att handen gled ner över kniven?

Som läget är just nu, så får vi nog aldrig veta den faktiska sanningen, eftersom gärningsmannen inte berättat vad som hände.
Vi kan bara gissa och spekulera.

Vissa anser att det inte är någon idé att spekulera... men vi gör det ändå. Kanske för att bearbeta och komma ytterligare en bit fram i sorgen och vårt fortsatta liv.
Även om det inte innebär att vi får ett sanningsenligt svar och löser gåtan eller att vi får mamma tillbaka.
Nej, men det känns bara lite bättre att bygga upp en slags förklaring om vad som hänt. Även om det bara är just spekulationer.
Som att själva tillverka och lägga dit ytterligare en pusselbit, i det pussel som alltid kommer att sakna bitar.

Så vi fortsätter...
Vi spekulerar och går vidare.

Vi får aldrig glömma skrattet

Mamma brukade skratta högt och hjärtligt.
Ett skratt som smittade.

Vissa dagar kommer jag på mig själv, att inte minnas hur hennes skratt låter... eller lät. 
Det är de dagarna som saknaden och sorgen känns extra tung.
Det är de dagarna jag vill ta telefonen och slå en signal, bara för att kolla läget. Prata bort en stund. Om allt och ingenting.
Det är de dagarna jag blir extra hårt och skoningslöst påmind.
Påmind om att mamma inte finns längre. Att jag aldrig kommer att få höra henne prata eller skratta igen.

En av mina systerdöttrar har komponerat ihop ett bildspel med musik och ljud.
Jag känner stor tacksamhet över det. När jag drabbas av den här extra stora längtan, händer det att jag tittar på bilderna och lyssnar på mammas röst.
Det gör mig både ledsen och glad.
Ledsen av all sorg och saknad.
Glad över att kunna höra hennes skratt.

Det som hände vår familj, för drygt två år sedan, fick oss att tappa fotfästet och skrattet försvann. En känsla av att vi aldrig mer skulle kunna vara glada infann sig.
Men, konstigt nog så kommer skrattet smygande. Det ligger på nåt sätt och lurar bakom knuten. Plötsligt kan vi bara inte undvika det, och nu har vi börjat skratta igen.

Och mamma, hon skrattar med oss. Högt och smittande.

Vi får aldrig glömma skrattet!