Vart tog tiden vägen?

Har ni någon gång känt att tiden på något sätt springer ifrån er?
I många fall kanske det beror på att man upplever att tiden går alldeles för fort och att man önskar den skulle stanna upp ett tag.
Till exempel när man har väldigt roligt eller som när barnen växer upp lite för snabbt.
Ibland vill man till och med kanske backa tiden och återuppleva allt det där roliga.

Så har det i alla fall varit för mig under årens lopp.

Jag har även nu, sedan mordet på mamma skedde, många gånger känt att jag vill backa tiden. Men inte av den gamla vanliga anledningen, utan för att kunna göra som vi ibland brukar säga:  "Gör om och gör rätt". 

För nu vet vi ju vad som hände. Och hur mammas liv slutade. Mot hennes vilja.
Därför kanske vi skulle kunna ändra på själva slutet. Jag kunde till exempel ha hämtat henne i god tid. Hon kunde ha fått sova hos mig och min familj. Hon kunde kanske ha haft flera av oss närstående där hos sig. Bussen kunde ha ställts in den kvällen. Eller halkat av vägen. Taxichauffören kört en annan rutt. Någon kunde ha agerat i tid.
Ja, mycket hade kanske kunnat ändrats.
Om vi nu ändå kunde backa tiden...

Flera av oss i familjen upplever att vi knappt minns om 2017 ens har existerat.
Det känns som om vi gått miste om ett helt år, minst. Som om vi blivit blåst på tiden. Snuvad på månad för månad. Årstid för årstid.
Tiden har på något sätt stått stilla och ändå känns det som om tiden har gått alldeles för fort. Det är ju plötsligt 2018. Eller?
Vart tog 2017 vägen egentligen?

Innan rättegången gick tiden väldigt långsamt och ändå minns jag knappt om det till exempel var någon vinter det året.
Hur mycket snö var det? Var det kallt? Vad gjorde vi? Vad hände i världen?
Ja, vintern 2017 bara försvann, liksom våren och sommaren.

Vi var i alla fall på Madeira i mars 2017, maken och jag. Det var med tudelade känslor jag befann mig där, det året. Skönt att komma hemifrån ett tag,  men oroligt över allt som skedde här hemma gällande kommande rättegång med mera.
Det jag minns från de där dagarna i mars var att jag lyssnade mycket på Tomas Sjödin, besvärades mer än vanligt av vallningar och att jag grät en del. Resten får jag nog titta på foton och fråga maken, för att minnas ordentligt.

I våras påstod jag för mina arbetskamrater att jag skulle fylla 53 nästa gång... Hm.
Det fyllde jag ju sommaren 2016, var det någon som upplyste mig om.
Ja, visst ja. Det gjorde jag ju.
När allt var som vanligt. När allt var som det skulle. Innan livet vändes upp och ner.
Men detta med åldern hade, som så mycket annat, på något sätt suddats ut ur mitt minne. Som om tiden stått stilla sedan 2016. Som om den inte har existerat. Borta ur tideräkningen helt enkelt.

Tid kan ju räknas, normalt sett. Eller hur?
Hur många månader det går på ett år till exempel. Hur många dagar det går på en månad.  Hur många minuter på en timme. Osv.
Och vi vet ju att det normalt sett går fyra årstider på ett år och vanligtvis håller vi också reda på vilket år det är. Och hur många år det gått sedan man föddes osv.
Konstigt då att det blev sommar 2018 direkt efter sommaren 2016, tycker jag. Hur gick det till?
Någon måste ha räknat fel. Eller beräknat fel kanske?

Det är en märklig känsla att "förlora tid". Har man tappat minnet, eller? Naturligtvis är det ju inte riktigt så. Men känslan av att förlora kontrollen och greppet, får en att uppleva att veckorna, månaderna, ja hela året har uppslukats av själva intet. Minnesluckorna finns där och påminner en om att människan och dess försvarsmekanismer är nåt förunderligt.
Och likheten med en total minnesförlust är lite skrämmande.

En av mina nära och kära sa till mig, att det känns som om det nu är än viktigare att "Ta vara på tiden".
Det är ett uttryck som man verkligen ska ta till sig.
Så det, mina vänner, kanske bör bli ledordet för framtiden.

Ta vara på tiden - idag och här och nu.