Snart är det jul igen...

Redan på sommarsemestern dök mina tankar på julen upp.
Mitt i den minnesvärda heta sommaren, då skogsbränderna härjade som värst, kom de. 

De där tankarna jag inte ville ägna ledigheten åt.
Hur gör vi i år? Vart ska vi vara? Vilka ska fira tillsammans? 

Hur vill alla andra i familjen göra?
Och därefter konstaterandet: Nej, jag vill nog inte fira jul i år heller.

Jag kände (och känner) ett slags motstånd inför alla julförberedelser och gruvar mig för påminnelsen om att julen aldrig kommer att bli som förr. Julen tappade ju sin glans, den där kvällen innan jul 2016. 

Plötsligt vill jag trycka på "ogillaknappen" gällande julen.

Under veckorna som nu gått och när hösten står här i sin prakt, har det dykt upp några nya tankar och funderingar på om jag borde följa min envisa vilja att inte fira jul, eller om jag ska trotsa mig själv och på nåt sätt försöka "träna" mig på att tycka om julen igen.

Ska jag åka på ex Rusta och utsätta mig för deras, som vanligt, alltför tidiga julpynt? Det som jag aldrig har förlikat mig med. Eller kanske ska jag välja att göra sånt som jag verkligen gillade skarpt innan 2016 års jul?
Till exempel åka till Taxinge slott på julmarknad, frossa i olika sorters glögg, leta recept på nya smaker och typer av tryfflar, köpa vackra julpapper att scrappa julkort av, leta fram den finaste favorittomten, lyssna på alla vackra julsånger, välja en ny julskiva till samlingen, tänka ut roliga och bra julklappar till barnen, överraska någon med ett hemligt paket osv.

Visst låter det mysigt? Ja, det gör det. 

Men, tyvärr... Jag får ont i magen när jag tänker på det. 

Trots det, så försöker jag att tänka på allt det mysiga vi en gång hade och innerst inne tror jag nog att jag en gång i framtiden vill fira en hejdundrande jul.
Så som mamma ville ha det.

Skulle jag lyssna på vad mamma ville, så skulle jag nog i god tid fixa lotter för att bestämma vem som ska köpa  julklapp till vem, baka julkakor och knåda tryfflar, trilla köttbullar och lägga in sill. Och så på självaste julafton åka till Råbo och fira jul - precis som vanligt.

För familjens och framtidens skull behöver jag försöka tycka om julen igen. Och med tiden och lite hjälp ska det nog gå.
Naturligtsvis vill jag att alla barn i vår stora  familj (födda och ofödda) ska kunna fira jul med glädje och uppleva en känsla av lycka.
Det är ju så det borde vara. Inte bara borde, utan som det ska vara i framtiden.
Vi måste försöka kämpa för att det ska bli så. Tillsammans är vi starka. Vår stora familj.

Och fram till dess får jag, och kanske fler med mig, tänka lite som jag har skrivit om tidigare: "Fake it until you make it".
Och i sakta mak hoppas jag till slut kunna landa i känslan att julen är helt ok.

Att jag med glädje kan stämma in och sjunga: 

Jul, jul, strålande jul!