Min mamma får stå på bordet

Ända sedan mamma dog, där innan julen 2016, har vi haft ett fotografi på henne framme på köksbordet. 

Där har hon fått stå och liksom betrakta oss när vi ätit frukost, druckit kaffe, ätit middag och bara suttit mm.

Även i vardagsrummet står ett foto på mamma.
På en särskild plats. I gott sällskap av några ljus, en ängel, en av mammas kristaller mm.

"Det bästa man har, sätter man på bordet", brukar man ju säga.

Inte bara i mitt hem, har hon fått stå i blickfånget.
Vi är flera som låtit henne "vara med på ett hörn".
Alla har vi med omsorg noga valt ut ett ställe, där hon fått/får stå.

På hur många ställen ska hon få vara, mamma?
Hur länge ska hon få stå där på köksbordet egentligen?
Den frågan har jag ställt mig, flera gånger.
Är det normalt att inte vilja ta bort kortet? Borde jag söka hjälp för det?
Vad säger våra respektive om att ha svärmor på bordet?

Inför rättegången, våren 2017, "kom jag överens med mamma" om att hon skulle få så lov att flytta från köksbordet när rättegången var över. Jag var bestämd och kände mig säker på min sak.
Så tog rättegången slut och jag kunde bara inte...
Jag klarade inte ens av att flytta undan ett litet fotografi.
Jag fick ångest och dåligt samvete bara jag tänkte tanken.
Vad skulle mamma känna? Skulle hon bli  ledsen, där i sin himmel? Sörjde jag inte tillräckligt? 

Det var märkliga tankar som fyllde mitt inre.
Nej...
Jag var helt enkelt inte redo.

Hon kan få stå på bordet så länge hon vill... jadå. Eller, så länge jag vill...
Och så blev det.

Sommaren 2017 gick och när det så gått ett år, var det inte alls läge.
Julen kom och gick och det kändes inte lättare precis.
Sommaren 2018 var rätt ok känslomässigt.
Det blev en hel del vila, eftersom det var en sådan otroligt varm sommar. Man orkade inte göra så mycket mer än att vila.
Men, fotografiet stod kvar på köksbordet.

Vi hade en fin och bra jul och troligen var det den känslan som följde med mig, när julen skulle städas bort.

Jag kände mig plötsligt redo.
Fotografiet skulle flyttas från köksbordet.

Det återstod bara ett problem.
Vart skulle jag ställa det?
Jag gick runt i huset, med "mamma i handen" och funderade hit och dit. Prövade att placera fotografiet  på flera olika platser och lät det sedan ligga på vänt några timmar.

Nu har hon så, till slut, fått en plats i fönstret framför mitt skrivbord inne i pysselrummet.
När jag sitter och scrappar, syr, skriver, och funderar så står hon där och tittar på mig.
Hon ler sitt smittande leende.
Jag är rätt säker på att hon har haft lite roligt åt mina funderingar och att hon är nöjd med resultatet.

I vardagsrummet? Ja, där står hon kvar. På sin särskilda plats, där vi alla i familjen kan tända ett ljus, om och när vi känner för det.

Hur länge hon får stå kvar just där... det får tiden utvisa.

Jag tror att flera med mig känner igen sig i det här.
Kanske inte alltid gällande ett fotografi, utan det kan till exempel handla om en speciell sak, klädesplagg eller något annat med starka minnen som man inte vill, eller klarar av, att skiljas från.
Man kan ju även vara rädd för att tappa minnesbilder och glömma exempelvis röster, skratt, hur sträv eller mjuk huden var eller hur det kändes att krama personen man saknar.

Kanske beror det på att man inte bearbetat klart och inte riktigt har accepterat förlusten, eller så har man bara lite svårt att skiljas från någon man älskar. 

Man vill se det skrattande leendet, känna dofterna och på nåt sätt vill man omfamnas av de små påminnelserna och de fina minnena.

Och min mamma, hon får stå kvar på sina platser ett tag till...

Och Mördaren, han tappade minnet...

Ibland önskar jag att jag också hade tappat minnet, åtminstone gällande mammas död... 

Men det hade ju inte heller varit så bra. 

Att inte minnas varför hon inte är hemma i huset... Det skulle ju vara än värre.

Nej, det bästa är ju naturligtvis att ha sitt minne i behåll.

Då och då kommer några av oss i familjen in på hur själva utredningen gick till, när mamma blivit mördad.
Fortfarande efter drygt två år, finns flera frågetecken som vi troligen aldrig kommer att få reda på.
Jag vet inte om det är lika så bra, eller om det skulle hjälpa oss i bearbetningen om vi visste lite mera.

Ibland kan det kanske vara bra att inte veta så mycket. Man får på nåt sätt gilla läget och till slut gå vidare.
Men för oss kantas vägen till det läget av frågor och fortfarande känns det som om vi har många sådana obesvarade.

Ältande kanske några skulle vilja kalla det. Andra säger bearbetning.
Jag tänker att så länge man behöver prata om det och frågorna rör sig inom en, så behöver man troligen just "älta".
Behovet kommer i skov. Ibland finns inget behov alls och plötsligt kommer en våg med känslor och grubblerier som gör att man behöver prata och älta.

Den stora frågan i vår familj, är som i många andra brottsmål - varför?
Varför just mamma? Kände hon gärningsmannen på något sätt? Hur kom det sig att just hon blev utvald?
Vi har, liksom polisen, grubblat en hel del över detta.
Varför? är just en av de frågor vi inte fått svar på. Och som vi troligen aldrig kommer att få.
På grund av att mördaren inte har berättat. 

Han säger att han inget minns av händelsen och ser sig själv som ett offer, eftersom han blev knivskadad.
Han har tappat minnet helt enkelt.

Vid 6-tiden på morgonen, den 23:e december 2016, sitter han någonstans i trakten av Silja och googlar. Han läser troligen om sig själv och vad han har gjort. Han googlar på Råbo. Varför gör han det? För att hålla koll? Kunna hålla sig gömd lättare? Nyfikenhet? Skadegläjde? Var han nöjd med det han hade gjort? Skuldkänsla?
Om allt detta vet vi ingenting.
Det är bara han som innerst inne vet.

Ca tre timmar senare har han tappat minnet. Lägligt och bra, då polisen möter upp på akuten.
Märkligt, tycker vi i vår familj.
Han hade ju dessutom innan mordet googlat och liksom checkat läget.

Vid en psykos kan man ju faktiskt utföra märkliga saker. Som man sedan inte kommer ihåg.
Det finns misstankar om att gärningsmannen drabbades av just en psykos.
Ja, vad ska man tro?
Ingen frisk människa gör nåt dyligt. Det handlade inte om ett rån som spårade ur. Det handlade inte heller om droger eller om någon slags ekonomisk uppgörelse eller hämnd mellan mamma och gärningsmannen. 

Återstår, gör då psykisk ohälsa. Ett stort problem i vårt samhälle. 

Hur länge varar en psykos? När hamnade han i den? Vad minns han egentligen? Ljuger han?

Psykos eller inte, men mördaren tappade i alla fall minnet och vi får inget svar på frågan - Varför?